I en stad utan ett namn. Väntar vid Tiergarten-station. Vilsen, allt är nytt och gammalt. Kulhål i murar med gatkonst på. Stora grisar pryder husens gavlar med sönderslagna fönster. Ett krig utspelade sig här en gång och staden förlorade. Allt förlorat men ändå glömt.

Innan flykten från hostelet med partysugna svenskar tändes en joint. Ett huvud över hustaken, ett bombplan med missiler under vingarna, som skriker vinst när de skjuts iväg.

"Vad fan ska vi på ett jävla zoo att göra?"
En av många tankar.
"Vill inte vara med om en livs levande, fake naturdokumentär. Det är som fångar i ett fängelse, går inte att lita på deras beteende. Går inte att lita på en apa som kastar bajs. Varför skulle en göra så, förutom på zoo?"

Hon stiger av tåget. Ser direkt åt rätt håll. Vandrar över perrongen, tänder en cigg. Lång resa, kanske. Eller bara nervositet. En blandning av båda.

"Otippat, att det var här vi skulle ses, av alla jävla ställen" är det första hon säger.
"Onekligen. Det kanske är bäst så, ändå."
Neutral i ett högst dömande ögonblick. Hennes röda hår är tovigt, trasig blick, kanske bakfull, kanske onykter. Hon kramar om mig länge med stor kraft i sina armar.
Tar en cigg också, nervositet.
"Vi borde sluta med detta" säger hon. "Jag gjorde det en gång, det gick sådär. Rökfri i några månader, men jag kapitulerade till slut."
"Mhm... Jag har aldrig försökt på riktigt. Bara när jag hade lite pengar, då intalade jag mig själv och alla kring mig att jag hade slutat. Men det var bara för att jag var för fattig för att köpa egna cigaretter."
"Ja, det kostar ju en hel del."
"En hel del. Man måste ha något här i livet, om man redan förlorat allt annat."
Minns tillbaka till en annan tågstation och varför jag började.

"20 € för inträde. Hoppas det är värt."
"Danke schön."

Barnen gråter när de inte får glass. Föräldrar med trötta miner. Det sägs att aphålan är den värsta i europa just här. Gorillorna slår ihjäl varandra och blir matade med haschbrownies, slår ihjäl koltrastar de lyckas lura till sig med smulor. Vissa sitter i hörnen, avlägsna från apvänner och nyfikna miner, trötta på skådespel och schemalagda dagar, och gungar fram och tillbaka på sina fötter.

Pekar på en silverrygg.
"Honom skulle jag aldrig vilja vara som. Fatta vilket jävla jobb han har. Fatta vad mycket skit han står i varje dag. Inte nog med att han ska hålla reda på hela sin påtvingade flock, han ska också underhålla oss idioter."
Hon röker ännu en cigg och tittar med sina trötta ögon.
"Ibland finns det såna som honom med kläder på, bland oss."

Det hände inte mycket i aphålan. Silverryggen patrullerade fram och tillbaka där, uttråkad och svintrött. Kunde inte hjälpa fantisera att den var anlagd i en gammal krater från en av många bombräder.

Sedan gick vi och rökte mellan alla djur.
Arapapegojorna avgrundsvrålade på hjälp. Hajarna hade ingen aning om var de var. Några barn stod och bankade på ett glas till isbjörnarnas lilla damm. Boaormarna låg och såsade på varsin gren. Vandrade ganska hastigt förbi alla stationer.

Vi kom till barnzooet, där man får gå in och klappa på djuren, om de vill bli klappade. Många djur sprang livrädda från små människohänder, hoppade upp på höga höjder för att komma ifrån dem. Andra barn drog dem i svansen. Bara ett barn klappade försiktigt på en gammal get, som inte verkade bry sig särskilt mycket.
Vi satte oss ner på en höbal.
"Tänk hur många det finns som är inlåsta ofrivilligt" sade jag.
"Tänk hur många som känner sig som fångar i sig själva" svarade hon då.
"Tänk hur många som drömmer om att fly, men som är rädda för konsekvenserna, som är rädda för utsidan och insidan."
"Tänk hur många som är rädda för att leva."
Blev tyst och tittade på henne.
Hon fortsatte: "Varför väntade vi så länge?"
"För att vissa galler sitter hårdare i väggen än hos andra. Vissa är djur som vuxit upp i zoo, ofrivilligt. Och det är först när någon märker hur mycket man vantrivs som något sker. Det är först när man slutat kalla på hjälp och bara accepterat sitt öde som någon kommer och räddar en från det. Det är först när man gett upp tankar om att frihet måste betyda ensamhet eller enskildhet. Det är först när man förstår att när man är fri är man fri från mörker och hat och oro och avundsjuka, svartsjuka."
Ett kid hoppade upp i min famn, förföljd av en pojke med illasinnad blick, som stannade framför mina fötter. Han tittade på mig och sa något jag inte begrep. Stick unge. Blängde ut honom. Han vände på klacken och stack. Klappade kidet en stund, det gav ifrån sig några tackande läten. Önskade att jag kunde smuggla med mig det ut, ha det under min säng på hostelet.

