Stream of conciousness #5

Och den där känslan av lönlöshet som en gång satt rotad i mig. Ska man leva hela livet ut utan att tillföra något vettigt i världen? Jag menar, ska man påverka världen i stort, eller ska man bara leva i sin lilla värld där man bara kan påverka de små sakerna? Som att se till att människor runtomkring en mår bra, är glada och så vidare? Spelar det någon roll?

Pressen när man lyssnar på ett TED-talk som säger: "Du kan göra vad du vill i världen och du kan påverka den! Du har det i dig! Ta fram det! Visa vad du har!" Det slutar alltid med att man drar en runk till kass porr och går och lägger sig. Eller tittar på katter som hoppar ner från bord och landar i en låda.

Som ett skruvstäd sätter det sig på huvudet och hela tiden tänker man på att man kan påverka världen. Skruvas åt, hela tiden, och lite i taget kommer något ut. En tår från ögat som blir en sorglig dikt om något helt meningslöst. Eller en förlorad idé eller ännu värre en förlorad känsla. Att se storsinniga regissörers filmer och tänka. "Det där hade jag velat göra, men jag vet inte hur."

Det kanske handlar om att uppskatta allt som man har kring sig, för världen är fylld av tårar som blir sorgliga dikter. Fylld av idéer som aldrig kommer till. Skatter som i hela sina liv ligger gömda under sten och sand av osäkerhet eller prestationsångest eller självkritik. En ständig kamp att hitta sig själv, utforska sin värld eller spela en roll.

För att något ska finnas till måste det finnas för någon. Det tror jag. Jag tror att en text måste finnas för någons skull. En gång sa någon till mig: "Skriv för din egen skull." Det är först nu jag finner någon slags mening i det.

Kära läsare.
För mig spelar det ingen roll om du finns. Denna text finns för min egen skull. Allt för ofta blir skrivandet terapi för mig. Ett medium där jag kan titta tillbaka och tänka: "Ja, det finns ändå något att hitta som förändrar världen, inom mig." Den kanske inte förändrar hela världen, men ibland när jag skriver förändrar jag min egen. Det är väl det som är smått fantastiskt också. Magiskt på något sätt.

Så ursäkta om mina texter inte alltid är en kärleksförklaring eller en sorglig dikt. Lita på mig att det dock är terapi. Vill inte alltid förmedla en känsla eller en tanke. Det är väl så människor är mest.

Skitsamma, nu skriver jag från ingenstans, skriver utan att tänka. Det är väl det som är lite tanken också. För att få fram det där som bara finns inom en.

Jag önskar inte förändra världen på något sätt. Jag önskar bara få observera och reflektera. Ibland är det nog och minst lika fantastiskt som att skapa något själv.

Så njut av det istället för att få prestationsångest. Det var väl det som var tanken med detta inlägg hela tiden.

Stream of Conciousness #4

Mina grannar.

Någon slår igen sin dörr och rusar ner för trapporna. Sen slår porten igen. Samtidigt tittar jag på klockan och ser att föreläsningen tog slut för två timmar sedan. Det var ganska värt att få ligga under täcket och typ drömma sig bort nånstans till något man aldrig minns. Så öppnas porten och slår igen och lika snabba steg rusar i trappen igen. Någon famlar med en nyckelknippa, det låter genom min dörr. Ekar rakt in i mitt huvud. Och jag ligger och tänker att det är skönt att ha sovit bort de där två timmarna, för stress på morgonen är det sämsta jag vet. Sen springer fötterna iväg igen.

Klockan är nästan tolv. Ligger kvar en stund och lyssnar på fåglarna därute, en hund som skäller och en siren nånstans långt borta. Sirenerna tjuter mest hela tiden i käppastan. Det är väl gamlingarna som tar sina sista suckar eller ramlar och bryter sina höftben. Eller så har någon glömt stänga av spisen och torrkokat någon äcklig matlåda från kommunen. Tänk att man en gång kanske kommer befinna sig där, i blöjor och kateter fulla av visdom och gamla minnen. Tänk att främlingar har nyckel in till lägenheten och man får en veckas äckliga matlådor inproppade i kylen. Som något fall med krokiga fingrar och förprogrammerat sinne lagat ihop utan någon glimt av kärlek. Bara rutiner.

