En annan slags livsstil

Yr, jag är så yr. Yr, vimmelkantig, fullkomligt lost... Yr, som att mitt huvud är spetsad på en jättelång pinne och så försöker jag balansera det med min kropp. Som att huvudet bara är huvudet, och inget annat. En tyngd, en onödig tyngd för det som är min kropp. En som tynger ner min tillvaro litegrann.

Unika människor snurrar runt i min skalle. Personer som de i min umgängeskrets inte känner till. Knappt jag själv känner till dem, någon har jag bara träffat ett fåtal gånger, någon har jag inte träffat alls. Ändå finns de där i mitt huvud, och de snurrar runt där inne.

En är på andra sidan jorden. En annan bor i huvudstaden och även den tredje. En fjärde bor ute på vischan och en femte bor inte kvar här.

En har jag bett om ett vykort av, en annan har jag bett för mycket av. En tredje begär jag en sovplats av till framtiden och en fjärde ingenting. En femte begär jag minnen av.

En har inget skäl att bry sig om mig, en annan har nog bara glömt bort mig. En tredje bryr sig kanske om mig, en fjärde har jag ingen aning om. En femte hoppas jag brydde sig om mig, för nu i efterhand bryr jag mig om den.

En är jag lite förtjust i. Mest för att det är en unik person, mest för att det finns ett djup i människan, mest för att det är en sån man blir lite förtjust i lite för fort.

En annan är jag fortfarande förtjust i. Mest för att det inte är särskilt lätt att släppa taget om denne, mest för att jag fortfarande förbannar att jag gjorde för lite.

En tredje är jag inte förtjust i. Mest för att denne har en partner och att det är mer som en syster än någonting annat. En vän, helt klart.

En fjärde är unik på det sättet att denne inte är en jubelidiot. Mest för att denne är medveten om att det finns många jubelidioter.

En femte finns bara kvar i mina minnen. Jag borde minnas oftare.

Personer som snurrar runt i min skalle, nästan konstant... Tankar jag inte kan släppa.
Hjälp mig innan jag blir tokig.

För jag börjar bli tokig på mig själv. Jag måste sluta återkomma till alla dessa tankar, speciellt för den ena och den andra. Jag måste sluta upp med det. I slutändan slutar det alltid på det vanliga sättet, att jag gjorde för lite. Jag börjar bli tokig på det. Hjälp mig innan det blir för mycket. Hjälp mig innan jag gör för lite.

Var började jag?

En dans och några utmärkelser

Så gatorna är fyllda med snö
upp till anklarna, om inte mer.
Det går knappt att dansa,
men jag kan svära på att det går
så länge man vill. Så länge jag vill.

Grattis förresten.
Till modet alltså.
Att stå där och dansa ensam.
It takes two to tango
but break dance is for the lonely soul.
Grattis till det modet.
Har du valt det själv?
Att vara ensam, alltså.
Har du valt det själv?

Jag tänker inte kyssa gatflickan igen.
Hon har inte skottat sin väg.
Hon har inte saltat sin trottoar.

Därför dansar jag ensam.
Headspin, backspin, popping och sånt.
Blöt om hela ryggen.

Ska bara skotta bort det fega
och göra plats för modet.

Grattis förresten.
Till ensamheten, alltså.

Och framförallt, välkommen tillbaka.

Kär i kärleken (hopplöst vilse)

Jag tror att jag är kär i kärleken. Jag tror att jag är kär i att ha någon bredvid mig, en slags själsfrände som förstår sig på mig. Jag tror jag är kär i den idén, att hålla någon kär.

Jag tänker mycket på det. Kanske lite för mycket. Jag tror jag tänker lite för mycket på kärleken, tänker på hur den ska vara och vad som är fint och fult med den och så vidare. Är det jag som bestämmer hur kärleken ska se ut, egentligen? Ja, det är det väl. Till viss mån.

Till precis hälften är det jag som ska bestämma hur kärleken ska se ut. Den andra hälften är till en andra hälft. Till någon annan, till en annan.

Sanningen är den att jag är trött på att ständigt vara kär i kärleken.
Trött på att ständigt vara kär i tankar om att ligga under ett tunt lakan i morgonsolen.
Trött på att ständigt vara kär i att hålla någons hand på biografen.
Trött på att ständigt vara kär i viskningar i örat.
Trött på att ständigt vara kär i att bli skedad istället för att vara den som ständigt skedar.
Trött på att ständigt vara kär i att ha någon som väntar på en när man varit långt bort.
Trött på att ständigt vara kär i att ha någon som aldrig stänger sin famn, som alltid släpper in mig.

Sanningen är den att jag är trött på tanken om att det finns en hälft av mig som är precis som den hälft jag är.

Jag tror jag är kär i kärleken. Sanningen är den att jag fastnar lätt i samma onda loop. Samma onda loop av samma gamla saker.

Skriva kärleksdikter.
Göra spotifylistor/blandskivor.
Säga att jag älskar någon.
Inte våga göra vissa saker för att jag tror att jag gör fel.

Sanningen är den... Jag är trött på att ständigt vara kär i någon som inte finns.

Jag borde kanske göra något annorlunda.
Jag borde kanske sluta göra spotifylistor som glöms med tiden.
Borde kanske sluta skriva kärleksdikter och meddelanden.
Borde kanske sluta säga jag älskar dig.
Borde kanske sluta oroa mig för att göra fel.

Borde kanske börja sjunga själv.
Eller måla en tavla med ett stort hjärta på.
Eller kanske säga du har kastat en besvärjelse på mig.
Eller kanske göra rätt för en gångs skull.

Jag borde kanske göra slut med kärleken och bli lycklig istället.

Ibland undrar jag om titel krävs

Ibland undrar jag om jag ständigt är på dåligt humör och har låg energi.
Ibland undrar jag om jag är en mellow typ som inte kan vara energisk.
Ibland undrar jag ens om jag vill det.

Ibland undrar jag om jag verkligen är arg, om jag kan vara arg. Jag tror att jag klarar av att vara det då och då, om någon verkligen retar upp mig. Eller om jag spelar tv-spel och förlorar. Då blir jag arg.

Ibland undrar jag om jag är längre än vad jag är. Ibland undrar jag om jag har huvudet uppe bland molnen eller nere i en grotta.

Ibland undrar jag om jag är mindre än vad jag är. Ibland undrar jag om jag ens når fram. Ibland undrar jag hur långt jag sträcker mig, hur långt dessa orden sträcker sig.

Ibland undrar jag hur långt in ord når i mig, hur mycket jag bryr mig.
Troligen inte särskilt mycket.

Vad är meningen egentligen?

Rökig skjorta och en nattklubb

Vad skulle jag där att göra, egentligen? Ingen annan var där än jag.
Ingen annan var där än jag och mitt rus, min fylla. Ingen annan var där än jag och min obalans.

Jag vet inte vad jag höll på med, alls. Det var bara okända människor som ville lära känna mig. Jag tänkte att de kunde försöka, men allt de gjorde var att säga mitt namn.

Jag vill inte höra mitt namn från en massa främlingar. Jag vill inte höra mitt namn från någon telefonförsljare, vill inte höra mitt namn från en massa okända människor.

