Hemköp

I kön står jag helt stilla. En kassa har pajat. Självklart. Jag har skitbråttom, jag måste vara på festen inom fem minuter. Fem jävla minuter, det tar minst 20 att cykla dit. Jag gillar inte att vara sen. Man brukar ju säga att fint folk kommer sent, men jag känner mig alltid så förbaskat dum och oförskämd när jag kommer sent. Jag vill vara i tid, punktlig för en gångs skull. Självklart ska jag behöva hindras här på hemköp.
Kassörskan försöker få kassan att fungera. Hon knappar och svär åt apparaten. Skönt, jag verkar inte vara den enda som är irriterad.
Lite längre bak i kön står en medelålders man och suckar. ”Men herregud, öppna en ny istället,” hör jag honom säga. Jag tittar bak på honom. Han håller sin dotter i handen.
Kassörskan lyfter upp en telefon.
”Kajsa till kassa två,. Kajsa till kassa två, tack,” hörs det genom hela butiken. ”Tyvärr, ni får ställa er vid den andra kassan istället.,” ropar hon till resten av kön.
Ett genomgående suck går genom hela kön och vi flyttar på oss. Tanten som lagt upp alla sina varor börjar plocka ihop dem igen. Jag står precis efter henne i kön och tycker synd om henne.
”Ursäkta,” säger jag så snällt jag kan. Jag försöker kväva irritationen. ”Jag kan hjälpa dig, om det går bra,” fortsätter jag och tar upp ett paket köttfärs från rullbandet.
Tanten skiner upp i sitt rynkiga ansikte. Hon måste vara minst 80 år gammal. ”Åh! Tack vad snällt.”

När jag lägger upp tantens varor på det andra rullbandet tittar hon på mig och ler och tackar återigen. Jag ler tillbaka.
Plötsligt knackar medelåldersmannen mig på axeln. ”Hörru, det skulle vara hemskt bussigt om jag fick gå före dig. Min dotter är jättekissignödig och måste på toa,” säger han. Hans dotter suger på tummen och tittar upp på mig.
Jag ser hans varuvagn. Den är fylld upp till kanten. Vem fan storhandlar en fredagskväll klockan halv åtta, egentligen?
”Kom igen,” säger jag och lyfter upp min korg för att visa den. ”Du har ju en hel jävla vagn. Jag har bara tre saker.”
”Men det är akut,” säger pappan. Han låter nästan desperat. Nästan lite för desperat. Ungefär som när teatereleverna försöker skådespela i skolan.
”Pappa, jag är inte...” poängterar dottern men blir avbruten av att pappan puttar till henne lite lätt. Han hyschar åt henne.
”Tyvärr, jag är redan sen till en fest och jag tänker inte stå fem minuter extra,” säger jag och vänder mig om igen.
”Dumstrut,” hör jag honom säga. ”Måste du alltid vara så rapp i käften.”
Först tror jag att det är till mig, men så snart jag inser att han sa till sin dotter skakar jag på huvudet. Vilken jävla farsa. Först försöker han tränga sig, sedan skyller han på sin dotter. Ingen vidare mansförebild åt henne.

Bandet rullar och tantens varor läses in i kassan.
”Är det bra så?” frågar kassörskan. Hon verkar stressad. Det är strax innan stängning, så jag förstår henne. Hon måste säkert räkna alla pengarna i kassorna sedan.
”Ja, jag tror inte jag har missat något,” säger tanten och ser lite finurlig ut. Det är en fin tant. En ganska typisk tant i grå-beige rock och röd basker, men på sättet hon pratar och hennes ansikte utmärker henne. Hon ser frisk ut och verkar väldigt pigg.
”Då blir det tvåhundrafemton och femtio,” fortsätter kassörskan.
Tanten börjar rota i sin portmonnä efter sedlar och mynt. Hon säger inte att hon tror att hon har en femtioöring här någonstans. Hon lägger fram två hundralappar och en tjuga. Tack gode Gud för tanter som henne.
Kajsa famlar ner sedlarna i kassapparaten och drar upp fyra enkronor och en femtioöring. När hon ska ge växeln till tanten tappar hon mynten så att de far i golvet.
”Oj, ursäkta!. Jag tar nya här istället,” säger Kajsa generat när tanten böjer sig ner för att plocka upp mynten.

