Johan pratade på lektionen idag och gav läraren ett nyputsat äpple. Det var rött och han talade väl framför en alldeles vit tavla.
Hemma är hans väggar klädda i tråkiga planscher och blåa tapeter. Planscher med sportbilar och bergstoppar på, planscher om något vi förväntar oss att han drömmer om när vi ser honom i skolan.
Han har allt, har jag hört. Johan Lövheden, pojken som har allt. Hans pappa är rik och skämmer bort Johan. I hans rum har han, förutom planscher, även tågbanor, en stor TV-apparat med diverse TV-spel och ett gammalt, välanvänt staffli som han ärvt av sin mamma.
Hans mamma använde det mycket, då hon levde. Hon målade oftast porträtt av Johan som liten bebis innan hon dog i en våldsam krasch mellan Tomelilla och Simrishamn. Johan målar själv tavlor på staffliet, visar sina känslor på vita dukar. Hans aggressioner och drömmar brukar oftast bli något abstrakt på hans tavlor, helt tvärtemot hans mammas estetiska målningar. De ser inte heller alls ut att vara från en rik tolvåring. De ser ut att vara skapta av en rörig man med en underlig barndom och deprimerade tankar.
Han sätter inte upp sina tavlor på väggarna heller. Hans pappa förbjuder honom, tycker att de är för fula. Pappa ber Johan att lägga dem någonstans där han slipper se dem. Johans abstrakta känslor hamnar under hans säng eller i garaget bland aldrig använda grillar och snowboards. De ligger nära hans mammas porträtt av honom. Under hans säng där ingen någonsin kommer att se hans abstrakta jag.
torsdag 30 april 2009
tisdag 28 april 2009
Texter om dig, mig och allt (forts. 6)
Jag har haft fullt upp med min ångest och ett skrivprov hela denna veckan, så håll tillgodo. Jag har skrivit några små texter, i alla fall. Håll ett öga öppet, för på torsdag publicerar jag min första del av min novell här på min... öh... Blogg.
---
Solen står i min rygg.
Jag är trött och smutsig. En vecka gick så fort och jag tappade allt. När tåren föll och du försvann, när bussen stängde dörrarna och startade sin motor, då kände jag att en vecka gick för fort.
Solen står i min rygg och kvar står ett tomt tält.
---
Har ni bibeln i denna bokhandeln? Jag ska köpa den som gåva till en icke-troende.
Va? Ja, jag är lika prackande som Jehovas Vittne. Vet du vilka som är värre, som är efter sanningen och det rätta?
Perifierade.
---
Den som läser ser.
Den som lyssnar hör.
Den som skriver känner
Och den som skapar lär.
---
Härmapan gör som dig.
Allt mörkt blir ljust
Allt taggigt blir slätt
All öken blir hav.
För du är allt som bor i mitt huvud.
För jag är allt jag känner.
För vi är allt jag är rädd för.
---
Tre timmar efter solnedgång.
Du började flyga och kvar stod jag
och en tom flaska vin.
Lämna mig åt oärliga svin.
---
Min rubrik är ingen lögn.
När jag talar är jag sten.
När jag skriver är jag kött.
När jag talar blir jag sen.
När jag känner blir jag lätt.
När du skapar
Är det jag som lär.
---
Levande är det bästa av allt.
För vem vill att en bunte vissna rosor ska ligga högst upp på hyllan?
För vem vill att musiken ska vara komprimerad till något litet?
För vem vill att ljuset ska locka insekter?
För vem vill att det bara ska finnas text?
Jag vill ha nya rosor varje dag.
Jag vill ha musik i levande format.
Jag vill ha levande ljus som ger mig värme.
Jag vill ha en röst som kan viska i mitt öra.
"En viskning är allt vackert."
---
Det flyter ett ägg i kanalens skitiga vatten.
Det är trasigt och innuti ligger något dött.
Det flyter död i vårt vatten.
Vårt vatten som kastar tillbaka pinnar.
Vi är vatten.
Vi är regn.
Vi är moln.
Främst av allt, Malte, är vi liv.
---
Sunt förnuft finns bara på grund av en sak.
Sunt förnuft finns för att tygla hjärtats känslor.
Precis som att en cowboy finns för att tämja en mustang.
---
Sporra mig inte.
Jag stegrar och kastar av dig då.
Ger dig kanske också en spark i ansiktet.
En hov i röven.
---
Solen står i min rygg.
Jag är trött och smutsig. En vecka gick så fort och jag tappade allt. När tåren föll och du försvann, när bussen stängde dörrarna och startade sin motor, då kände jag att en vecka gick för fort.
Solen står i min rygg och kvar står ett tomt tält.
---
Har ni bibeln i denna bokhandeln? Jag ska köpa den som gåva till en icke-troende.
Va? Ja, jag är lika prackande som Jehovas Vittne. Vet du vilka som är värre, som är efter sanningen och det rätta?
