Den sista procenten

Det blev en vild kväll, som vanligt. Saker och ting slogs sönder, det skrattades och det gräts, det krökades och det kräktes. Folk var irriterade och folk var glada. Mest av allt var jag, ännu en gång, ensam. Ännu en gång funderade jag över vad alla människors viljor inne på KB. Jag satt med Josefin och jag satt med Farkas och ställde samma fråga till dem, samtidigt som jag pekade ut över människorna.
"Titta er omkring. Hur många här vill ha fitta, respektive kuk?"
Bådas svar var detsamma. "99%, eller till och med alla." Kanske är jag inte den enda som frågat så. Kanske är jag inte den enda att tänka som jag gör. Kanske är jag den enda som verkligen tycker att det är något av det fulaste en människa kan vilja, att utnyttja, att konsumera, andra människor.

På ett sådant ställe, såsom KB, gäller det att roffa åt sig, att vara egoistisk och att vara fejk. På KB är alla spegelbilder av varandra; suktande, sökande idioter, ute efter samma skatt, ute efter samma framtid. En knapp ska knäppas upp och en gylf ska öppnas. En blus ska av och blotta flickans bröst. En skjorta ska av och händer föras, utan känsla, över mannens svettiga bål. Inga känslor, ingen kärlek och ingen framtid. Helst av allt vill de glömma varandra dagen därpå. En av dem vill kliva upp innan solen gått upp och lämna den andra åt sitt öde i illaluktande luft. Helst av allt vill de inte ha några känslor inblandade över huvudtaget, mer än den känslan svinen får när de nått sin orgasm.

Strax efter att jag ställt Farkas och Josefin frågan, tittar jag mig omkring igen och ser inget fint. Jag ser inget äkta och jag ser ingen fin. Söt, snygg och vacker, måhända, men ingenting jag fångas av eller vill ha något att göra med. Ingenting som fångar min fina del av det jag kallar uppmärksamhet.

Jag drömmer mig bort för en stund, sittandes på en svart box av hårt och kallt stål. Drömmer mig bort från allt som har med Kulturbolaget att göra. Tänk, om jag hade varit någon annanstans. Någonstans fint, någonstans äkta och känsligt. Tänk om jag hade varit någonstans där någon bryr sig om vem man är och inte vem man ljuger att man är. Hade jag mått bättre då? Hade jag varit säker med mig själv? Hade man sluppit alla fruktansvärda svin omkring en?

Jag drömmer mig bort till en plats där jag ler istället för att vara munter. Till en plats där jag skrattar istället för att gråta. Till en plats där jag hade kunnat känna äkta, fina, söta små, stora känslor. En plats där jag ser ett brett leende och stora, blåa ögon titta på mig. Jag drömmer mig bort till en plats där jag kan vara den jag vill vara, istället för en lögn. Jag önskar mig en fin flicka i mina armar med sitt öra mot min bröstkorg, lyssnandes efter mitt lugna hjärta, känslosamma och äkta hjärta.

Jag kommer på mig själv, leendes, och känner mig lite fjompig och uppriktig. Jag är den sista procenten som ingen vill ha.

Din Gåva

Livet, den största gåvan du någonsin kommer att få. Livet, något som inget annat kan klå.

Det finns olika sorters liv. Livet kan komma i form av växter och djur. Ett träd med blommor och blad tyder på att det lever. Ett tallträd som blöder kletig kåda är ett tecken på känsel. Ett träd ger ifrån sig saker som vi kan uppfatta med våra sinnen. Ljud, lukter, syner, smaker och känslor. Det gör djur också. En skunk kan ge ifrån sig fruktansvärda små pruttar som kan hjälpa den att fly från en eventuell död. En nyckelpiga kan kissa på en. Vet man inte om att den har kissat på ett finger och stoppar den i munnen tillsammans med en kaka i sommarens varma solsken kan det smaka illa. En geting kan i självförsvar trycka in sin gadd under vår mjuka hud och ge en obehaglig och smärtsam känsla.

Livet är våra sinnen, våra sätt att uppfatta saker. Livet är våra synder, vårt sätt att vara svin mot varandra.

Livet är en alldeles för stor gåva för att ta ifrån någon. Hade inte du blivit sur om någon hade tagit din gelehallonskaktus som du fick i tolvårspresent av din mor? Hade du inte blivit ypperligt ledsen och sårad om någon dessutom åt upp hela kaktusen framför dina ögon eller bara slängde den i sopsäcken?

Tänk så många människor som tar ifrån varandras liv. Tänk så många människor det finns som inte respekterar varandras liv. Tänk vad många människor det finns som satsar med livet. Det finns folk som spelar rysk roulette med sina synder och sina känslor. De kastar sitt liv i en hög med andra materiella saker som guldklockor, pengabuntar, mynt och diamanter. Det som är mest värt är den gåvan du fick, som ingen annan kan hålla. Det som är mest värt på den där lyxiga högen är din gåva.

Tänk vad många människor som är superhjältar som skjuter på skurkar med sina hagelbössor. Tänk vilken adrenalinkick att få skjuta på någons gåva med högljudda skott som far i ljudets hastighet. Det finns många som slåss för frihet och slåss för politiska rättigheter. Men hur många människor finns det som slåss för varandras liv?

Tänk så många människor det finns som inte orkar med sitt liv. Tänk så många människor det finns som funderar på att lägga sin gåva i en varm brasa och låta den brinna upp så att de slipper se den igen. Tänk vad många det finns som kastar sin gåva utför ett klippigt stup eller framför ett tåg som kör i över hundrafem kilometer i timmen genom vinterns dunkla köld. Det finns människor som bedöver sina synder, sina känslor och sina tankar med runda små piller som de sväljer morgon, middag och kväll.

Tänk att få känna alla känslor som ett liv kan ge. Lycka, sorg, vrede, sömnighet, hunger och avslappning. Tänk att få höra små fina ord viskas i dina öron. Kärlek och känsla, små rysningar som går från din böjda svank rakt upp på huvudets skalp. Små rysningar som får hela din kropp att få gåshud.

Livet, den största gåvan du någonsin kommer att få. Livet, någonting som du inte får låta någon annan ta.