Ett sätt att uttrycka sig på

Det finns så många sätt. Så många olika sätt för oss att uttrycka sig på.
Så många förhinder, så många murar som tycks osynliga, men som i allra högsta grad är synliga.

Ett sätt för vårt ego att uttrycka sig på. Är det något fel på det? Absolut inte. Men till vem ska vi uttrycka oss? Till vem säger vi det vi säger?

De vi säger det till är till andra egon, helt andra människor. Ibland klaffar inte det man uttrycker med någon annans ego, på grund av olika åsikter, synvinklar och/eller principer. Vi är alla olika, och genom vår allas olikheter måste vi förstå det vi alla har. Vårt ego.

Jag har funderat på vissa saker, på hur olika vi alla är men där alla är lika. Det är i våra egon vi är lika. Likheten ligger i att vi har åsikter, att vi har synvinklar i livet och att vi har våra principer.

Om vi har kommit så långt att vi alla har oss själva så måste vi också förstå varandra, förstå varandras egon. Inte bara förstå, utan även respektera allas åsikter.

Om vi någonsin vill komma någonvart i gemenskap, om vi inte vill känna oss ensamma, måste vi förstå varandra, respektera varandras egon. Vi måste försöka se oss själva genom någon annans ögon.

Det är viktigt om vi förstår vad som får någon annan att må bra och bli glad. Det är viktigt se till att andra mår bra omkring en.

Och det är ungefär såhär långt jag har kommit. Det är bara frågan om hur man gör andra glada nu. Det är mer komplicerat än att respektera varandras egon.

Min åsikt på t.ex. vänskap är att jag respekterar allt mina vänner gör och det minsta jag vill är att förändra dem på något sätt. Det är upp till var och en att bestämma vem man är, vad man gör och allt det där.

Men ibland önskar jag att mina vänner förstår vem jag är. Problemet ligger dock inte hos dem, de ligger hos mig själv. De ligger i min oförmåga att uttrycka vad jag känner. Hur ska jag kunna veta hur andra uppfattar mig om jag inte frågar, ger mig in och pratar, uttrycker mig för dem? Hur ska jag kunna veta om jag gör min omgivning glad om jag inte frågar dem? Och det är det enda jag är ute efter, att få veta om jag gör min omgivning glad. Det är det enda.

Detta är ett sätt för mig att uttrycka mig på. Jag besitter inte förmågan att uttrycka mig själv genom att måla eller sjunga eller spela ett instrument. Detta är mitt sätt att uttrycka mig på.

Jag hoppas att ni förstår. Jag hoppas att ni förstår att om detta vore en tavla hade ni kanske tänkt: "Denna tavlan uttrycker hur konstnären känner sig". Jag hoppas att ni förstår att om detta vore ett stycke musik, kanske en textrad i en sång, skulle ni kanske tänkt: "Denna låtraden, hans röst, uttrycker vad han upplever."

Jag hoppas att det inte är så svårt att förstå mig som jag får det att verka.

Antilop

Det är klart nu. Det är klart. Ni kan komma och äta om ni vill. Mitt kött är klart, mina kära krokodiler. Det är jag, antilopen. et är jag som alltid har ögonen mot det som verkar misstänkt, öronen mot det som låter skumt, luktar efter rovdjur, de som vill skada oss. Det är jag, och mitt kött är redo för krokodilerna, reptilerna, de kallblodiga.

Jag vaktar er, det är lugnt. Ni är en del av min flock, jag vet, ni kanske stör er på min uppmärksamhet, på min paranoja. Det är för vårt eget bästa. Vill inte att någon i flocken hamnar i trubbel. Skyddar er. Ni kanske kan skydda er själva, men det är min uppgift att varna er i alla fall. Jag ställer upp.

Så krokodiler, kom. Jag tar på mig skulden.
Slit mig i stycken, släng in mig i en bur, göd mig, sen kan ni äta mig. Om ni vill. Men ni låter bli de andra, för de behöver inte vara i nån bur.

Inte jag heller för den delen. Vi flyr. Försök ta mitt kött, era jävlar. Försök ta ett nafs, ni hinner aldrig ikapp. Fel ände av stan? Inga problem. Ett rovdjur må vara smart och svåra att lura, men även ni har svagheter. Även ni felar i ert beteende. Klumpiga, starka, snabba kanske.

Men vi, vi bytesdjur, vi antiloper... Vi är slugare, vi har mer att förlora, vi har mer panik, vi har mer att leva för. Vi antiloper, ingen vila, ingen ro, ständigt jagade. Vi läser av er.

Jag ser trubbel innan det kommer runt hörnet.
För jag har magi i mina ögon.
Jag kan se runt hörn.