Perifierade.
---
Den som läser ser.
Den som lyssnar hör.
Den som skriver känner
Och den som skapar lär.
---
Härmapan gör som dig.
Allt mörkt blir ljust
Allt taggigt blir slätt
All öken blir hav.
För du är allt som bor i mitt huvud.
För jag är allt jag känner.
För vi är allt jag är rädd för.
---
Tre timmar efter solnedgång.
Du började flyga och kvar stod jag
och en tom flaska vin.
Lämna mig åt oärliga svin.
---
Min rubrik är ingen lögn.
När jag talar är jag sten.
När jag skriver är jag kött.
När jag talar blir jag sen.
När jag känner blir jag lätt.
När du skapar
Är det jag som lär.
---
Levande är det bästa av allt.
För vem vill att en bunte vissna rosor ska ligga högst upp på hyllan?
För vem vill att musiken ska vara komprimerad till något litet?
För vem vill att ljuset ska locka insekter?
För vem vill att det bara ska finnas text?
Jag vill ha nya rosor varje dag.
Jag vill ha musik i levande format.
Jag vill ha levande ljus som ger mig värme.
Jag vill ha en röst som kan viska i mitt öra.
"En viskning är allt vackert."
---
Det flyter ett ägg i kanalens skitiga vatten.
Det är trasigt och innuti ligger något dött.
Det flyter död i vårt vatten.
Vårt vatten som kastar tillbaka pinnar.
Vi är vatten.
Vi är regn.
Vi är moln.
Främst av allt, Malte, är vi liv.
---
Sunt förnuft finns bara på grund av en sak.
Sunt förnuft finns för att tygla hjärtats känslor.
Precis som att en cowboy finns för att tämja en mustang.
---
Sporra mig inte.
Jag stegrar och kastar av dig då.
Ger dig kanske också en spark i ansiktet.
En hov i röven.
fredag 24 april 2009
Konstnären
Där stod jag, alldeles stilla, tittandes på den blanka tygduken. Allt var tyst, till och med färgerna som alltid annars brukat tala glatt med mig, till och med duken som annars gett mig inspiration om vad den ville ha för tema på sin vita yta. Jag talade till duken, försökte få respons, men med vilken ton jag än talade med så svarade den inte. Den brukade alltid känna av vilket humör jag var på. Jag hade oftast varit på bra humör när jag målat, men förra kvällen var för jobbig. Vilsen som jag var stod jag där och stirrade på duken. Vilsen som jag alltid varit, och känslokall. Om nånting hände så tog jag det alltid med en nypa salt. Det är inte lönt att göra en stor sak över en liten, men ibland behövs det göras en stor sak över en stor sak.
Jag förstod inte vad hon var ute efter igår, hon kysste mig, men ändå sa hon nej. Jag kände mig sviken, all energi jag lagt ner för att få henne att förstå var förgäves. Jag började undra om det var fel på mig, men hur djupt jag än grävde i mitt förflutna kunde jag inte hitta något fel. Jag kunde inte förstå. Kärlek är som konst, man måste ha intellekt för att kunna förstå budskapet i det hela.
Jag rörde om i den svarta färgen. Svart förknippas med elände, ondhet och blindhet. Det var ungefär så jag tyckte att hon var, hon hade blivit så älskad att allting blev svart, som om precis alla sinnena försvann. Till sist klarnade det upp efter att hon sa att hon inte kände nåt. Ändå tog jag det med en nypa salt. Jag såg det ljusa i det mörka, att man lär sig av sina misstag. Det hade jag lärt mig, jag lärde mig även att inte komma för nära.
Jag sa till duken med den svarta fläcken på: "Ta mig ifrån denna stora, onda värld.” Plötsligt började en bild formas på duken av sig själv, som om den var magisk. Ett bergslandskap utformades där, med solen vid horisonten. Sedan en man med en vindruvsklase som matade en vacker, ung kvinna. Bilden var för bra för mig, jag tog duken och kastade den i brasan.
Det var så jag såg livet förut, som paradiset, men tiden förändras och jag ville glömma allting. Den målningen fick mig att förstå, även om livet inte alltid är som paradiset så är det viktigt att inte se livet som helvetet.
För eller senare hamnar alla där, för eller senare blir man älskad av någon. Det är dock svårt att avgöra exakt när.
Jag fortsatte tänka ut den perfekta målningen.
---
Denna text skickade till mig själv den 15:e Mars 2005, klockan 22:21:26. Jag skrev dock texten hösten 2004, vill jag minnas.
Jag ändrade inte särskilt mycket i texten förutom några kommatecken och ett eller annat stavfel. Jag tåls inte se sådana fel trots att jag inte visste vad jag gjorde för fem år sedan.
