Ett experiment, påbörjat den 14:e januari 2012 04:05, Malmö, Sverige.
Att fabricera en dröm.
Att frambringa en dröm.

Öppnar gnaural. Sätter igång ljuden… Många gånger har jag mediterat till detta ljud. Ett slags rosa ljud, ett ljud i en ton. En konstant ton. Aum. Aum. Ett ord, en ton, en stavelse. Och nu börjar distansen till mitt huvud, från mina händer.

Så många gånger har jag suttit med gnaural. Så många gånger önskat mig drömmar med gnaural, fokuserat, försökt skicka min energi i dess riktning. Olika drömmar. Drömmar om vad som helst. Drömmar om att få träffa en distant död, en distant levande. En gång har jag lyckats. Med glädje kom han och kramade om mig, en död bror. En av samma blod som jag kom han och kramade mig i en dröm. I ett mörkt rum där bara han lös… Den eviga lystern han fick dagen då han lämnade sin jordliga kropp…

Fokus. Fokus. Ny dröm, ny fokus. Ett slags meditativt tillstånd måste nu initieras. Ett meditativt lugn sprider sig i min kropp och varje tryck på tangenterna är precist. Att orientera sig i tanke, i sinnen, i hjärnan. Orientera sig i kroppen. Att känna sambandet till allt. Tänk att vara i ständig koppling till sin kropp. Samlad. Att vara en, unifierad kropp. Sammanfogad entitet. På sistone har jag varit vida utspridd. Inte varit hel. Omstridd, omkullkastad. På många håll samtidigt. Kroppsligt i sängen, mentalt på andra ställen i världen, känslomässigt alldeles avtrubbad, känslomässigt vilse. Målmedvetenhet sprider sig i min enade kropp. I mitt samlade jag… I mitt samlade jag finner jag mina drömmar, katt samlat inta en drömmande mentalt tillstånd…

Andas. Lugn. Andas… Ett andetag in. Ett ut… Ett in ett ut.

Alla ljusår bort… Alla ljusår bort… Alla ljusår bort… Jag undrar om samma bisarra liv utspelar sig någon annanstans. Samma typ av bisarra skådespel som det som utspelas här, på jorden. En dröm om en annan värld vore heligt. Drömmar är på sätt och vis en annan värld där man kan forma den som man vill där man kan vara kung av sin egen värld där man kan låta fantasin flöda fritt, en värld utan kreativa hämningar en värld utan gränser en värld utan regler, lagar fysiska lagar finns inte i drömmar skulle de finnas är de förvrängda av fantasin genom fantasin kommer våra drömmar genom fantasin kommer våra drömmar i våra drömmar är vi fria att göra som vi vill. Fria från regler, fria från lagar politiker människor fria från slaveri fria från det som är riktigt och sant. Sannolikheten är obegränsad i drömmar. Du kan ha vilken du vill. Din fantasi är lika stort som universum, större kanske. Bortom gränser. Din undermedvetna fantasi är en nyckel till en annan värld. Att drömma och minnas en dröm är ett privilegium. Att sova gott är ett privilegium. Att drömma fri från alla. Frihet kan inte mätas med vad man har i denna världen. Frihet är inget man kan mäta, det är större än universum. Det är bortom. Frihet är din bästa nyckel. Och friheten att få fantisera fritt, den måste existera. Den måste diskuteras. Den måste få se ljuset, måste få komma från våra läppar, rinna från våra munnar, från våra händer. Friheten att få tycka precis som man vill utan gränser och regler.
Våra drömmar. Mina drömmar. Min dröm. Ingen kan inkräkta den, bara de intryck omvärlden ger mig. Bara de intryck mina medmänniskor ger mig. Deras goda och onda sidor representeras rättvist genom mitt undermedvetna. Det är den bilden man har fått. Det är bilderna man får av andra som sätter sig i det undermedvetna som ligger och kokar som kommer fram som ånga i drömmar. Oklara och svåra att handskas med. Att drömma om att hugga människor i ansiktet med knivar är en mardröm, men att få hugga en kniv i en mördares ansikte är hämnd. Att ta ut sin hämnd i drömmar snarare än i det verkliga livet… Terapi…

Att inte leva ut sina drömmar i verkligheten. Vad kan det innebära om inte total galenskap. Hur hade världen sett ut?
Frågan är om vi inte borde göra det ändå. Hur? Kan vi det? Det går inte. Vårt vakna tillstånd är alldeles för begränsat, av olika fysiska lagar av olika gränser, regler, koder, socialt missanpassade koder.