En början

Man kan vakna upp när man vill, bara man vill det.
Man kan vakna upp en dag och bestämma sig för att "nu ska jag sluta vara en hjärndöd myra".
Jag är inte arg eller bitter eller sur.
Jag är bara fundersam på vad som finns att göra.
Vad kan jag göra imorgon? Något någon annan aldrig har gjort.
Vad kan jag tänka imorgon? Något någon annan aldrig tänkt.
Vad kan jag säga imorgon? Något någon annan aldrig sagt.

Det kanske inte finns något nytt att upptäcka under solen.
Men det finns åtminstone något gammalt man kan återupptäcka.

Det har gått så många dagar nu. Att vara ifrån samhället genom att bara fattas ett jobb. Det är så många som har något att säga om det. "Vad gör du nuförtiden?" är en fråga jag får ofta. Just nu svarar jag: "Jag gör det jag känner för." Framöver tänker jag svara det. Svara att jag gör det jag känner för att göra.

Det är något vi alla få göra ibland. Inte bara en massa måsten, en massa saker vi kan låtsas vara stolta över. Ett mål, kanske en karriär, kanske en pryl, att sträva efter att vara stolt över.

Jag är inte stolt över mina prylar eller min karriär.
Det finns faktiskt inte särskilt många prylar jag är stolt över att äga. En TV, det har väl alla? En dator likaså.
Det finns ingen karriär jag är stolt över. Det finns bara ingen karriär.
Finns det något annat jag är stolt över, som man kan skryta med?
Skrivandet... Visst, vissa grejer är jag stolt över, helt klart. Vissa dikter som ingen annan hade kunnat skriva. (Vad spelar det för roll vad man kan eller inte kan, egentligen? Det är själva skapandet som spelar roll.)

Jag känner för att skriva just nu. Jag känner för att bara skriva, få ut lite ord, få ut lite vad som och sen får vi se vad som kommer ur det. En groove, en våg av skriveri.

Ingen behöver nödvändigtvis läsa eller reagera på detta. Ingen behöver kritisera eller prisa det som kommer i skrivande stund.

Man kan vakna upp när man vill det. En kväll kan man bestämma sig för att bara skriva och skriva så mycket du kan. Utan någon vidare tanke, bara skriva, det är ett steg på vägen. Helt klart ett steg på den väg som jag i slutet av kommer att stå och kanske titta tillbaka på, kanske tänka: "Ja, detta gjorde jag bra. Detta är jag stolt över."

Det räcker så ibland.
Det räcker med att bara börja någonstans.
Var ska man börja?
Från början.
Var vill du?
Jag vill se att andra ser att jag är lycklig.
Är du olycklig nu?
Nä, inte särskilt. Litegrann, ibland. När man tänker för mycket på det.
Och vad gör du åt detta?
Tänker på något annat. Något som gör mig glad.

Berätta om dig själv, vem är du?
Jag är en del av allt.
Gud, du låter djup.
Det är inget fel med det, väl?
Just nu är det.
Men kom igen. Det är ju du som är trist. Det är alltid läge till att vara djup. Hur ska man annars förstå vem man är?

Det är alltid läge att ställa djupa frågor, det är så man lär känna sig själv.
Vad är en djup fråga? För mig?
En fråga som man aldrig hört förut. Sådana kan man faktiskt ställa.
Hur ofta får man inte frågan: "Hur mår du?" och hur många gånger bryr frågeställaren sig om svaret?
Hur ofta svarar du ärligt?

En fråga jag sällan hör är: "Vad tänker du om framtiden?"
En fråga med omfång. Antingen svarar man på ett personligt plan, var man kan tänka sig befinna sig i livet om 10 år, t.ex. Eller så svarar man på ett världsomspännande plan. T.ex. hur långt har länder kommit i sin politik eller om krig fortfarande finns.

Om tio år har jag en familj. Kanske. Det beror på hur pass långt jag vill gå för att passa i samhällets ram. Eller hur långt någon vill gå för att inte passa i ramen tillsammans med mig. Jag vill inte gå så långt, men det finns vissa saker jag tänker på om rollen som pappa. T.ex. vill jag vara med mina barn så mycket jag kan, snarare än att låta ett skruvat samhälle ta mitt barn som gisslan. Gud, det är hemskt. Det är ju hemskt. Man måste passa in i samhällets ram för att få ha barn. Tänk på det själva. Sköter du dig inte som förälder tar de barnet ifrån dig. Sköter du dig inte ekonomiskt, bostadsmässigt och/eller hälsomässigt anser de dig inte värdig som far. Och de tar barnet ifrån dig och ger det till någon annan. Okej, om man är helt ute och blåser, då är det för det bättre för barnet. Men då måste man vara ense.