Jag förstod inte vad hon var ute efter igår, hon kysste mig, men ändå sa hon nej. Jag kände mig sviken, all energi jag lagt ner för att få henne att förstå var förgäves. Jag började undra om det var fel på mig, men hur djupt jag än grävde i mitt förflutna kunde jag inte hitta något fel. Jag kunde inte förstå. Kärlek är som konst, man måste ha intellekt för att kunna förstå budskapet i det hela.
Jag rörde om i den svarta färgen. Svart förknippas med elände, ondhet och blindhet. Det var ungefär så jag tyckte att hon var, hon hade blivit så älskad att allting blev svart, som om precis alla sinnena försvann. Till sist klarnade det upp efter att hon sa att hon inte kände nåt. Ändå tog jag det med en nypa salt. Jag såg det ljusa i det mörka, att man lär sig av sina misstag. Det hade jag lärt mig, jag lärde mig även att inte komma för nära.
Jag sa till duken med den svarta fläcken på: "Ta mig ifrån denna stora, onda värld.” Plötsligt började en bild formas på duken av sig själv, som om den var magisk. Ett bergslandskap utformades där, med solen vid horisonten. Sedan en man med en vindruvsklase som matade en vacker, ung kvinna. Bilden var för bra för mig, jag tog duken och kastade den i brasan.
Det var så jag såg livet förut, som paradiset, men tiden förändras och jag ville glömma allting. Den målningen fick mig att förstå, även om livet inte alltid är som paradiset så är det viktigt att inte se livet som helvetet.
För eller senare hamnar alla där, för eller senare blir man älskad av någon. Det är dock svårt att avgöra exakt när.
Jag fortsatte tänka ut den perfekta målningen.
---
Denna text skickade till mig själv den 15:e Mars 2005, klockan 22:21:26. Jag skrev dock texten hösten 2004, vill jag minnas.
Jag ändrade inte särskilt mycket i texten förutom några kommatecken och ett eller annat stavfel. Jag tåls inte se sådana fel trots att jag inte visste vad jag gjorde för fem år sedan.
onsdag 22 april 2009
Se vart fingrarna leder dig
Det är dags att se var fingrarna leder mig, var tankarna vill.
Det är dags att känna vad hjärtat behöver.
Det är en dålig natt inatt. En dålig natt utan inspiration och känsla.
Helvete.
Tomt.
Mörkt.
Djävulskt.
Jag ska klättra på tak nu. Klättra på svart. Bli kung över något. Bli kung över taket, gå över boxen.
Det är dags att känna vad hjärtat behöver.
Det är en dålig natt inatt. En dålig natt utan inspiration och känsla.
Helvete.
Tomt.
Mörkt.
Djävulskt.
Jag ska klättra på tak nu. Klättra på svart. Bli kung över något. Bli kung över taket, gå över boxen.
måndag 20 april 2009
Små texter om dig, mig och allt (forts. 5)
Ska bara...
Skrev jag.
Och jag skulle bara skriva att här är det fler texter för någon att läsa.
Läser du?
Eller läser du bara?
Tråkigt om du bara läste.
---
Den ljusnande framtiden var min i den ljusaste tiden.
Den mörknande framtiden är här, i en mörk tid.
---
Hört talas om vinterdepression?
Ja.
Hört talas om vårdepression?
Nej, men känt den.
---
Till och med blocket slår igen av sig själv.
Slår igen sig själv som mina drömmar.
Slår upp sig för verkligheten.
---
Jag är ett träd i en allé.
Du är ett fågelbo i kronans topp.
Allt man har där uppe.
---
Det känns konstigt att besöka det som kanske kommer att bli min framtid två år framöver.
Tänk sedan, Groddan.
Tänk inte nu.
Låt fingret styra huvudet.
Jag sitter helt stilla, det är min meditation.
---
Främmande värld med främmande folk och ljud överallt.
Ackord, solon, basgångar, bleckblås och trumslag.
Hjärtslag.
---
En text av Eric Ek Moreau.
Det var en gång en kille som kallades för Don Niggercat. Han var den vassaste liraren i staden.
Alla snubbar ville döda honom och alla brudar ville knulla honom. Han hade en farmor som var den snyggaste pinglan på den här sidan om skogen och det tyckte Don Niggercat var fördjävligt eftersom inte ens han kunde sätta sin egen farmor.
Staden DN levde i var som Svedala fast mycket större. Där hände inte ett shit. En dag hade DN precis dragit över två funktionärer på ett sportsevenemang vid den lokala arenan då han plötsligt kom på att han var 32 och olycklig med sitt liv.
---
Spegel, spegel på toan där.
Säg mig vem som sket den största tollen här.
Gallonbyxor på Napoleons fasta rumpa. Han fick rida på prinsessans rygg.
---
Ännu en ensam fyllenatt. Vad ska man annars förvänta sig? En natt tillsammans med någon?
Som att göra afrikanska mördarbin vänliga.