Plötsligt kysste hon mig på kinden och sa.
"Vi flyr från detta fängelse."
"Bara om du kan hjälpa mig fila ner mina galler."

Tjuvkik

Att se på någons beteende vad de tänker.
Undermedvetenheten bakom uttrycken i ansiktena.
Tankarna bakom orden och ögonen.
Antingen vet man vad någon tänker, eller så analyserar man för mycket.

Som typ, vem fan läser min blogg och vem är det som länkar?
Vilka delar titthålet som ser en bråkdel av mitt liv?
Vilka delar titthålet och ser ett rum av en hel byggnad?
Är det bara en tråkig trailer till en lång film?

Och vad visar mina uttryck i ansiktet, egentligen?
Eller har man slutat analysera och tar orden för vad de är?


Tänk vad en rundvandring hade gett.
En rundvandring i mitt inre.
Men det går endast att ge bort små titthål av ens liv.

Här finns spår från mitt forna liv.
På sätt och vis en dagbok, eller en journal, en dokumentation.
Men den finns ju överallt.
Som barnbok också.

Så det är bara ett tjuvkik.
Man får inte vara med i alla rum.
Man får bara inte det.

Man får bara leka kurragömma i de svåra rummen.
Där man gömmer sig under jackor som luktar sprit och spya.
Där man gömmer sig bakom ihopljugna ord och ihopsydda läppar.
Där man gömmer sig bakom snurriga huvuden och låtsasdiggar musik.
Där man gömmer sig bakom en parfym man fick i julklapp för säkert fyra år sedan,
men som man bara använt en knapp fjärdedel av.
Kommer att gömma mig bakom den i säkert åtta år till.

Man får leka kurragömma på dansgolvet inför allseende ögon.
Ducka bakom DJ-bås och rödvinsflaskor.
Undvika gränder i tankar och möten.
Tjuvkika i hemlighet på någons obekväma utstrålning.
Tjuvkika när de tjuvkikar över axlarna.
Eller när de tjuvtänker tankar som: "Jaha, du... Jag har nog hört ett och annat om dig."
När de tjuvtänker på rykten och hur det tisslas och tasslas skvaller.
Å ena sidan ber man nästan om det.
Å andra sidan vill man bara bli lämnad ifred.

När nyfikenheten tränger på och man bara måste tjuvkika efter de senaste uppdateringarna.
Det finns dokumenterad dåtid.
Det finns garanterat en dokumenterad nutid.
Sällan hemlighetsstämplat material, dock.
Somliga mer försiktiga än andra.


Man får blunda och gå förbi folk man inte känner.
De som målat upp en bild baserad på tjuvkik och gissningar.
Eller hålla god min och hålla käften.
Låtsas som ingenting fastän alla vet.
Gå ovetande och alla vet allt.
Ja, men vad fan.
Spela roll.

Har man målat in sig i ett hörn i rummet får man väl bara vänta på att golvet ska torka.
Det är väl inte mer med den saken.
Har man tjuvkikat i titthålet till rummet får man väl skylla sig själv.
Och stå där och glo tills färgen har torkat.

Guds vita hus

S:t Petri Kyrka, Malmö, kväll.
Bänkade på alldeles för raka kyrkbänkar, färgglada människor i Guds vita hus.
Svartklädd kör från Danmark, de sjunger på språk jag inte hör.
Kamrater bredvid mig.

En tjej i rosa hår. Av diskutabla anledningar har hennes nummer i telefonen. Tittar åt ett annat håll. Låtsas inte om henne. Inte nu. Vad gör hon här?
Hon har sällskap med sig. Vore opassande om jag störde.
Knäpper ihop mina händer och försvinner.

En annan stad, för längesedan.
En man bär på en sjuk kvinna genom staden.
Hon är sjuk, kanske dödssjuk.
Natt och regn, ben starka av rädsla.
Förtvivlan och oro.

Öppnar ögonen.
En annan kamrat med en annan kvinna.
Hon går förbi mig, högst två meter framför mig.
Följer henne med blicken.
Går förbi utan att se.
Ler, jag är ett ansikte i den stora massan.
Får hälsa senare.

Vitt hus av Gud.
När kören sjungit klart har den masserat ut allt trötta inom mig.
En ödmjuk energi i kroppen efteråt.

Betryggande ord och blick utanför Guds vita hus.
Vi ses nästa vecka.

Alla bekymmer löser sig.
Innan jag möter S:t Per vid Pärleporten.

Senaste tiden av kalabalik

Tre australieniskor från Melbourne på besök i Malmö
Känns som semester
Långa dagar och nätter på kollektiv Nobel
Kul att de är tillbaka
Känns ball att de ville träffa min familj
Och min hund och se varifrån jag kommer
Berättelser från tvärs över världen

Kalabaliken på sistone

Skumma möten i natten på skumma platser
Dans, ösregn och nygamla människor
Alltid trevligt att vara på extra glatt humör
Synd bara att man blivit iskall in i själen

Kalabaliken på savannen

Vandrande tåg av musik
Illviljor och välviljor
Eldvakt när tåget stannade, eldvakt när det gick igen
Element som spelar med varandra
Vals utan musik på savannen
Trampande tår, i otakt till musik som inte fanns
En lång vandring hem