Jag vill knappt ens höra mina vänner kalla mig för mitt smeknamn.

Allt jag vill är att lära känna mitt namn igen.
Vill höra någon viska mitt namn.
Vill höra mitt namn på riktigt igen.

Borde kanske sluta skriva på fyllan genom min rökiga skjorta.

En framtid

Om jag ser mig själv om två år ser jag ett jobb och så ser jag en lägenhet med åtminstone ett rum. Javisst, och jag ser ölslattar från en dag innan och jag ser mig själv gå upp ur min säng, en unken stank av fylla ligger i rummet.

Och jag ser mig själv städa undan allt, lägger det i systemetkassar som mina vänner tagit med sig sin öl i. Hur jag måste hälla ut allt som är kvar i ölburkarna. Hur jag nästan kräks av bara tanken av alkohol.

Hur jag sen går ner med alla ölburkar till närmsta livsmedelsbutik, pantar burkarna och köper en limpa bröd och kanske ett paket juice, eller mjölk, beroende på hur bakis jag är. Sedan ser jag mig själv öppna paketet på vägen och dricka ur det, bara för att dämpa illamåendet litegrann. Få tillbaka energi.

Jag ser mig själv med pengar i plånboken, fast anställd på en arbetsplats där jag trivs. Ingen mer tomhet. De säger att man inte kan köpa lycka för pengar. Till dem säger jag följande: "Ni har ingen aning om hur det känns att inte kunna vara generös".

Jag ser mig själv betala alla räkningar i tid, ser mig själv betala av min CSN-skuld som jag haft i tre år.

Främst av allt ligger det någon i min säng, kanske en med svart hår, kanske en blondin, eller kanske en med rött hår. Men det jag ser när jag kommer in genom dörren är någon som passar in i mitt liv. En som passar in i min säng bredvid mig, en som tittar mig i ögonen rakt ner till hjärtat. En som jag får fjärilar i magen av, en som får mig att tänka att jag är lyckligt lottad. En som håller om mig när jag kryper tillbaka ner i sängen. Helst en med varma händer och behaglig röst. En som jag vill ha.

Jag tror att framtiden börjar komma ikapp mig.
Om två år har jag hittat rätt i tillvaron.
Om två år är jag hemma.

Tänk om...

Tänk om jag kunde skriva igen. Tänk om jag kunde skriva igen. Tänk om jag kunde skriva igen.

Skriva så som jag brukade göra. Tänk om jag hade den där magin i fingrarna igen.
Tänk om jag inte var så svart, så tom inuti. Tänk om jag var färgad.

Tänk om jag hade något att leva för, någon att leva med, något att leva till. Tänk om mitt liv inte var så tomt. Är det tomt, egentligen? Är det jag iogen, doktor Ensam. Är det min ensamhet som får mig till detta vansinne? Ingen aning, vad vet jag.

Allt jag ser är mina händer på ett tangentbord från ett mils avstånd, men på ett sätt är det jag som är fingrarna, som är händerna som knappar ut det som är bortom en mil.

Tänk om det fanns lite magi i mig, lite mer energi, lite mer passion. Tänk om jag inte satt här och bara blundade, som om jag är rädd för att läsa det jag skriver.

Det är jag. Jag är alltid rädd för det. Bättre att blunda, få det gjort och sen inte tänka mer på det. Bättre att bara få ur sig allt man behöver få ur sig.

Tänk att vara befriad från minnen. Tänk att slippa se bakåt och titta på misstag man begått i det forna.

Tänk att inte ha ett fornminne.

Tänk om det verkligen vore så. Hur tom hade jag varit nu?

Rentav oersättlig

Jag kan inte lova längre.
Men jag kan lova dig.

Jag kan lova dig att du är oersättlig.
Det fanns bara en som du.
En som stod upp för vad han gjorde.
En som inte sket i vad andra tänkte om en.
En som levde sitt liv som han ville.

Ingen kan ta din plats.
Jag försöker till vis mån,
men jag kan knappast lova dig att jag lyckas.

Ingen kan ta din plats
även om du sedan en tid tillbaka är försvunnen.

Kan du lova att komma tillbaka någon dag?

Kalla kvällar i oktober

Fyfan. Nu kommer den. Vintern.
Fyfan för vintern.
Fyfan för förra vintern och vintern dessförinnan.

Speciellt ett fyfan till vintern för två år sedan.
Fyfan för dödens och ångestens vinter.
Och nu är det redan oktober och rosorna dör med frosten.
Första frosten har kommit.
Fyfan.
Nu kommer mitt genomfrusna, tomma, jävla jag.

Jag hoppas att denna vintern blir lite varmare
på alla sätt som finns.

Fyfan för vintern
och fyfan för att förlora någon.

Detta är inte en blogg

Detta är inte en blogg.
Detta är ett medium för mitt hjärta.

Tål ni det inte kan ni sluta läsa.
Helst nu.

Vad vet jag, ni har kanske blivit perifierade.
Häng ner era huvuden om ni inte orkar.
Titta bort.
Det har jag gjort många gånger också.

Detta är inte en blogg.
Detta är ett sätt för mitt hjärta att andas.
Andas ut all skit jag fått andas in.
Andas ut allt vackert jag fått andas in.
Andas ut allt jag aldrig tänkte på förut.

Detta är inte en blogg.
Fattar ni det?
Detta är inte en jävla blogg.
Detta är jag.

Kände bara för att klargöra det.
Stod det inte klart förut hoppas jag att det står klart nu.

Vitt på svart.
Här har ni det.

Välkomna.

Vidriga, vidriga jag

Ja, till sist vill jag skriva att det kanske är så att det är er det är fel på. Det kanske inte alls är mig det är fel på, mer än att jag aldrig riktigt lyckats finna någon som varit värd att lägga ner hela sitt liv på.

Men det kanske är mig det är fel på? Jag vet inte, jag. Det kan säkert stämma. Jag kanske ska sluta vara så dum i huvudet och öppna mina ögon. Har säkert missat tusen saker om er.

Tänk om ni tagit illa upp. I så fall vill jag be om ursäkt, men ni behöver aldrig ta emot den, ni behöver aldrig förlåta mig. Det är okej. Det hade inte jag gjort heller.

Nu kan ni hata mig hur mycket ni vill.

Vidriga, vidriga hemligheter vol. 4

Här i detta avsnittet är det värst. Jag tänkte på andra under tiden jag hade dig. Jag gjorde många dumma saker, flirtade med fjortisar på lunarstorm och försökte dölja det. Du kom på mig gång på gång. Varför lämnade du mig aldrig?

Här i detta avsnittet har jag varit så mycket svin att jag trängt tillbaka nästan allt. Vissa konkreta saker, men jag vill inte gå in på dem. Jag skäms för mycket. Vi kan säga att det går att sammankoppla till förra delen av inlägget. Fast ta det några steg längre. Ta det många steg längre. Jag skäms så mycket över det.

Men vi hade det bra ändå. Det var kul. Allt var kul, men jag måste erkänna att jag lät dig styra mitt liv lite för mycket. Mina kompisar såg det. De gillade inte dig, men de hatade dig inte heller. Det gick i perioder. Det balanserades på något sätt.