Detta tillhör min framtid. Min oro för mina framtida barn. Det enda jag vill är att de ska må bra när de är med mig och jag ska må bra när jag är med dem. Det är det enda viktiga.

Om tio år har världen kanske gått under. Vad vet jag? Vet inte vad jag ska tro på. Om jag ska tro på att vetenskapsmän råkar göra ett svarthål i CERN som slukar upp hela jorden eller om jag ska tro på att vattennivån i havet kommer att resa sig över Turning Torso. Kanske spränger terroristerna oss alla i luften, men de har ju också något att leva för. Det hoppas jag åtminstone.

Om tio år finns inte världsfred. Aldrig kommer den finnas såvida vi inte förstår våra medmänniskor. Detta är något jag försöker göra så gott jag kan, men jag måste också förstå mig själv, i förstahand. Att förstå en själv medför att man förstår sin näste lite bättre. Om man förstår sina egna önskningar och mål och tankar och viljor kommer man förstå andras. Genom att förstå hur man själv känner för vissa saker förstår man även hur andra människor känner för andra saker. Ser man glädjen i någons ögon när man nämner att man själv tycker om lakrits, då vet man att de också gör det.

03:29, det är dags för en nattcigg och sen tänker jag lägga mig på sängen.

Talisman

"Åk inte din väg."
"Men jag måste."
"Snälla, stanna. Ge mig en chans, en liten chans."
"Nej, jag kan inte. Jag måste åka."
"Måste eller vill du åka?"
"Jag vill åka. Jag måste bort härifrån och rensa mina tankar."
"Från vad? Från mig? Dina tankar från mig?"
"Kanske."
"Vad tänker du på om mig?"
"Du... Du är inte som jag hade tänkt mig."
"Stanna."
"Nej, jag måste lägga på. Tåget går typ om två minuter."

Klick.

Cykeln. Min bästa vän cykeln. Rädda mig denna gången också. Snälla låt mig hinna.

Det är sol. Det är aftonsol. Stilla i luften, stilla i trafiken. Lite folk på gatorna. Det går att ta sig fram som snabbt. Skit i konditionen. Skit i allt skit. Skit i om cykeln får punka. Skit i om polisen vill stanna dig när du kör på trottoaren. Fram är det enda som gäller. Fram och i tid.

Det ringer.

"Har du åkt än?"
"Nä..."
"Kan du hoppa av?"
"Nä, då missar jag tåget."
"Du måste hoppa av. Åker du nu åker vettet ur mig."
"Du har aldrig haft något vett i dig."
"Jag försöker. Jag försöker vara en bra människa. Jag försöker ge dig kärlek och jag försöker visa dig allt jag tycker är fint i livet och världen..."
"..."
"Och allt du visar, allt du svarar ger mig hopp. Det skiner igenom."
"..."
"Jag är på perrongen, snälla, du måste hoppa av."

Tåget går.
Hon drar i nödbromsen.

När verkligheten springer ikapp en

Vet ni hur det känns att sitta fast?
Hur det är att sitta inne på sitt pojkrum och längta bort fast du kan inte göra så mycket åt saken mer än att skaffa ett jobb, skaffa en hobby och kanske skaffa en ny dator?

Vet ni hur det känns att sitta fast i något som inte luktar så gott, som är stökigt, som är galet men också helt underbart?

Vet ni hur det känns att ha rötter men vilja vara någon annanstans?

Det är okej. Det är inget vidare att känna till. Inte allt det smutsiga tramset som jag utsätter mig för dagligen. Alla tankar om hopplöshet och sånt. Och jag vet att ni säger åt mig: "Men vaddå, tänk på något annat istället."

Ja, det gör jag också. Ofta. Men ibland, bara ibland, springer verkligheten ikapp en.
Den kommer inte smygandes, onej. Den kommer plötsligt. Den kanske har smugit sig på en under en lång tid, som en tiger i högt gräs, men att inte märka av tigern... Förrän den hoppar upp ur gräset och anfaller bakifrån.

Det är inte tigern jag är rädd för. Jag är inte rädd för tigern, för verkligheten. För den är ju precis det man gör den till, verkligheten.

Det kanske inte är verkligheten jag syftar på när jag tänker på alla de där trista sakerna. Som att sitta fast i sitt pojkrum utan jobb, utan hobby.

Det är snarare en tråkig del i något som jag annars håller så kärt. Det är en liten del av något större där det större, tack och lov, är gladare och roligare att vara med om än "verkligheten".

Mina kära vänner, det är ni som gör mitt liv värt att leva. Om jag bara kunde visa er den uppskattning som ni förtjänar på ett bättre sätt. Men ni vet, en kille utan jobb och eget hem har inte så mycket mer att komma med än glada ord och stora tack.