Att få konfrontera någon i sin dröm. Vilken fröjd, vilken frihet och frid. Om alla aggressioner levdes ut i våra drömmar och mardrömmar. Om vi kunde lägga all energi åt att drömma. All negativ energi i mardrömmar.

Om vi kunde disponera vår energi till drömmandet. Då får vi vad vi vill. Vad du än vill kan du få det. I dina drömmar. Det är ingen diss, det är bara sanningen. Sanningen, åtminstone för mig.

Glömmer vi bort hur det är att drömma? Ibland. Ibland gör vi det. Det är viktigt för oss att få drömma. Det är viktigare än att vara vaken. Det är viktigare att dagdrömmma än att vara klar och vaken. Ibland. Inte alltid. Ibland. Oftare borde vi dagdrömma. Oftare borde vi drömma. Vi borde alla lära oss det.

Nnn mmm. Var är jag. Vilka bokstäver är detta? Vilka bokstäver skriver jag med egentligen? Skriver jag över huvudtaget…

Det är dags att drömma. Mitt experiment kräver min fokus någon annanstans. Spridd som jag är måste jag samla mig åter. Att drömma är en slags meditation. Ju mer man drömmer, ju bättre blir man. Disponera tid och energi åt att drömma. Slöseri av värdefulla tillgångar eller välspenderad energi, tid, fokus, koncentration?

Varför inte bli bra på att drömma? Ett viktigt redskap, verktyg, instrument i våra liv.
Varför inte?

Varför inte drömma vidare. Drömma bortom det vi känner till? Hälsa på andra dimensioner. Ett experiment. En fjärde dimension, en femte.
Vad kan vi vinna av att drömma? Vi kan vinna tillbaka en del av oss själva.

Experiment, 14 januari 2012, 04:38. Pågår fortfarande.
Gnaural, det enformiga ordet fortsätter tills upplysning.

Delar du...

Delar du din syn på livet med mig?
Delar du din syn på universum med mig?
Delar du din cigg på balkongen med mig?
Delar du med dig av dig till mig?

Delar du med dig av dig själv?

Delar vi tomhet?
Delar vi känslor, uttryck, erfarenheter, respekt, glädje, vrede, fruktan, förtvivlan, värmen, kemin, biologin, atomerna, tankarna, tomheten.

Delar vi det svarta och det färgglada, det vita.

Vi delar det vi kan dela med oss av. Vi delar med oss av varandra som om vi spelade poker. Vi delar det vi kan, men vi delar aldrig med oss av hemligheter.

Min hemlighet stämmer inte överens med din.
Min hemlighet, det som du inte kan se, är en stor del av mig.

Delar vi hemligheter?
Vi delar inget.

Vi delar olika hemligheter. Vissa hemligheter är viktiga för mig, oviktiga för dig. Vissa hemligheter kan jag bara dela med mig själv. Hur ska jag kunna föra över mina känslor in i ditt hjärta, så att du kan se in i ditt hjärta på samma sätt som jag ser in i mitt? Varför skulle jag tvinga dig? Jag tvingar ingen.

Alla mina hemligheter är löjliga för vissa, fascinerande för andra.
Mest av alla fascineras jag själv. Ego.

Vi lever våra liv och vi har våra grejer för oss.
Inga hemligheter är löjliga.

Frågor och svar (kanske inte första gången)

(Om du som läsare inte tar dig igenom hela texten gör det ingenting. Jag behövde bara skriva av mig litegrann. Kanske inspirerar detta några, precis som några inspirerat mig.)

De säger att hoppet är det sista som lämnar en. Om man aldrig riktigt haft hoppet, har man det ändå, inbäddat någonstans djupt inom dig?

Hur projicerar man sina tankar till handling? Lever man bara ut sina tankar genom fantasin då? Blir fantasi någonsin verklighet? Jag hoppas det.

Hur gör man om man föds in i hopplöshet? Har framtiden redan skrivits för en när man föds?

Vad gör man när man tvivlar på att det som är fel är rätt, och det som är rätt är fel? Hur lever man ett liv där man bara gör rätt, där man aldrig felar? Perfektionism, finns det verkligen?