Du snokade för mycket. Jag minns nu att det var någonting jag störde mig på. Jag tror det var det som fick vinet att rinna över glaset. Förvisso hade du dina anledningar, men jag gillade det ändå inte.

Det var så längesedan nu. Jag kan inte minnas så mycket. Mer än att vi hade det bra för det mesta men ibland knakade det i fogarna.

Du bodde så långt borta och jag var så fattig, men på något konstigt jävla sätt funkade det ändå.

Sen slutade det funka när jag insåg att det aldrig skulle hålla i längden, det här med distansen. Det här med att du bodde mer än femtio mil ifrån mig. Det funkade aldrig. Långdistans är inget jag kommer att satsa på igen.

Jag var ung och dum, det var du med. Inse faktum.

Vidriga, vidriga hemligheter vol. 3

Vidriga hemligheter.

Du fastnade i mig direkt. På en gång. Jag tror att jag blev kär efter att du utväxlat två meningar med mig.

Det finns så mycket jag tycker om med dig... Så mycket att jag inte ens kan komma på vad.
Jag minns hur du försiktigt smög din hand i min på den där kalla, blöta festivalen. Det var den enda höjdpunkten. Den och när vi inte kunde hitta varandra på en konsert, men att vi hittade varandra ändå. Jag har fortfarande en remsa av konfettin kvar, som jag stoppade i plånboken så fort jag fångade den.

Du bodde för långt borta och jag var för osäker. Var det verkligen någon slags kärlek? Jag fattade aldrig det. Hur kunde jag inte göra det? Varför ska man alltid bli så jävla osäker när man förälskar sig i någon att man tror att den andre inte gör det tillbaka? Vi pratade med mikrofonerna, du tryckte ner ditt huvud i kudden och jag tyckte det lät skoj och skrattade åt bilderna jag fick i huvudet. Det är skäl nog till att egentligen inte vara särskilt osäker.

Nu har du en annan. Du förstod nog att det gjorde lite ont i mig, men å andra sidan har jag sårat dig också. Vad var det som hände egentligen? Jag vill tro att det mesta handlade om mig. Vid hösttid försvann jag och kom knappt tillbaka. Som det kan gå. Som det kan gå.

Jag saknar det. Jag saknar dig. Det finns väl inte så mycket jag kan göra egentligen. Bara att gilla läget och hoppas på att du har det bra.

Men det blir svårt att släppa allt det lilla som vi var med om. Någonting växte inom mig. Det var en slags kunskap om att det finns alldeles fantastiska människor.

Kanske är jag inte en av dem.

Vidriga, vidriga hemligheter vol. 2

Vidriga hemligheter.

Jag har fortfarande sexuella fantasier om dig, motvilligt dyker ditt snusk upp i huvudet på mig. Det har jag fått nog av, för jag har insett att det är patetiskt av mig. Men vad fan, kan man verkligen styra tankar? Kan man verkligen styra tanken om att du ville att ditt snusk skulle dyka upp fast vi inte var tillsammans? Kommer du ihåg att du sa det, att du ville göra det när vi inte var tillsammans längre. Jag minns det i alla fall.

En vidrig hemlighet är att jag aldrig trodde att du skulle förändra så över en så kort tid. Jag tycker nästan synd om dig, men du behöver väl knappast min sympati. Vad fan ska du med den till? Du kan ju stå på egna ben nu, säger vi.

Jag tyckte aldrig om din mor. Hon var till och med för knepig för mig.

Däremot tyckte jag om Köpenhamnsresan. Det enda jag störde mig på i den var när du gick så långt ifrån därinne på museet.

Vad var det där med min rumskamrat egentligen? Det sårade mig, jag blev jävligt förbannad. Sedan dess har jag inte litat på varken honom eller dig. Helst av allt vill jag undvika båda två, men båda dyker upp i tankarna. Du med ditt snusk och han med den där påhittade skulden jag är skyldig honom. Fast han har ju bett om förlåtelse och så, men hur ska jag vara säker på om det var tomma ord eller inte?

Gamla minnen kommer till huvudet nu. Jag vet inte om du var ute efter någon annan än mig, om du var på jakt efter någon speciell. Jag tror ändå inte det. Det känns inte som att du tog någon bara för att ha någon. Tog mig bara för att fylla någon slags tomhet, en längtan efter något. Det verkar inte så, nu när jag tänker mer och mer på det. Annars hade vi väl aldrig släpat oss till T-bryggan en kall sommarmorgon.

Tänker du fortfarande ringa mig om tio år? Jag tänker inte lova att jag svarar.

Vidriga, vidriga hemligheter vol. 1

Vidriga hemligheter.

Jag tror inte att jag tyckte om dig, någonsin. Jag tror jag ljög när jag sa att jag älskade dig. Jag tror inte att jag gjorde det. Jag vet inte. Jag kanske gjorde det då, men jag tror att jag inte gjorde det ändå. Jag sa det väl mest för att inte förlora dig. Varför jag inte ville förlora dig har jag ingen aning om.

Jag tyckte aldrig om att du pratade om det där bandet. Det tilltalade mig aldrig ändå, men ändå försökte jag lyssna. Det gick aldrig riktigt. Kommer alltid ogilla dem, förutom, kanske, ett par låtar. Kanske en och en halv.

Ibland gjorde du ett irriterande smackande ljud innan du skulle säga något, som om det var något viktigt. Varje gång du gjorde det tänkte jag att: "Nä, detta är något jag kommer störa mig på i längden, i framtiden. Långt in i livet. Och varje gång någon annan gör det kommer jag att tänka på dig."

En vidrig hemlighet är att jag tror att vi aldrig kunde prata med varandra. På riktigt. Jag försökte några gånger men insåg snabbt att det enda vi var bra på att göra var att låtsas lyssna så att vi själva kunde prata. Jag minns ingenting du har sagt.

En annan vidrig hemlighet är att jag inte alls skäms över att skriva detta. Visserligen skriver jag detta på fyllan, men vad fan, hur stor skillnad är det på att vara full och nykter egentligen?

Du sa till mig att du inte brydde dig om jag var på Roskildefestivalen och var hög, mer än att det skulle göra dig lite arg. Egentligen har du inte någonting att komma med. Att säga något i den stilen motsvarar att jag skulle säga att du var äcklig för att du äter kött. Aldrig i hela mitt liv, för jag har inte ens smakat det. En smak innan en uppfattning och en åsikt vore kanske bra att ha.

Detta är det sista jag tänker om dig innan jag lägger allt på hyllan. Tyck vad du vill, det finns inget att bry sig om ändå.

Hellre än pengar, hellre än popularitet, hellre än kärlek, helst av allt sanningen.

Så jag var tvungen att få ur mig saker och ting

Efter några veckors betänketid
kom jag fram till ett slutgiltigt svar
på de där frågorna som jag ställde mig.

Så jag var tvungen att få ur mig det.
Okej, det var inte det bästa mediumet, det kan jag erkänna.
Och jag kan erkänna att det var fegt.

Så jag gjorde i en chattruta,
berättade att jag inte klarade av det mer.
Dumpade henne med datorskärmen emellan.