Jag lägger upp mina tre varor på rullbandet – en flaska Schweppes, en påse chilinötter och en påse marshmallows.
Vi får ögonkontakt.
”Hej,” säger Kajsa och ler, stelt och sterilt som vilken annan kassörska som helst.
Hon är ung, helt klart i min ålder. Hon har brunt hår, gröna ögon och läppstift. Läppstiftet matchar den röda tröjan hon tvingas bära när hon sitter där bakom kassan. Jag tycker att det är fint. De flesta kassörskorna brukar sitta osminkade.
”Hej Kajsa,” säger jag samtidigt som jag drar upp plånboken ur bakfickan. Fort som blixten drar jag ut mitt kort och drar det i kortläsaren
Hon ser förvånad och förvirrad ut. ”Hur visste du vad jag hette?”
”Din kollega ropade ut ditt namn i högtalarsystemet,” påpekar jag och slår in min PIN-kod.
”Jaha,” säger hon med ett litet fniss. Hon håller i marshmallowpåsen som inte verkar vilja läsas in. Hon försöker gång på gång och istället får hon slå in koden på påsen.
”Ska du på grillfest?” fortsätter hon medan hon knappar in koden.
”Var det så uppenbart?” svarar jag.
Hon ler till mig. ”Schweppes, chilinötter, marshmallows. Ja, det var ganska uppenbart.”
”Vill du följa med?” frågar jag och märker att pappans lilla dotter springer runt vid mina ben och plockar upp mynten. Hennes pappa är upptagen med att lasta upp allt på rullbandet. Han knycklar in och tränger varorna nära varandra. Själv klarar jag inte av att ha sådan oreda på rullbandet. Alltid EAN-koden mot mig, alltid på rad, alltid enligt hur det ska packas. Det är väl bara en grej jag har för mig.
”Tyvärr. Jag jobbar till nio,” svarar Kajsa och ler fortfarande till mig. Marshmallowpåsen vill fortfarande inte läsas in.
”Kom när du har slutat,” erbjuder jag henne.
”Jag kan tyvärr inte. Tack ändå,” säger hon tveksamt. Jag anar att hon inte har något planerat ikväll.
”Vet du vad… Kom dit så bjuder jag på en drink. Och ta med marshmallowpåsen. Det blir kul,” konstaterar jag och ler mot henne.
Hon tittar mig rakt i ögonen. Det ser ut som att hon tänker efter. ”Okej då,” får hon fram efter några sekunder och lägger undan marshmallowpåsen. ”Vart är den?”
”Precis utanför stan. Har du penna och papper?” frågar jag Kajsa.
Hon räcker mig en bläckpenna och sin hand. Hon har redan skrivit något i den. Ett enstaka ord; ’klänningen’. Undrar vad det ska betyda.
Pappan suckar högljutt bakom mig. Jag ger honom en snabb blick för att ska lugna ner sig. Han tittar åt ett annat håll och håller sin hand på nacken.
Jag skriver in mitt nummer under ’klänningen’ och sedan hälsar jag på henne med min egen hand.
”Samuel heter jag, förresten.”
Jag går och packar ner läskflaskan och chilinötterna. ”Ring mig så fort du har slutat.”
”Det ska jag göra,” svarar hon glatt och börjar läsa in pappans varor.
”Lovar du?”
Hon ignorerar pappans hälsning. ”Ja, jag lovar.”

Jag skyndar mig ut ur butiken för att låsa upp min cykel.
Fint folk kommer sent.