---
Fröken K, som ett otroligt litet rå. Det är konstigt vilken påverkan människan haft i mitt skrivande. Mitt lilla, fula skrivande har blivit något Betydelsefullt.
Två månader var allt som krävdes, sen fick du mig att lita på mitt jag.
Mitt jag,
mitt ingenting.
Tack, Fröken K.
---
Fjädern i luften är det bara jag som fick se. De andra gick i förväg.
Jag stod en lång tid och tittade på den, ett spår av en ängel. Såg hur den gjorde piruetter i luften. Såg hur den handlöst kastades runt där uppe, precis utom mitt räckhåll. Ville att den skulle komma ner till mig.
Den gjorde en dykning efter en lång stund. Jag tog i och hoppade efter den. Hoppades på att fånga den.
Bredvid mig ligger ett spår av en ängel.
Inom mig ligger en önskan som aldrig blir uppfylld.
---
En text av Malte.
Fem vårar och arton vinster senare dog han ensam.
Utan den han drömt om sen han förlorade oskulden för femton år sen.
Kaffet smakar som vanligt nu när du lämnat mig.
- Gustav Malte.
---
En till text av Malte.
Allt stelt blir mjukt.
Allt svart blir vitt.
Allt mitt blir ditt.
För du är allt jag tänker på.
-Malte
---
I hissdörrens karm står jag och tvekar. Ska jag ge henne en kram?
Fram och tillbaka, in och ut igen. Släpper dörren och hissen går långsamt ner mot första våningen.
Dörren med en ros på öppnas och upp springer mina fötter. I famnen har jag en kram att ge bort.
"Mamma, du behöver en kram. Du ser så ledsen ut."
---
Du i en buss och jag i en stol. Vi är trötta från vårsolens hetta och fulla av inspirationer. Människor och känslor, en kombo konstig nog att vara jordlig.
Jag i ett rum utan mysfaktor.
Du i ett ostädat med levande ljus.
Jag i tankar som går i hundra åttio.
Du i buss som går i trettio.
Hon i en lägenhet långt borta.
Hon i en lägenhet nära oss.
Vi är trötta av tankar och nutid.
Vi är trötta på framtiden innan den ens kommit.
---
Mew.
Mjew.
Mjau.
Jag är en katt i en återvändsgränd. Vem vill slåss?
---
Att likna ett träd med en person är det inte många som klarar,
Men det är dina fötter som är rötterna på marken.
Och det är dina skosnören som berättar vilken sorts kung du är.
---
Vi är en läskeback fylld av Coca-Cola.
Jag är en halvfull flaska när alla andra är helfulla.
Fyll mig.
Skrev jag.
Och jag skulle bara skriva att här är det fler texter för någon att läsa.
Läser du?
Eller läser du bara?
Tråkigt om du bara läste.
---
Den ljusnande framtiden var min i den ljusaste tiden.
Den mörknande framtiden är här, i en mörk tid.
---
Hört talas om vinterdepression?
Ja.
Hört talas om vårdepression?
Nej, men känt den.
---
Till och med blocket slår igen av sig själv.
Slår igen sig själv som mina drömmar.
Slår upp sig för verkligheten.
---
Jag är ett träd i en allé.
Du är ett fågelbo i kronans topp.
Allt man har där uppe.
---
Det känns konstigt att besöka det som kanske kommer att bli min framtid två år framöver.
Tänk sedan, Groddan.
Tänk inte nu.
Låt fingret styra huvudet.
Jag sitter helt stilla, det är min meditation.
---
Främmande värld med främmande folk och ljud överallt.
Ackord, solon, basgångar, bleckblås och trumslag.
Hjärtslag.
---
En text av Eric Ek Moreau.
Det var en gång en kille som kallades för Don Niggercat. Han var den vassaste liraren i staden.
Alla snubbar ville döda honom och alla brudar ville knulla honom. Han hade en farmor som var den snyggaste pinglan på den här sidan om skogen och det tyckte Don Niggercat var fördjävligt eftersom inte ens han kunde sätta sin egen farmor.
Staden DN levde i var som Svedala fast mycket större. Där hände inte ett shit. En dag hade DN precis dragit över två funktionärer på ett sportsevenemang vid den lokala arenan då han plötsligt kom på att han var 32 och olycklig med sitt liv.
---
Spegel, spegel på toan där.
Säg mig vem som sket den största tollen här.
Gallonbyxor på Napoleons fasta rumpa. Han fick rida på prinsessans rygg.
---
Ännu en ensam fyllenatt. Vad ska man annars förvänta sig? En natt tillsammans med någon?
Som att göra afrikanska mördarbin vänliga.
---
Fröken K, som ett otroligt litet rå. Det är konstigt vilken påverkan människan haft i mitt skrivande. Mitt lilla, fula skrivande har blivit något Betydelsefullt.
Två månader var allt som krävdes, sen fick du mig att lita på mitt jag.