Kanske är det bara sådan jag är...
Kanske var det nödvändigt,
annars hade jag fastnat i en ond spiral, neråt.

Jag känner mig inte särskilt stolt över det,
men nu är det i alla fall gjort.
Jag har gått ifrån för att stanna ifrån.

Så jag var tvungen att få ur mig saker och ting,
nu kommer de flesta säkert se mig som det kräk jag är.

Ska väl ta och gå under jorden ett tag,
like the maggot I am.

En bakisdag i september

Vill jag bara lyssna mina öron bedövade.
Lyssna sönder min hjärna med blues, reggae och allt det där.
För det är det enda jag orkar med.
Musikens eviga tjat.

Hellre det än morsans gnat om hur det stank sprit om mig imorse.
Mycket hellre musik än det.

Mycket hellre musik än tjat om vad jag borde och inte borde göra.
Som om jag någonsin kommer göra någon ont.

Mycket hellre läser jag låttexter än felskickade sms.
De båda säger mig något.

Vill bara lyssna sönder min hjärna med blues.
Bara lite till innan jag säger god natt.

Vidöppen port

Inatt, och natten innan inatt,
sov du bredvid mig, jag bredvid dig.
Mina ord kom ur en vidöppen port,
därifrån hjärtat, därinne.

Jag tänker inte akta mig för alla ord jag säger.
Jag tänker inte vakta min tunga, eller tänka: "Oj, nä, det kanske skrämmer iväg dig".
Jag tänker inte sluta upp med orden från min vidöppna port.
De är till dig, ta åt dem med vidöppen famn.

För ord har slutat skrämma mig.
För sådana tankar behövs inte. Ord får läcka ur en.
För jag är trött på låta porten stå stängd.
För detta är till dig, ta åt dig med vidöppen famn.

Från min vidöppna port
till din vidöppna famn:
Du är fullkomligt makalöst vacker.
Jag tycker så mycket om dig.

Tills du ligger här bredvid

Runt en sväng och helt plötsligt du,
en väg som smälter samman med min ängsliga.

Det finns ett tema på listan jag skickade.
Låtarna, för mig handlar de om två vägar
som smälter samman.
De första om ensamhet,
om det som brukar vara jag.
De senare om min väg
sammanfogad med din.

Jag öppnade med On The Road Again.

När du började lyssna på listan
funderade jag på om du skulle lista ut det.
Hör du vägen?
Hör du den?
Hör du att det egentligen är en del av mitt hjärta?

I utbyte fick jag en lista av dig.
Jag märkte
att den har ett liknande tema.
Om jag ska följa mitt hjärtas ord, förstås.

Du öppnade med I Say A Little Prayer.
Alla korten på bordet.

Det är något med dig som trollbinder mig.
Jag kan inte förklara det.
Jag kan bara förklara det med listan du fick.

Och dina låtar sätter jag på repeat.
Jag tänker lyssna tills du ligger här bredvid.

Sträckbänkar

Ge mig en chans
till att få ett slut på detta,
till att få en början på slutet.
Ge mig en chans
till att få mig att göra något bra,
till att få skrika ut allt mitt tomma
allt vad jag pallar.
Ge mig en chans,
bara en till
för att få ett slut på min tomhet.

Ge mig en chans
till att få stanna här en helg
och se allt jag missat.
Ge mig en chans
till att få ställa skåpet rätt,
till att få säga åt mig att ta mitt ansvar.
Ge mig en chans
till att försöka hitta en slags disciplin.

Ge mig en chans
till att få läsa alla de där böckerna,
till att få göra alla de där uppgifterna,
till att få vara med när de hänger,
till att få slippa tänka
att varje skoldag blir ett helvete för mig.

Men alla de chanserna har glidit mig förbi
för längesedan. Borta med tiden.
Borta i minnet.
Borta i ångestdimman någonstans
med världens skränigaste mistlur.

Ge mig en chans
till att få hitta mig själv,
lita på mig själv,
och bara inte ställa de där alla kraven.
Ge mig en chans
till att få hitta lugnet,
harmonin som jag behöver
för att inte gå under.

Men gå inte under
åtgärder kommer att vidtas.

Nu måste du läggas på sträckbänken
och känna smärtan varje gång vi vevar ett varv på veven.
Du vet, den där veven som gör att sträckbänken sträcks ut.
Du vet, den där veven som får dig att skrika, det där trycket.
Du vet, alla de där vevningarna som vrider sönder din hjärna.
Ja, du vet, du måste läggas varje morgon på sträckbänken,
precis helt nyvaken utan mat i magen och så ska vi veva.
Ett varv, två varv, tre varv… Ja, du vet, du kanske har räknat varven.

Nu måste du läggas på sträckbänken och varje dag vänjer du dig
vid att inte skrika så högt, inte skrika på hjälp en enda gång, inte skrika stopp, inte skrika alls. Helst inte prata heller, nej, ligg på bänken och håll käften, det är du bra på. Ligg på bänken utan åsikt och utan talan. Ligg på bänken och var dum. Försök inte ens spela smart. Det är lättare att spela dum och vara smart än att spela smart och vara dum, och du behöver inte ens spela dum för du är dum och dum förblir du. Du förblir dum, meningslös, en någon utan åsikt eller tanke. Nästan lite som en zombie, kan man säga. Det känns väl bra. Du lever. Nästan i alla fall. Du lever nästan. Nästintill levande och nästintill en människa. Men det duger inte till att bara vara människa, man måste vara ärlig också. Fast det kan du ju inte vara. Du kan bara vara tyst och ligga på bänken. Och det är precis det du ska göra. Du ska ligga och hålla käften och inte skrika på hjälp för att be om hjälp är för de svaga. För de panikslagna och oroliga. Du, däremot, är hjälplös. Så du kan ligga och hålla käften.

Alla era ögon som glor
när jag kommer in för sent.
Alla era öron som var
och varannan morgon får höra
”ursäkta att jag är sen”.
Alla era minuter jag råkar stjäla
som ni aldrig kommer att få tillbaka.

Och alla mina få ord,
alla mina få ord som inte säger er något
eller som får er alldeles sjövilda
eller som får mig att aldrig vilja prata igen.
Och alla mina få ord
som ni läst svart på vitt
som aldrig sagt er något och aldrig kommer att göra.

Jag har fört er bakom skenet. Det är sant. Eller, jag tror jag har det, i alla fall. Jag har försökt ljuga om att jag kan någonting. Egentligen känns det som att jag inte kan något. Lite värdelöst. Jag kan nog inte ljuga heller för ni har utan tvekan låtit bli att svälja mitt stinkande bete. Ni har aldrig ens nafsat på mitt bete när jag sagt att jag vaknade med migrän, att jag läst boken, att jag gjort veckans uppgift… Om vi får betyg eller ett omdöme… Jag känner på mig att det inte kommer se ljust ut, för jag har fört er bakom skenet.

Även du, Brutus.
Även du är förd bakom skenet.
Även du, Brutus.
Även du är dragen till mörkret och sträckbänkarna.

