Andnöd, anden i nöden. De kallar på mig med sina höga röster. De säger ”kom hit”. De kallar på mig med sina höga röster och hela min ande kämpar emot, håller andan och drar åt andra hållet. Kopplet stramas åt. ”Kom hit” sa de igen. Andnöd, min näsa är igentäppt och rummet är kvavt. Röken hänger tjockt uppe i taket, det kommer spår efter handen när man drar genom luften. ”Kom hit” skriker de på mig och min andes nödrop slutar aldrig ljuda.

Bara en ständig dragkamp där hela ens ande sitter fängslad i en köttkvadrat. Fullkomligt värdelös när andnöden kallar efter outtröttlighet, när fantasin ber om att få utrymme, flytta hela kosingen fem miljoner mil bort. Bortkastad tid på att sova eller äta, gå i skolan eller gå till arbetsförmedlingen. Laga tänderna så att det inte ilar varje gång man äter glass. Att resa utan pengar, utan begränsningar, det är vad man är kapabel till. Att hitta sitt egna hem och ingå i fredsavtal med den yttre, skeva världen.

Alla sinnesintryck som inkräktar med varje andetag (ljug – möjligen vart tionde), varje steg en tegelsten tyngre. Skeva skrik i en bur med en brinnande man, avgrundsvrål från en ande i brand. En annan ande i brand för längesedan satt stilla och visste att innerligt brann han redan av ilska, lika bra att satsa helhjärtat på det här. Chockvågen över världen satte skräck i många, somliga på så vis att man återkallade sina dödande, tomma skal, och andra på så vis att man bara kunde se smärtan.

Andelidande, i avbilden av mig själv ser jag mina små barn springa omkring i ett planlagt kaos. Irrar omkring bland raderna av det enda mina ögon verkar vilja se. I mörka tider på vinterhalvåret kommer bara gula ljusstrimmor tillbaka som minnen ur dimman. Varje strimma ljus bär också med sig påminnelser om varför jag valt att lägga mina barn bakom mig: Det enda de slutligen gör är antingen att blända mig inför framtiden eller få mig känna komplett depression över nutiden.

Liken lägger sig på hög och leker kyrkan byggs över mig. Vikten av alla tunga liv tvingar mig att gräva gravar vari de sakta men säkert förmultnar och blir näring åt varje vitsippa, blåsippa, tulpan och tussilago. ”Glöm inte bort lidandet, men glöm för bövelen inte bort att trivas här ibland” hör jag någon säga till en annan. Första gången varje år är det alltid förvånande ord.

Vissa gånger, när sommaren kommer åter, glömmer jag bort andnöden och njuter av det som ingen äger någon makt över. Den sällsamma, stillsamma Svenska sommaren botar den strängaste av depressioner och vänder ut och in på slåttermarken inom en. Vinterns stillhet som ger liv snarare än lealöshet. I en värld full av exploatering, förruttnelse, död och elände växer ändå träden och blommorna sig allt starkare för varje år, för att varje år ge liv åt fler.

I mörka tider är det ändå skimmer av minnesljus som gör en gravplats fridfull.

Ett sken av sanning

 Vissa dagar skär det i mitt hjärta, på ryggen i sängen. I mörkret ensam med mina tankar, påminns om mållösheten och vilsenheten. En ande som letar efter en kropp, som letar med de otillräckliga verktygen efter något större. Man är inte den man är, om man tillåts tänka efter tillräckligt länge där i mörkret. En slags tom känsla som bär av mot en hopplös ofullständighet. Ett uppvaknande strax innan sömnen om att: ”Fan, livet känns knappt verkligt nå mer.”

Gengångaren stapplar över gatan på jakt efter... Inget som någon någonsin räknat ut? Hämnd, kanske? Hämnd på att han blivit bragd livet när anden hittade kroppen strax innan födseln? Bättre lycka till nästa gång? En talisman att skydda honom från att leva ännu en gång? Se bortom skinnet och skelettet, bakom leendet och ner i hjärtat? Finna ett svar, men vilket i såna fall?

Kvinnan med den stora kikaren spejar över himlavalvet. Med sitt otillräckliga verktyg glor hon rakt upp på ett skådespel, där halva sanningen finns bakom de leende ögonen i vilka Virgo speglas. I fascination tittar hon på fjärran (i hennes verktyg), mikroskopiska världar. Små glimmande diamanter. Bortom pelaren som håller upp detta skådespel, en man i kontakt med det hela och förstår att det hon ser där ute är i själva verket en del av henne själv. Skönheten är inte den man kan beskåda, det är den som ligger inom en. Försökte han berätta för henne hade hon beklagat sin huvudvärk och vänt blicken åter till stjärnbilderna.

På toaletten sitter en pojke och fantiserar, funderar på det lärarinnan hade berättat om universum. ”Det skapades ur ett stoftdamm, inte större än ett sandkorn. Det sprängdes och så skapades planeterna och stjärnorna. Universum är oändligt.” Det sista är det som han går igång på, när han stirrar in i plastpåsen som innehåller hans mammas bindor. I hans lilla, outvecklade huvud formas en tanke, att om universum är oändligt borde det finnas en värld där hans alterego finns, i form av en flicka, som till skillnad från honom sitter och kissar, fast fem minuter före honom själv. Den huvudsakliga sammanbindande länken dem emellan vore fantasin. För den lilla pojken spelar det ingen roll om flickan finns på riktigt eller ej, det är själva tanken som kittlar.

Ett litet ljus lyser på andra änden av en mörk hall. En tryckvåg av värme sjunker genom skinnet på en iskall hemgången. Kort därpå pulserar ljuset ut på väggarna och lyser upp vägen. Hemgångaren kom till tröskeln och tittade in genom glänten. En ung kvinna bäddade en gammal, stor säng i det varma ljuset. Hemgångaren sa, blygsamt och vänligt: ”Brukar du också ha känslan av att hur vilse du än känner dig, så känner du dig ändå hemma?” Kvinnan slätade ut lakanet, vände sig om och gick mot hemgångaren. Ur en ficka i nattlinnet plockade hon upp en talisman i guldkedja, hängde den över nacken på besökaren vid tröskeln och sa: ”I mitt liv, när lyckan bankat i bröstet som mest, har jag snickrat ihop denna talisman åt den som fann hem.” I girlanger och ädelstenar förstod den hemkomne att i hela sitt liv hade han saknat amuletter för att avvärja olyckan. Än mer hade han saknat en talisman att skänka honom det pris han länge sökt: Lysterlyckan.

De la sig ner på bädden och höll varandra nära. Han sa till henne: ”Hörru, du vet att lystern där ute har begravt sig inuti i mig sedan länge.” Hon visste redan och sa: ”Det var därför jag bara tillbringade mina absolut lyckligaste ögonblick med att försöka återskapa lystern så gott jag kunde.”