Hur gör man när man lägger allt bakom sig och tar sig ur en besvärlig sits? Vad håller jag på med när jag sitter och skriver om mina drömmar men aldrig riktigt lever ut dem? Hur ska man kunna sprida glädje när man vissa dagar känner att man sitter fast i träsket?

Hur många drömmer att de levde sina liv annorlunda? Hur många gånger hindras de? Hur många gånger behandlar de sig själva orättvist?

Detta är ett inlägg fullt av frågor jag försöker leta efter svar på.
Så många gånger jag ställer frågor till mig själv som jag aldrig svarar på.
Idag kanske jag svarar på dem. Det kan vara värt att göra ett försök. Ett försök att leta efter det som känns rätt än det som verkar rätt.

Om jag föddes utan hopp är jag dömd, två gånger om. Om jag föddes utan hopp borde jag ha märkt det för längesedan. Man kan säga att jag har gjort det. Man kan säga att under hela min uppväxt har jag på olika sätt känt mig utanför. Inte bara i skolan och i samhället (av olika anledningar, ett par stycken anledningar). Även i familjen. I alla fall på sistone. Förut var jag en del av min familj, nu är jag mig själv. Jag är fortfarande en bror och snart morbror, men jag tillhör någonstans annorlunda, rent själsligt och mentalt. Jag föddes in i en religion och är väl knappast ensam om det. Det finns en tröst i det, att tänka sig att man inte är ensam om att födas in i traditioner som kommer från andra sidan jorden. Det finns en tröst i att veta att många har valt att gå sin egen väg istället för att ägna hela sitt liv åt religiösa ceremonier och levnadssätt. Jag nöjer mig med att ägna mig åt medmänsklighet, något som aldrig riktigt funnits där under uppväxten. En uppväxt med skällsord och hat mot "de icke-troende". Orättvist, med tanke på att familjen oftast bara blivit bemött med nyfikenhet på grund av vårt "troende".

Hoppet har kommit till mig först nu. Hoppet om att de människor jag möter bemöter mig på liknande sätt tillbaka. Att se dem, att se deras känslor och förstå dem betyder mer än att veta vad de tror på. Att förstå vad de lever för snarare än hur de lever är det enda rättvisa jag kan göra framöver.

Tankar blir bara bra om man gör något av dem. Idéer blir bara något bra om det får en att må bra av det. Att inte tycka om att göra saker som känns jobbiga blir en slags ond cirkel. Och när man väl gjort det som känns jobbigt känns det plötsligt väldigt skönt att ha gjort dem. Jag har glömt bort detta. Jag har bland annat glömt hur bra det känns efter man skrivit något, efter många tankar om att man borde börjat skriva igen. Det är inte det enda jag tycker är jobbigt och ekvationen går säkert att applicera på många jobbiga handlingar man behöver göra.

Fantasin är inget jobbigt. Det är bara enkelt. Det är en nerförbacke på vintern och man åker släde hela vägen. Fantasin är det enda som är enkelt när man förstår att universum är oändligt. Inget kan stoppa fantasin då. Fantasin är minst lika stor. Ibland undrar jag om man egentligen bara lever i någons fantasi. Det är en kuslig tanke att tänka sig, kan man tänka sig. Hur ofta blir man rädd av sin egen fantasi?

Den här grejen med att förändras. Det är svårt. Det känns som att det kommer lite i taget. Förändring kommer lite i taget. Saker och ting sätts i rullning. Det enda man kan önska sig är att det gick lite fortare. Egentligen borde man kanske önska sig motsatsen, allting ska gå kvickt idag. Allting ska ske på en sekund, helst. En nerladdning ska ske på en sekund. En förändring på en sekund. Det händer inte så mycket på en sekund, kan vi konstatera. Vad hände dig den senaste sekunden? Ditt hjärta slog en gång och en liten del av ditt liv förändrades, även om ingen av oss la märke till det. Så liten var den.

Nä, framtiden har inte förutbestämts. Inte vad jag vet, i alla fall. Även om jag visste hade den säkert aldrig sett ut som den hade bestämts att se ut när jag väl kom fram. Att vi vill leva våra liv på ett sätt betyder inte att det kommer se ut exakt som vi tänkt oss. Jag menar, jag trodde inte att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Vissa delar gör, hela familjegrejen, hela det religiösa. Däremot trodde jag aldrig att jag skulle se på livet som jag gör idag.