Idag ska jag vara med på en releasefest. Jag vet inte om jag tänker läsa något på scen. Vad skulle jag läsa? En text jag inte är nöjd med? Jag tänker inte göra det. Jag tänker inte göra något. Stryk mig. Eller ge mig stryk. Ge mig stryk så att jag slipper komma imorgon. Eller dra ut alla mina sidor ur boken. Dra speciellt ut bilderna på mig, för jag vill inte se dem. Ni kan bränna dem också, om ni vill. Ni kan ta mina böcker och bränna dem på bål. Kanske borde jag göra det på scenen. Dra ut mina sidor, gå ut på innergården och sätta eld på dem. Fast då gör jag hellre ingenting, då ligger jag hellre på sträckbänken och håller käften. Det är mycket skönare.

Hey pig, nothing’s turning out the way I planned.
Hey pig, there’s a lot of things you could help me understand.
What am I supposed to do?
I lost my shit because of you.

Nothing can stop me now
cuz I don’t care anymore.
Nothing can stop me now
cuz I just don’t care.

Som äppelmos i hjärnan,
så känner jag mig just nu.
Har nästan helt tappat kontrollen över mina händer
de bara skriver något.
Något jag inte lägger vikt på längre.
Något jag slutat bry mig om.
Jag har slutat bry mig om denna sviten nu.
Ärligt talat.
Jag har slutat bry mig om denna sviten nu.
Nu har jag slutat bry mig om att tänka på vad jag skriver.

För andra natten i rad sitter jag uppe efter tre på natten. Eller var det tredje natten i rad?
Gör det mig till en sämre person?
Kanske. Jag mår inte särskilt bra av det men jag kan inte heller sluta upp med det.
Det är skönt att vara uppe på natten, när alla andra sover, och känna grupptrycket.
”Gå och lägg dig”. Jag vet att det är skönt, men jag vill inte. Och ja, jag kommer säkert för sent imorgon igen. Men jag har i hela mitt liv varit sen. Lärde mig simma när jag var tolv, lärde mig knyta skorna när jag gick i trean och slutade använda blöja när jag var fem.

Varför
skulle inte jag få repa?
Varför
skulle inte jag kunna släppa hela det där tänket
med att allt som jag skiter ur mig,
rent textmässigt,
måste vara världens tusende underverk?
Varför
skulle inte jag få tänka att allt jag skiter ur mig
egentligen är pyramider, gamla ruiner och plundrade kungagravar?

Jag tror jag börjar missa hela poängen med denna sviten nu. Jag borde nog bara glömma den ett tag. Kanske ta med den på ett textsamtal, höra åsikterna och sen lägga undan den. Som jag har gjort med alla andra texter. Så nu stjäl jag era dyrbara minuter ännu en gång.

Och ursäkta mig att jag är sen.

Kärleksbrev från Ångern

Jag skriver inte detta brev för att jag hoppas på förståelse. Jag skriver inte detta brevet för att slicka era rövar. Jag skriver inte detta brevet för att ni ska kunna erkänna att jag är en bra människa. Jag skriver det för att jag måste ventilera allt det som tynger mig. Jag måste förstå att jag, liksom ingen annan, är en perfekt människa.

Så jag börjar detta kärleksbrev med att be om ursäkt för alla de gångerna jag har svurit åt er, för alla de gångerna jag lämnade er ensamma vid ett gathörn för att jag tänkte att det vore skönare att åka hem istället för att gå med er till puben. För de gångerna jag slagit på era flickvänner på axeln och sedan knappt sagt förlåt. Jag ber om ursäkt för att jag inte har pengar och inte kan bjuda er på fika. Jag ber om ursäkt för att jag blir kär i er för fort. Jag ber om ursäkt alla de gångerna jag lovat en sak och sedan gjort en annan. Jag ber om ursäkt för de gångerna jag fått er att skrika på mig, och de gångerna jag skrikit på er. Jag ber om ursäkt för alla de gångerna jag snackat skit bakom era ryggar, för att sedan snacka skit om någon annan. Jag ber om ursäkt för att jag inte är hemma så ofta och för att jag tar avstånd till min familj ibland.

Och jag ber om ursäkt för gångerna jag rökt på och supit alldeles för mycket. För gångerna då jag haft oskyddat, dåligt sex. Jag ber om ursäkt för de gångerna jag haft sex utan att hålla i mer än fem minuter, det skäms jag över. Och jag ber om ursäkt för att jag inte velat knulla med er. Jag ber om ursäkt för att jag inte fattat vissa signaler. Vad kan jag säga? Jag är ganska trög av mig när det gäller tjejer. Men ni är inte den första eller den andra eller den tredje. Ni är en bland några. Så jag ber om ursäkt för alla de gånger jag haft chansen och aldrig tagit den, för de gångerna jag tänkt: "Äh, jag orkar inte" istället för att ge mig fan på att göra något bra ifrån mig.

Dessutom ber jag om ursäkt för att jag inte visar mitt intresse för er mer än vad jag gör. Jag borde ju, annars kommer jag väl alltid sitta här i mörkret och skriva kärleksbrev. Men jag vet inte hur jag ska göra för att göra rätt, för att inte bli nekad, så därför håller jag tyst. Och därför ber jag om ursäkt för att jag håller tyst om mina känslor. Jag borde ju kanske inte be om ursäkt för att jag blir så snabbt kär. Det är inget jag kan hjälpa. Däremot kan jag be om ursäkt för att jag låter relationer till människor krascha och brinna. Ibland exploderar de också. Så jag ber om ursäkt för att jag gick ifrån en mitt i natten utan att komma tillbaka, för att jag aldrig sa hejdå till en annan innan hon klev på bussen mot Stockholm, för att jag inte gav en tredje en chans och för att jag dumpade en fjärde över telefon.

Och jag ber om ursäkt för varje tår ni fällt på grund av mig. Förlåt. Jag har också gråtit av sådana anledningar, om det skulle vara till någon tröst. Och så ber jag om ursäkt för att jag är så otroligt jävla svartsjuk. Men jag klarar inte av det, att se någon jag håller nära med någon jag inte känner. Jag tåler inte ens tänka på det, det gör mig galen på mig själv. Ändå hamnar jag alltid där gång på gång.

Så jag måste be om er förlåtelse.
Och vill ni inte ge mig den är det okej. Ingen är ju perfekt.

Allt Inuti Är Kärlek - Epok Nitton

På sistone har jag inte skrivit så mycket dikt, men under den konstiga ledigheten jag fick under förra veckan har jag börjat komma tillbaka till mitt gamla diktarjag.

De första dikterna i detta inlägg är upp emot 1½ månad gamla, så längesedan var jag diktare.

Var god njut.

---

Två dikter föll ut,
de var dina.
Jag tog en tändare,
gick ut till öppna spisen
och satte eld på dem.

De brann fort,
blev glöd och kol.

Det var det.

:::

Underligt

Det är underligt att skriva i dig igen.
Det är underligt, för så mycket har hänt.
Söndag har blivit måndag,
men ingen känner av det.

:::

Månskenet igen.
Det lyser upp gråa moln,
en kontur mot en annars
mörkblå tavla.

Månskenet igen.
Än är min magi inte borta.
Den arbetar fortfarande.
Magin, och nya tolkningar.

Nu är du dig själv igen, månen.
Nu är du gubben i månen igen.
Ditt rätta jag.

