Jag är som en varg, söker mig till resterna människorna slänger efter sig.
"För fin för dagsgammalt bröd" hör jag en säga i skuggan av en container och så kastas en svart säck ut på bakgården. Sliter upp det svarta skinnet och frossar på bakverk. Nosen sockerkladdig och klorna blåa av bär.

I dalen där skuggan aldrig faller plockar jag upp skinande mynt, tre stycken åt gången oftast, för att köpa en lös cigarett och önska jag hade fler. Skygg stryker jag omkring i skymundan för resten av världen. Gräver ner mig i tanken om vad och när mitt nästa mål mat blir. Dag efter dag. Skäligen misstänkt med huvudet nersänkt.

Stryker omkring i träsket bland trollen och känner mig i alla fall lite mänsklig, med magen fylld av pasta, sås och efterlämnad och bortbjuden öl och sprit. Trillar in på ett mynt och lämnar pälsen i garderoben, doften av välbekant och synen av en plats jag lärt att inte sakna.

I diset dansar en saknad varelse. Naken, kall och rädd vågar jag till slut gå fram i ljuset. Orden är ett enda krångligt sus. Jag är bara glad att bli påmind om denna varelse, gömd i synfältet för andra. Ändå är det en skygg varg som hamnar i konversation i ett dunkelt hörn av träsket. Ändå en lång vandring genom minnen och tid till ett mörkare hörn av Malmö för att säga adjö till ett ensamt rum.

I en tid utan plats i flock och gryt är det svårt att hitta styrka.
Ibland har man tur när vissa smälter en svulten varg som blir en hund.
En trofast, ärlig, skitig under klorna byracka med kurrande mage och kalla tassar.