Mitt jag,
mitt ingenting.
Tack, Fröken K.
---
Fjädern i luften är det bara jag som fick se. De andra gick i förväg.
Jag stod en lång tid och tittade på den, ett spår av en ängel. Såg hur den gjorde piruetter i luften. Såg hur den handlöst kastades runt där uppe, precis utom mitt räckhåll. Ville att den skulle komma ner till mig.
Den gjorde en dykning efter en lång stund. Jag tog i och hoppade efter den. Hoppades på att fånga den.
Bredvid mig ligger ett spår av en ängel.
Inom mig ligger en önskan som aldrig blir uppfylld.
---
En text av Malte.
Fem vårar och arton vinster senare dog han ensam.
Utan den han drömt om sen han förlorade oskulden för femton år sen.
Kaffet smakar som vanligt nu när du lämnat mig.
- Gustav Malte.
---
En till text av Malte.
Allt stelt blir mjukt.
Allt svart blir vitt.
Allt mitt blir ditt.
För du är allt jag tänker på.
-Malte
---
I hissdörrens karm står jag och tvekar. Ska jag ge henne en kram?
Fram och tillbaka, in och ut igen. Släpper dörren och hissen går långsamt ner mot första våningen.
Dörren med en ros på öppnas och upp springer mina fötter. I famnen har jag en kram att ge bort.
"Mamma, du behöver en kram. Du ser så ledsen ut."
---
Du i en buss och jag i en stol. Vi är trötta från vårsolens hetta och fulla av inspirationer. Människor och känslor, en kombo konstig nog att vara jordlig.
Jag i ett rum utan mysfaktor.
Du i ett ostädat med levande ljus.
Jag i tankar som går i hundra åttio.
Du i buss som går i trettio.
Hon i en lägenhet långt borta.
Hon i en lägenhet nära oss.
Vi är trötta av tankar och nutid.
Vi är trötta på framtiden innan den ens kommit.
---
Mew.
Mjew.
Mjau.
Jag är en katt i en återvändsgränd. Vem vill slåss?
---
Att likna ett träd med en person är det inte många som klarar,
Men det är dina fötter som är rötterna på marken.
Och det är dina skosnören som berättar vilken sorts kung du är.
---
Vi är en läskeback fylld av Coca-Cola.
Jag är en halvfull flaska när alla andra är helfulla.
Fyll mig.
tisdag 14 april 2009
Små texter om dig, mig och allt (forts. 4)
Saker och ting faller samman. Mitt flöde i texten är förstörd. Texten är förstörd.
Pressen... gör mig svag.
Stressen... gör mig stark.
Resten... gör mig inspirerad.
--
Det blinkar från molnen.
Det mullrar från fjärran.
Natt blir till dag i en sekund.
Regnet luktar gott och luften är kall. I varje rum är det släckt.
Om det fanns någon jag kunde säga detta till hade jag sagt det.
"Sommaren är lika nära som din hand nu."
---
Han är tokig, den där pojken. Se på honom, så han skriver. Som en konstnär målar. Med ord målar han vackra saker i mina fantasier. Kärlek och ensamhet uttrycker han.
Det är synd, han behöver en hand, en tand och en kram. Han behöver någon som förstår honom, som är villig att känna med honom. Villig att uppleva.
Jag är tokig. Se på mig, så jag skriver. Så osammanhängande, så fult.
Måla med ord? Hur fan går det till?
Jag är värdelös, ingen vill ha mig. Behöver en hand att hjälpa mig, leda mig. Men ingen vill veta vem jag är.
Han är vilsen i en främmande stad.
Jag är vilse i mitt eget hjärta.
---
Ikväll är månen kär. Han lyser röd och är lågt på himlen. Hälsar på någon.
En mobiltelefon surrar i en flickas ficka.
"Titta upp, du kommer inte att ångra det."
Husen var i vägen och för att se en kär måne var hon tvungen att jämna husen med marken.
När månen såg hennes rygg mer kärleksfull blick skyndade en pojke över gatan och missade ett par ögon, en främmande men bekant blick.
Sedan insåg han vad bråttom han hade haft. Kanske ser han aldrig ett par ögon igen.
---
När jag somnar med en penna i handen får jag kalla mig för en författare.
---
Ensam med pappret.
Den enda älskare jag har.
---
Pling
Plong
Pianot spelar
Sin dystra
Sång.
--
Min måne
Är din fåne.
---
Teleport
I tankens gång,
Tog mig bort
Från en väntan så lång.
---
De säger att alla har en doft.
Vad jag luktar?
Skarpt ensamt.
---
Han är själv med att vara sig själv. Han låts inte bli. Säg inte hans namn. Se inte det ni tror ni ser.
Se dig själv när du ser på honom.
Ser du så du bär dig åt?
Inte?
Stopp.
Där är du. Se din blick, så manisk, så längtansfull.