Och jag är mitt rätta jag.
Klar och stark.

:::

Min vän, jag förlorar min vän.
Min vän, min bror,
jag förlorar aldrig dig.
Kom tillbaka och visa mig
din sida av magin.

:::

Klockan tre på natten,
sitter och hoppas på att
VH-1 ska spela något bra.
Låten efter, den är säkert grym.

Väntar hela tiden på något bättre,
vill ha det bästa.

:::

To the retarded people on TV.
No one speaks doing like that
with ones tounge.
Life is not as a sitcom,
life is not as easy as you show.

:::

Vad jag brinner för.
Goda tider i TV-spel,
jag kan skapa dem själv.
Jag kan vara en del av dem.

Massive Entertainment,
Ubisoft.

Jag står till ert förfogande,
på det gamla hederliga sättet.

:::

Taket jag vill visa
är taket av hela världen.

Jag vill aldrig mer stå där ensam.

:::

Jag är Dr. Ensam.
Jag tänker bli Dr. Gemensam.

:::

Tappat stinget

Gadden är trubbig.
Inte av överanvändning,
snarare tvärtom.

Kärleken har liksom dött ut,
den har blivit trubbig.
Men den finns där alltid.

Jag har bara tappat stinget,
och just nu är den tomma boken min slipsten.

:::

Frigolit

Används till mycket.
Hjälmar.
Stötskydd.
Modellbygge.
Skulpturer.

Frigolit.
Det gnisslar så skönt
mellan fingrarna
och faller ut från tungan.

Frigolit.
Fan, det är ett häftigt ord.

:::

Tvåhövdad.

Ett monster,
utan vingar, rakbladsvassa gaddar,
utan klor och utan vrål.

Men dina små ord skrämmer mig
till underkastelse.

Ett monster.
Vi är olika.

En dag är jag herren på täppan.

:::

No Fly Zone

Hela luftrummet är stängt.
No Fly Zone.
Om ett plan tog sig upp dit nu
hade det fallit i brinnande bitar.

Människorna är strandsatta på marken.
Nästan som på en öde ö.
Bara vänta ut det värsta.

No Fly Zone.
Ett perfekt tillfälle för alla
att slå sig ner på marken
och åter drömma om att kunna flyga.

:::

Änglavingar.

Alltid önskar du att något växer ur din rygg.
Nu är din tid att växa, nå himlen.
Plocka ner stoff från Islands vrede. De blir glasstenar.
Samla ihop all stoff och gör en ny stjärna.
Och om du faller fångar jag.

:::

På andra sidan stan.

Neutral, sen i med ettan
och accelererar iväg.
G-kraften trycker in mig i sätet
när jag lägger i tvåan vid 100.

Jag är på väg till dig
på andra sidan stan.
Innan dina tankar blir grymma,
jag lovade att jag skulle vara där då.

Med en genomsnittshastighet på 180
är jag där på nolltid.
Med ett vrål ur ett stålhjärta
lämnar jag ekon till soluppgången.

Och för dig, min vän,
missar jag aldrig en sväng.
Det är du och jag,
på andra sidan stan.

:::

Bakom stängda ögon.
Ljuset är fortfarande starkt,
fortfarande bländande.
Är det såhär de blinda ser?

Och ljuset försvinner,
linjerna att gå efter.
Med känseln får jag se.
Är det såhär de blinda ser?

En stund av lugn och ro,
en paus i allt kaos,
ett tillfälle att stilla själen
i en period av kaos.

:::

Inget mer kaos.

Mitt liv är stilla nu,
mitt liv i ro.
Mitt liv är stilla nu,
men snälla, stilla mina begär.

Mitt liv är ej längre kaos,
mitt liv är stilla.
Mitt begär är du,
och jag begär mer.

Mitt liv i ro,
du stillar mitt begär.
Ge mig mer av dig.
Ge mig mer av dig.

Mitt liv är stilla,
inget mer kaos,
ingen drama och ingen sorg.

Mitt liv är ett ostillat begär.

:::

Blåjeans

Knäpper upp en lös knapp,
ett par byxor som hänger
snarare än sitter,
de faller till golvet.
Hon är nästan helt naken.

Ett par trosor jag låter bli,
jag tittar på henne, hon,
hon är blank i ögonen, våt av längtan.

Ett par trosor hon släpper,
de faller till golvet.

En människa jag plötsligt inte vågar röra.
Mina armar, mina händer,
tafatta och klumpiga överallt.
Jag kan inte känna henne,
som om det vore luft,
som den blanka blicken.

Det hela tar en plötslig vändning,
tre minuter senare och det är över.

Så jag tar på mig byxorna.
De sitter snarare än hänger,
och skammen sätter sig i fotstegen.

:::

Elektrisk impuls/elektromagnetisk puls

Mitt hjärta, en maskin,
en manick, en mackapär,
driven av elektriska impulser.
Sinusmuskeln går per automatik,
ett vitt oljud av något slag.
Jämna, fina slag,
som avbryts at bräckliga och hoppiga.

Elektromagnetisk puls,
solens stora utbrott,
mantelns vrede med alla möjliga partiklar.
Elektriskt laddade partiklar,
de slår ut satteliter,
skapar norrsken,
orsakar värmeböljor,
strömavbrott och kortslutningar.

Solens utbrott
och mina bräckliga hjärtslag.

En och samma person.

:::

Stadsclowner

Det finns ett par underliga människor i Malmöstad.
Inga jag nödvändigtvis
tycker illa om eller skrattar åt.

Men den bittra sanningen är
att jag är trött på dem.

”Pekka” i permobilen med playboyklistermärken.
Sten Taxis icke existerande intellekt.
Killen med ballonger under tröjan
som envisas mima på Gustav Adolfs Torg.
Den hemlöse gitarristen med en tjej på stranden i USA.
Tomten som är partiledare för Kalle Anka-partiet.

Alla dessa stadsclowner.
Så trött på dem.
En gång i tiden kunde jag
på sin höjd
fnissa åt dem.
Men nu är jag så trött på dem
och på de som har roligt på deras bekostnad.

Jag är trött på alla stadsclowner.

:::

Steady soes it.

I feel like walking
standing upwards
take steps up a hill
as I am steady

My feet in total harmony
like playing in an orchestra
take tune, tune up
as I am steady

Steady does it
and safety first
I think I might stand on all four
just for a little while more.

:::

Hemma.

Jag har glömt bort hur det är
här hemma.
Min far svär framför TV:n,
min mor lika så, samt mina syskon.
”Zigenare, bögjävel, blattesvin”.

De tre mest förekommande orden
i vardagsrummet.
Jag har verkligen glömt bort
hur det är här hemma.

Jag trivs inte som jag trodde,
inte längre.
Inte med det.

Har jag förvrängt det under alla år?

:::

Annorlunda men densamma

Jag är annorlunda,
växte upp knepigt.
Tror på en underlig Gud,
om man nu kan kalla mig troende.

Slog aldrig på djur,
respekterade dem som inget annat barn.
Klappade på gäss,
matade dem ur handen.

Idag är jag annorlunda
men densamma.

Dock växte jag upp
utan att lära mig
respektera människor.
Det är något jag fått lära själv.