Det kanske inte finns ett rätt eller fel sätt att leva sitt liv på. Det finns bara sätt att leva på som känns bra och mindre bra. Och man måste försöka leva sitt liv på de sätt som får en att må bra.

Perfektionism finns inte, för alla mår inte alltid bra, precis som vissa inte alltid mår dåligt.

Det första man kan göra för att ta sig ur en besvärlig sits är att börja någonstans. Att ta ett steg och sen ta ett till och låta det förändras långsamt. Har redan svarat på detta, tror jag. Istället för att förvänta sig att förändring ska komma på en sekund kan man vara ärlig mot sig själv och tala om för sig själv att träsket inte får en att må bra. Upp på land igen, eller upp i en båt... Upp till ytan och ta lite luft, åtminstone.

Hur många drömmer att de levde sina liv annorlunda? Hur många gånger hindras de? Hur många gånger behandlar de sig själva orättvist?
Hur många av er som drömmer att ni levde era liv annorlunda kan jag inte svara på. Jag kan bara försöka förstå vad ni lever för just nu. Hur många gånger ni hindras vet jag inte heller. Hur många gånger ni behandlar er själva orättvist vet jag inte heller.

Prata med någon som kan hjälpa er. En vän, en bror eller en syster, någon ni litar på.

Men underskatta inte tilliten ni har mot er själva.
Lita på dig själv, för när saker och ting kommer kring är det bara du som vet vad som får dig att må bra.

En förlorad känsla...

Man har inte sett världen om man har besökt Malmö. Man har bara varit i en liten tråkig del av världen. En ganska intetsägande och pretentiös stad. Kanske inte kulturen, men allt runt omkring. Själva staden är pretentiös. Att försöka hävda sig genom arkitektur, som om det vore något märkvärdigt. Turning Torso, t.ex. Arkitektur är så sextiotal.

Inte ens parkerna är särskilt märkvärdiga längre. Fyllda med gäss och gåsavföring. Människor som joggar runt dammarna trampar i bajset. Jag vet inte om de bryr sig, de där löparna. De brukar ju skita på sig när de springer maraton. Som den där killen i Göteborg för några år sedan... Tydligen är det något som händer oftare än vad man tror.

Nu kan man inte ens skryta med den avslappnade stil Malmö är så känd för. Den som så många upplänningar pratar om. Den där "jaja, det löser sig"-mentaliteten som vi en gång kunde identifiera oss med. Jaja, saker och ting löser sig fortfarande här i stan, men inte genom att vara schyssta mot varandra. Visst löser sig grejer, men nuförtiden oftast med våld. Dödligt våld dessutom.

Jag som Malmöbo går på mina tåspetsar. Jag vill inte sätta min fot någonstans där det känns otryggt, och just nu känns hela staden otrygg. Ett felsteg och du kanske råkar bli skjuten. Det har gått så långt att varje gång jag går ut på kvällen känner jag mig osäker, nervositeten sprider kyliga känslor i magen när man ser någon som ser skum ut på avstånd. Jag har knappast is i magen, det är något annat som blossar upp. Kanske orosmoln från en släckt eldstad.

Förut brann jag för Malmö. Hade en slags passion. Jag ville göra en film om Malmö, om hur gött det är här. Om alla smultronställen, om alla människor och allt de får vara med om. Om varma kvällar på Ribersborgsstranden, bad i solnedgången. Om kojbyggande i gömda skogsdungar. Om gemenskapen, om relationen Stad-Människa.

Vart har den där goda känslan jag en gång hade för Malmö tagit vägen? Blev den bortskjuten med alla mord som skett nyligen? Åt gässen upp den och flög söderut med den? Blev huset övergivet och nergånget, där inte ens ockupanter eller uteliggare vill slå sig ner?

Jag tvivlar nu. Jag tvivlar på om det är så gött som jag kände i somras. Jag tvivlar om min film hade blivit lika glad och ljus om jag hade gjort den nu. För ärligt talat ser jag helt plötsligt inget som utmärker Malmö längre. Arkitekturen är inte nog. Jaja-mentaliteten är borta. Parkernas stad har gått från grön och skön till grå och blaskig.

Om jag hade stått och blickat ut över Malmö från Turning Torso, hade jag sett det jag en gång såg?