Jag hör hur någon knackar på hos grannen och kliver in försiktigt. Lunchdags kanske.

Sirenerna tjuter mest hela tiden í käppastan. Ibland parkerar polisen sina bilar utanför mitt fönster ute på gatan. Ibland hör jag hur deras walkie-talkies gör konstiga, långt döda analogiska ljud ifrån sig och någon pratar i koder på andra sidan. Mina grannar har varnat mig, när jag stått ute på trappbalkongen och rökt en morgoncigg. "Någon har försökt bryta sig in i min lägenhet tre gånger denna vecka." Tittar på honom föraktfullt när han säger att han inte har något av värde. Har en tanke om att han 1. är skyldig någon gangster pengar för fult knark eller 2. han är själv knarklangare. Bara en vibb jag fått av honom. På nätterna, när polisen står där ute och lyser med sina stora ficklampor, brukar jag kika genom persiennerna med telefonen i handen. Ibland känner jag mig som en gammal gubbe som inte har något bättre för sig på dagarna än att spionera på sina grannar.

Tänk att ens värld kan bli så liten ibland. Så liten att allt det handlar om är skvaller och rykten. Är inte det samma sak? Kanske. För det är saftigt när någon i kvarteret kommit hem klockan sju på morgonen, full så att man knappt kan stå, och sagt: "God morgon" så välvilligt man kunnat. Eller att man stått där ute och rökt kvällens sista cigg när en granne (förlovad, full, snygg) kommit hem samtidigt och påpekat att alla hennes vänner är skit och tråkiga, ingen röker cigge. Klart. Klart som fan det går skvaller då. Och klart som fan folk får för sig osanningar som blir så sanna att de själva tror på det.

Ja, att vara en god granne är väl inte så lätt alltid. Men hur lätt är det att vara en god människa? Hur gärna hade man inte velat se någon som har skitt mjöl i påsen gå iväg med handklovar? Hur gärna hade man velat göra en god gryta med kärlek och gå upp till gamlingen med den?

Så går jag och lägger mig igen och sover bort ännu en dag.

Stream of Conciousness #3

Sakta men säkert blir man visare.

Ibland tänker man att man aldrig lär sig. Att allt som händer bara händer och hur ska man dra lärdom av allt som sker i ens liv, i framtiden? Saker är som de är och de blir något ordentligt först efter en stunds vilan. Som ett bröd som ligger och jäser som man glömt bort. Degen blir skitstor, sväller tills den väller över kanterna på bunken man bakat i. Luftig deg.

Ibland bjuder jag på min visdom, bara ibland, till de som förtjänar det. När någon kommer med sina halvjästa surdegsvisdomar brukar jag säga: "Vitt bröd är också gott, men det möglar fort. Du kan mata ankorna med det när det möglat". Ibland brukar jag säga: "Jag vet inte om min visdom och det är det bästa, den finns i stunden ibland och då skiner jag till".

Det är otroligt dumt att prata med människor när man är full. För mycket ärlighet gör något med en, man blir inte klokare av sanningen. Sanningen är den att sanningen hyser lika mycket mystik som den otalade sanningen. Sanningen är den att man inte alltid pallar se sanningen, men det gör inget. Allt som händer har ändå redan hänt så det är inte lönt att sitta och vältra sig i det sagda och osagda.

När man babblar på som bara fan när någon lyssnar, det är det skönaste. Till och med om man måste skrika i ett kök på en förfest. Då är det som bäst. För då spelar det ingen roll vad man säger.

Sakta men säkert blir man visare, sålänge man minns att baka brödet i ugnen och dela med sig. Och om det möglar kan man alltid slänga det till ankorna.