Det är jag glad över,
för jag orkar inte lyssna mer,
på dem,
på mamma och pappa.

:::

Humla på marken i solen,
nära rännstenen på trottoaren.
Fullkomligt avdomnad och lat,
hjälper den till en säker plats.

En djurens väktare.

:::

Omedvetet en fågel

Omedvetet galer de i skyn.
Idag har jag pratat om dem.
Koltrastar och dess unika melodier,
skrattmåsar som galer en galen,
kråkors harklingar i träden.

Och just då flyger en flock änder
över våra huvuden.
Sen ler vi.

Och omedvetet stirrar jag efter
strandskator i skyn,
sothönor i kanalen
och gäss som landar i dammen.

:::

Chokladfudgekakan

”Du, vill du smaka?”
Jag tittar på henne och slickar av skeden.
”Är du säker på att jag får?”
”Självklart. Ta för dig.”
”Då tar jag här i kanten.”
Jag ler.
”Riktigt god, eller hur?”
”Men ja, skitgod!”
Och hon ler.
”Fast jag gillar det kladdiga mer.”
”Inte jag. Jag tycker om kanterna.”
”Nja… Visst, brödskalkar är gott.”
”Nu är det bäst att du tar den ifrån mig, annars äter jag upp allt.”
”Men det hade inte gjort något.”
Och jag ler.

:::

ZON 127, A.K.A BORTA

Tåget igen,
samma gamla säten,
samma gamla tråkiga läten.

”Välkomna ombord
på Pågatåget som ska ta oss
till Helsingborg via Kävlinge, Teckomatorp.
Ta plats, dörrarna stängs.”

Snart kommer samma gamla konduktör
och frågar om biljetten.
(i skrivande stund)

ZON 127, bortåt och långt ifrån
och en hel vecka förbi.

En fullkomligt fantastisk sådan.
En ZON 250.
Nummer man kan drömma om.

:::

Syntetisk och E-ämnen

Ibland när folk bjuder på saft
bjuder de på Fun Light,
en syntetisk saft,
pumpad med E-ämnen och smakförstärkare.

I need the real deal.

Identitet

Så nu vet ni mitt namn, mina damer och herrar.
Ni kan det nu.
Jag får tjata vad jag heter.
Förklarat att mitt smeknamn är från ett indiskt namn.
Gourdas. Jag tror det betyder den upplyste, men jag känner mig ganska korkad.

Så nu vet ni mitt namn. Groddan. Eller ja, Per för de som vill vara lite mer av en kostym.
Så nu kan ni mitt namn. Men det var längesedan jag hörde mitt namn. Längesedan jag hörde någon säga det.
Det Jag saknar mitt namn litegrann. Jag saknar att få det viskat till mig. Det är det skönaste.
”Per”. Eller ”Groddan”. Det spelar ingen roll. Det ryser till ändå.

Så nu vet ni mitt namn.
Men känner ni till min själ?
Idag hälsade ett Jehovas Vittne på.
Hon sa: ”Så vi vet att vår plats på jorden bara är temporär”
Och jag svarade: ”Jag vet. Jag brukar säga att min själ är på semester här på jorden, en turist i livet kan man väl säga. Min själ är gammal, en pensionär och här är jag för att ta mig en välbehövd paus. Ibland känns det som att den är en tysk turist på älgsafari i Kolmården. Eller som en tjock gammal engelsman på spritsemester på Ibiza. Ja, något i den stilen.”
Då stod hon bara och gapade. Hon fattade nog ingenting. Men hon kunde ju inte mitt namn heller, så varför skulle hon känna till min själ då?

Så nu vet ni min själ. Och mitt namn.
Om vi ska vara fyrkantiga kan vi ju dra till med att Per är ett latinskt namn och betyder ”Klippa”. Klippa som i det som möter havet, som bryter vattnet till landet. Dessutom är det ju sankte Per som vaktar himlens portar. Så man kan väl säga att Klippan är jordens Sankte Per, fast vi vill åt andra hållet.
Det vill jag i alla fall. Till havet, alltså.

Jag måste också understryka en sak. Man uttalar inte O:et i Groddan som ett O. Man uttalar det som ett Å. Gråddan, snabbt, i ett ord. Inte Grå-dan.
Fast det hade ju varit coolt det med.

Så nu vet ni min identitet. Mitt namn och min själ är vad min identitet är. Om jag får be.
Så nu vet ni mitt namn och min identitet.

Känn er upplysta.

En natt som wettextrasa

Det började med krämpor i hela bålet,
kramp jag bara brukar få efter att ha ätit svamp.
Jag låg och kved i min säng,
förbannade att jag åt så fort.

Sedan jag gått på toaletten blev det värre.
Krampen tog fäste i hela kroppen,
jag slets som en våt wettextrasa i min säng.
Som vriden av självaste Djävulens händer.

En stafett togs vid
mellan sängen och toaletten.
Först ena änden med fingrarna i halsen,
sedan andra änden och ett suck efter hjälp.

Det började med krämpor i bålet,
och hela natten var jag en våt wettextrasa,
vriden och sönderskriken av smärta.
Jag kved efter mamma och jag bad till Gud.

Sedan jag gått till toaletten
femton gånger, in på småtimmarna,
gav min kropp upp och jag lade mig raklång i min säng,
som vriden av självaste Djävulens händer.

Ögonblick - Minnen och iakttagelser (del 5)

I en etta mitt i Malmö stad.
Jag fick kaffe och bröd med ost på.

I en etta mitt i Malmö stad.
Buddha sitter i fönstret och tittar på oss.

I en etta mitt i Malmö stad.
Det är muligt, om några timmar blir det dimmigt igen.

I en etta mitt i Malmö stad.
Det hade varit skönt att stanna här, slippa dimman.

I en etta mitt i Malmö stad.
Kanske hade jag fått en kopp kaffe till och en brödskiva med ost.

Var är mina marshmallows?

Jag cyklar så fort jag kan till festen. Sommaren är på sin spets nu. Svalorna flyger in och ut ur bona uppe vid hustaken, fiskmåsarna skriker hela dagarna, brisen vänder ut mot havs på kvällarna så att jag måste cykla i motvind och överallt grillar folk i sina trädgårdar.
Det ligger ett tjockt moln av grillos över hela Valdermarsro. Det luktar ganska illa. Jag brukar aldrig grilla så jag är inte van vid oset. Det måste vara en vanesak, det där med grilloset. När jag är med och grillar försöker jag alltid stå så långt bort från grillen som möjligt., bara för att det luktar så illa. Eller åtminstone hålla mig undan röken.
Jag är väldigt känslig för lukter. När jag cyklar förbi en gigantisk syrenbuske försöker jag dra in lite av dess lukt, istället luktar det flintastek och revbensspjäll. Och jag som inte ens äter kött.