Se hans ögon. Ett barn med för många apelsiner i händerna. Snart tappar han dem.
Blir blind för andra.
---
Mitt liv är lika stökigt som en första klass i skolan. Lika lekfullt, lika oansvarigt.
---
Du står på andra sidan lampan. Omöjligt att se dina ögon, bländad av ditt ljus.
---
Själen din, sitter den i sömmarna? Man är någon annan i andras kläder.
---
En perfekt tillflyktsplats för den tidiga. Omringad av påskliljor och fjärilar.
---
Vissa träd är vackrare nakna än klädda. Hur ser det finaste trädet ut med löv?
---
Hur lång tid tar det för en larv att bli en fjäril?
Hur lång tid tar det för mig att bli jag?
Några dagar.
Mer än 20 år.
---
Endorfiner, adrenaliner,
Interiöra praliner,
Finainer.
---
Känner.
Har jag slutat känna? Är detta slutet för detta block? Är detta början av slutet på min framtid?
Höger eller vänster eller rakt fram? Bakåt går inte, det har redan varit.
Känner.
Är dålig.
Är makalös.
---
Ett försök till en limmerick.
Jag vet en man från Everest
Han ägde en fullblodig arabhäst.
Den äter gärna kål,
Ger bränsle åt många bål.
Och mannen blev sparkad och lemläst.
---
Ett till försök till en limmerick.
Jag vet en rik man i Ankeborg.
Han har förmögenhet till bröstets stolta korg.
Badar i guld,
Skyldig ingen stor skuld.
Men hjärtat är fyllt av ensamhet och sorg.
---
Ett försök till en haiku.
Vi är alla klockslaget fem,
Våra högerhänders fingrar lika dess slagna timmar.
Barnens fingrar är mindre slagna.
---
Ett till försök till en haiku.
Du är ett kungarike värt.
I ditt land vill jag bosätta själen.
Ett kungarike rött som blod.
Pressen... gör mig svag.
Stressen... gör mig stark.
Resten... gör mig inspirerad.
--
Det blinkar från molnen.
Det mullrar från fjärran.
Natt blir till dag i en sekund.
Regnet luktar gott och luften är kall. I varje rum är det släckt.
Om det fanns någon jag kunde säga detta till hade jag sagt det.
"Sommaren är lika nära som din hand nu."
---
Han är tokig, den där pojken. Se på honom, så han skriver. Som en konstnär målar. Med ord målar han vackra saker i mina fantasier. Kärlek och ensamhet uttrycker han.
Det är synd, han behöver en hand, en tand och en kram. Han behöver någon som förstår honom, som är villig att känna med honom. Villig att uppleva.
Jag är tokig. Se på mig, så jag skriver. Så osammanhängande, så fult.
Måla med ord? Hur fan går det till?
Jag är värdelös, ingen vill ha mig. Behöver en hand att hjälpa mig, leda mig. Men ingen vill veta vem jag är.
Han är vilsen i en främmande stad.
Jag är vilse i mitt eget hjärta.
---
Ikväll är månen kär. Han lyser röd och är lågt på himlen. Hälsar på någon.
En mobiltelefon surrar i en flickas ficka.
"Titta upp, du kommer inte att ångra det."
Husen var i vägen och för att se en kär måne var hon tvungen att jämna husen med marken.
När månen såg hennes rygg mer kärleksfull blick skyndade en pojke över gatan och missade ett par ögon, en främmande men bekant blick.
Sedan insåg han vad bråttom han hade haft. Kanske ser han aldrig ett par ögon igen.
---
När jag somnar med en penna i handen får jag kalla mig för en författare.
---
Ensam med pappret.
Den enda älskare jag har.
---
Pling
Plong
Pianot spelar
Sin dystra
Sång.
--
Min måne
Är din fåne.
---
Teleport
I tankens gång,
Tog mig bort
Från en väntan så lång.
---
De säger att alla har en doft.
Vad jag luktar?
Skarpt ensamt.
---
Han är själv med att vara sig själv. Han låts inte bli. Säg inte hans namn. Se inte det ni tror ni ser.
Se dig själv när du ser på honom.
Ser du så du bär dig åt?
Inte?
Stopp.
Där är du. Se din blick, så manisk, så längtansfull.
Se hans ögon. Ett barn med för många apelsiner i händerna. Snart tappar han dem.
Blir blind för andra.
---
Mitt liv är lika stökigt som en första klass i skolan. Lika lekfullt, lika oansvarigt.
---
Du står på andra sidan lampan. Omöjligt att se dina ögon, bländad av ditt ljus.
---
Själen din, sitter den i sömmarna? Man är någon annan i andras kläder.
---
En perfekt tillflyktsplats för den tidiga. Omringad av påskliljor och fjärilar.
---
Vissa träd är vackrare nakna än klädda. Hur ser det finaste trädet ut med löv?
---
Hur lång tid tar det för en larv att bli en fjäril?
Hur lång tid tar det för mig att bli jag?
Några dagar.
Mer än 20 år.
---
Endorfiner, adrenaliner,
Interiöra praliner,
Finainer.
---
Känner.
Har jag slutat känna? Är detta slutet för detta block? Är detta början av slutet på min framtid?
Höger eller vänster eller rakt fram? Bakåt går inte, det har redan varit.
Känner.
Är dålig.
Är makalös.
---
Ett försök till en limmerick.
Jag vet en man från Everest
Han ägde en fullblodig arabhäst.
Den äter gärna kål,
Ger bränsle åt många bål.
Och mannen blev sparkad och lemläst.
---
Ett till försök till en limmerick.
Jag vet en rik man i Ankeborg.
Han har förmögenhet till bröstets stolta korg.
Badar i guld,
Skyldig ingen stor skuld.
Men hjärtat är fyllt av ensamhet och sorg.
---
Ett försök till en haiku.
Vi är alla klockslaget fem,
Våra högerhänders fingrar lika dess slagna timmar.
Barnens fingrar är mindre slagna.
---
Ett till försök till en haiku.
Du är ett kungarike värt.
I ditt land vill jag bosätta själen.
Ett kungarike rött som blod.
måndag 6 april 2009
Små texter om dig, mig och allt (forts. 3)
Nya texter. Upp och ner, som en tupp i midnattssolen.
---
Varför känns det som att något konstigt har hänt?
Var är du?
Min mage känns konstig.
Hur känns ditt huvud?
---
När jag läser det vi en gång skrivit ser jag mig själv.
Jag är ett egoistiskt fanskap som inte lämnar någon plats. Vinklar tillbaka allt till mig, oavsett vad som ges för mig att läsa.
Jag kan inte hjälpa det. Jag blir ivrig med att berätta allt fint. Stundtals känns det som att man ignorerar, mitt i allt iver. Jag vill inget illa, jag vill bara dela med mig.
Vad generös och dum jag känner mig.
---
Tonet har släppts.
Det känns ändå tyngre.
---
Min säng är röd
I den har du legat död.
Min säng är mjuk
I den var jag sinnessjuk.
Min säng är säkert gjord i Kina
Kvar finns bara tårarna dina.
Min säng har mördat
I den förlorade du allt du vördat.
---
Min hand är mitt svärd,
Min penna min värld.
---
Inte ett hav men vid en pool. Det är principen som räknas.
---
Jag går ej i mina egna skor.
Jag känner mig inte särskilt stor.
---
En poet med torftiga idéer,
En romantiker utan bot.
En älva, mitt i en stia,
Ville höra samma melodi.
Vi fick nöjas med låtar av melankoli.
En plats ej gjord för oss
Kom, följ med,
Till de försvunna själarnas gård.
Där finn det ingen som vill slåss.
Fridfullt ligger vi på rygg,
I ett blommigt hav,
Och jag är trygg.
En älva ligger vid min sida.
---
En älva mitt i en svinstia. De brukar inte dras hit.
---
En dag vill jag visa dig ett hav i grönskan. Jag har berättat så mycket om det. Vi kan sitta på en ö, lyssna på fina melodier och spela luffarschack.
Vi kan vara i en tid där alla vill bli. Njut av en solstråle från yttre rymden, känn dess värme och le med mig.
Tiden är inne för alla frusna, sorgsna själar att vakna ur sitt ide.
---
En rutin är bruten, den tredje gången var gilld.
Jag hoppas att du inte tog illa upp, jag var utmattad igår. Jag lovar, framöver, att komma med ett brev och en marschall i solnedgången en gång i månaden. Det är det enda löftet jag kan tänka mig att hålla. Jag tänker inte lämna dig i sticket som alla andra.
Jag är din bror, vi glömmer aldrig hur mycket vi älskar varandra. Vi glömmer aldrig hur mycket vi hatar.
Du hatar mig inte.
Det kan ingen.
---
Är det dags att sluta älska och börja ljuga?
Är det dags att se likhet i en olikhet?
Är det din tur att gråta?
Den dagen då du låg likblek i ingens säng, då du tog farväl när jag
inte gjorde det, dyker upp i minnet när man minst anar det.
När jag gråter undrar jag hur alla andra mår.
Gråter ni också?
Det kommer sent en tid då jag slutar att älska, likheter är mer
sällsynt än olikheter.
Och du kommer aldrig att gråta igen.
Och en del av mitt hjärta fäller tårar varje sekund.
Att förlora är
Större än att vinna.
---
Dagen börjar ta slut och bredvid mig brinner en eld.
Under elden ligger ett brev till en saknad dig. Ett litet brev om förlåtelse, förstående och saknad.
Ovanför mitt huvud ligger molnen lätt, som nu släppt igenom solens sista, nyvakna strålar.
Bakom mig vaktar månens ögon. Han är nyfiken på vad jag gör, ser mig över axeln, ser min hand och min penna. Ser mina tankar, ser mina ord.
Månen ser mig, till och med på ljusa dagen.
Framför mig ligger vattnet platt. Samma vatten där ditt sista, döda du spreds.
När allt brann till aska och själen for, fann jag en del av mitt hjärta jag inte trodde fanns. Själen din for och lämnade tydliga spår i mig.
Du gjorde mig stark på ett sätt ingen annan kan.
Mig har du inte förstummmat.
---
Alla har tänt när det borde vara släckt.
Alla utom stjärnorna har tänt.
Var är ni?
---
Klara ljus
Skimmrar alltid.
---
Varför känns det som att något konstigt har hänt?
Var är du?
Min mage känns konstig.
Hur känns ditt huvud?
---
När jag läser det vi en gång skrivit ser jag mig själv.
Jag är ett egoistiskt fanskap som inte lämnar någon plats. Vinklar tillbaka allt till mig, oavsett vad som ges för mig att läsa.
Jag kan inte hjälpa det. Jag blir ivrig med att berätta allt fint. Stundtals känns det som att man ignorerar, mitt i allt iver. Jag vill inget illa, jag vill bara dela med mig.
Vad generös och dum jag känner mig.
---
Tonet har släppts.
Det känns ändå tyngre.
---
Min säng är röd
I den har du legat död.
Min säng är mjuk
I den var jag sinnessjuk.
Min säng är säkert gjord i Kina
Kvar finns bara tårarna dina.
Min säng har mördat
I den förlorade du allt du vördat.
---
Min hand är mitt svärd,
Min penna min värld.
---
Inte ett hav men vid en pool. Det är principen som räknas.
---
Jag går ej i mina egna skor.
Jag känner mig inte särskilt stor.
---
En poet med torftiga idéer,
En romantiker utan bot.
En älva, mitt i en stia,
Ville höra samma melodi.
Vi fick nöjas med låtar av melankoli.
En plats ej gjord för oss
Kom, följ med,
Till de försvunna själarnas gård.
Där finn det ingen som vill slåss.
Fridfullt ligger vi på rygg,
I ett blommigt hav,
Och jag är trygg.
En älva ligger vid min sida.
---
En älva mitt i en svinstia. De brukar inte dras hit.
---
En dag vill jag visa dig ett hav i grönskan. Jag har berättat så mycket om det. Vi kan sitta på en ö, lyssna på fina melodier och spela luffarschack.
Vi kan vara i en tid där alla vill bli. Njut av en solstråle från yttre rymden, känn dess värme och le med mig.
Tiden är inne för alla frusna, sorgsna själar att vakna ur sitt ide.
---
En rutin är bruten, den tredje gången var gilld.
Jag hoppas att du inte tog illa upp, jag var utmattad igår. Jag lovar, framöver, att komma med ett brev och en marschall i solnedgången en gång i månaden. Det är det enda löftet jag kan tänka mig att hålla. Jag tänker inte lämna dig i sticket som alla andra.
Jag är din bror, vi glömmer aldrig hur mycket vi älskar varandra. Vi glömmer aldrig hur mycket vi hatar.
Du hatar mig inte.
Det kan ingen.
---
Är det dags att sluta älska och börja ljuga?
Är det dags att se likhet i en olikhet?
Är det din tur att gråta?
Den dagen då du låg likblek i ingens säng, då du tog farväl när jag
inte gjorde det, dyker upp i minnet när man minst anar det.
När jag gråter undrar jag hur alla andra mår.
Gråter ni också?
Det kommer sent en tid då jag slutar att älska, likheter är mer
sällsynt än olikheter.
Och du kommer aldrig att gråta igen.
Och en del av mitt hjärta fäller tårar varje sekund.
Att förlora är
Större än att vinna.
---
Dagen börjar ta slut och bredvid mig brinner en eld.
Under elden ligger ett brev till en saknad dig. Ett litet brev om förlåtelse, förstående och saknad.
Ovanför mitt huvud ligger molnen lätt, som nu släppt igenom solens sista, nyvakna strålar.
Bakom mig vaktar månens ögon. Han är nyfiken på vad jag gör, ser mig över axeln, ser min hand och min penna. Ser mina tankar, ser mina ord.
Månen ser mig, till och med på ljusa dagen.
Framför mig ligger vattnet platt. Samma vatten där ditt sista, döda du spreds.
När allt brann till aska och själen for, fann jag en del av mitt hjärta jag inte trodde fanns. Själen din for och lämnade tydliga spår i mig.
Du gjorde mig stark på ett sätt ingen annan kan.
Mig har du inte förstummmat.
---
Alla har tänt när det borde vara släckt.
Alla utom stjärnorna har tänt.
Var är ni?
---
Klara ljus
Skimmrar alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)