Jag kommer fram till grinden alldeles svettig. Fan också. Alltid har jag bråttom när jag ska någonstans. Ställer cykeln mot staketet och låser noggrant i bakhjulet. Kollar en extra gång så att det inte sitter löst. Tar min plastkasse med schweppes och chilinötter ifrån styret.
När jag går runt husknuten står hela gänget där vid grillen.
Min vän, och även grillkock för ikväll, Hannes, kommer fram och kramar om mig.
”Hallå, var har du varit?” säger han och viftar med grilltången framför ögonen på mig.
”Problem på Hemköp, kassan strulade och skit,” svarar jag och försöker hålla mig undan grilltången.
”Okej. Fick du med dig marshmallowsen?” frågar han och ställer sig vid grillen igen.
”Tyvärr, men de kommer lite senare med ett väldigt speciellt bud,” säger jag och lägger armarna i kors. Sådär kaxigt så att Hannes ska förstå.
Han blir alldeles till sig och välter nästan hela grillen. ”Va!? Vem då? Berätta!”
”Det får du väl se sen,” säger jag iskallt till honom. Han får hållas, det blir roligare för honom då. ”Du, jag ska bara hälsa på resten,” fortsätter jag.
Hannes hindrar mig innan jag går därifrån. ”Men du, ska du ha något som ska grillas?”
”Jo, det ska jag. Majskolvar. Iris lär ha köpt två stycken till mig.”
”Alright. Vi tar dem när köttet är färdigt.”

Jag stannar vid köksdörren och ser Iris stå vid skafferiet. Hon kikar febrilt mellan hyllorna.
”Letar du efter något?” säger jag lite lurigt och går in i köket.
Hon hoppar till. ”Fan vad du skräms, Samuel.”
Vi kramas hastigt och klumpigt.
”Du, kan jag ställa in denna någonstans?” undrar jag och drar upp schweppesflaskan ur min påse.
Hon öppnar kylskåpet åt mig. ”Där det finns plats.”
Jag rotar i kylskåpet och flyttar på diverse kassar från Systemet. De flesta har bara blivit inknycklade ovanpå diverse grönsaker och smörpaketer. Ingen ordning och reda alls, det ser nästan ut som den där pappans bök uppe på rullöbandet.
Mitt i all röra hittar jag min gin. ”Schysst att ni tog med min gin hit,” säger jag till Iris och tar ut den.
Hon håller i plastkassen jag kom med och tittar småsurt på mig.
”Samuel… Var är mina marshmallows?”
Jag skiner upp. ”De kommer hit med ett speciellt bud.”
Hon märker sakta vad som står på. ”Va!? Vem då? Berätta!”
Hon är lika nyfiken som sin pojkvän. Det är väl därför de passar så bra ihop. De kompletterar varandra riktigt bra, liksom. När de blev tillsammans tänkte jag att det aldrig skulle hålla. Jag tänkte att de var alldeles för olika för varandra, men allteftersom tiden gick och jag lärde känna Iris bättre förstod jag att de passade som handen i handsken.
”Jo, alltså. Jag stod i kön på Hemköp. Så gick kassan sönder och så kom det en till kassörska och satte sig vid den andra. Hela kön fick liksom flytta dit,” förklarar jag tämligen otydligt.
Jag är ingen höjdare på att återberätta saker som hänt mig, har jag märkt. Ibland snubblar jag mitt i en mening och börjar någon helt annanstans.
Iris lyssnar nyfiket på mig.
”Hursomhelst. Så när det var min tur att betala sa jag rätt och slätt ’hej Kajsa’. Hon blev ju förvånad såklart och frågade hur jag kunde hennes namn. Då sa jag att de hade ropat ut det i högtalarsystemet,” fortsätter jag och försöker göra det tydligt.
Iris skiner upp. Irritationen kring marshmallowspåsen verkar ha släppt. ”Men vaddå, kommer hon hit?” undrar hon.
Jag sätter mig ner vid köksbordet, ställer ginet och schweppesflaskan framför mig. Iris räcker mig ett glas och sätter sig mitt emot. Jag häller ner gin till en fjärdedel. Tonicflaskan pyser när jag öppnar den. Sakta häller jag ner tre fjärdelar tonic i glaset och provsmakar. Det smakar helt okej.
”Det stämmer, hon skulle ringa så fort hon slutar,” säger jag och räcker glaset till Iris.
Hon håller fram sin hand framför glaset. ”Nej, tack. Vad heter hon då?”
Jag tar en sipp till och sväljer. ”Kajsa,” säger jag.
”Oh! Hur ser hon ut?”
”Brunett, blåa ögon och så hade hon läppstift. Det matchade hennes jobbtröja,” säger jag.
”Läppstift. Helt klart en eldig tjej,” säger hon. Det låter fånigt när hon säger det, men hon har säkert rätt. Läppstift är sannerligen eldigt.
Jag lutar mig tillbaka i stolen så det knakar. ”Ja, det kan du nog ha rätt i. Förresten så hade hon mjuka händer.”
Iris ser lurig ut och tittar på mig med ansiktet vänt. ”Och hur vet du det?”
Jag tittar på henne på samma sätt som hon tittar på mig. ”Hon gav mig sin hand när jag skulle skriva mitt nummer. En väldigt fin gest, måste jag säga.”
Iris nickar. ”Jag förstår! Bra jobbat, Samuel.”
Jag nickar också. ”Men säg inget till de Hannes och Jonsson. Du vet ju hur de blir.”
”Det ska jag inte göra. Jag kan säga till Hannes att han ska lämna dig ifred,” säger hon förstående och reser sig upp.
”Du, förresten. Var är majskolvarna någonstans? Jag svälter ihjäl snart.”
Hon plockar fram dem under en Systemetkasse i kylskåpet.

Jag lägger på kolvarna på grillen. Hannes sitter och äter köttet med de andra nu, så jag får grillen för mig själv. När jag står där stör jag mig på grilloset. Försöker hålla mig till det hållet vinden blåser ifrån. Det spelar ingen roll hur jag står. Oset verkar dras till mig så fort jag rör på mig.
Grillen har svalnat och det tar alldeles för lång tid för att grilla majskolvarna, tycker jag. Hur lång tid kan det ta egentligen? Fem minuter borde ju vara nog.
Jonsson ställer sig bredvid mig och bevakar grillningen.
”Hur går det?” undrar han och plockar med naglarna mellan tänderna.
”Det tar lång tid. Grillen är kall,” konstaterar jag och håller handen på gallret. ”Känn, det är alldeles ljummet.”
Jonsson lägger handen mitt på gallret och tar en klunk ur sin öl. Han rycker på axlarna. ”Tja, säg till Hannes så fixar han det.”

Hemköp

I kön står jag helt stilla. En kassa har pajat. Självklart. Jag har skitbråttom, jag måste vara på festen inom fem minuter. Fem jävla minuter, det tar minst 20 att cykla dit. Jag gillar inte att vara sen. Man brukar ju säga att fint folk kommer sent, men jag känner mig alltid så förbaskat dum och oförskämd när jag kommer sent. Jag vill vara i tid, punktlig för en gångs skull. Självklart ska jag behöva hindras här på hemköp.
Kassörskan försöker få kassan att fungera. Hon knappar och svär åt apparaten. Skönt, jag verkar inte vara den enda som är irriterad.
Lite längre bak i kön står en medelålders man och suckar. ”Men herregud, öppna en ny istället,” hör jag honom säga. Jag tittar bak på honom. Han håller sin dotter i handen.
Kassörskan lyfter upp en telefon.
”Kajsa till kassa två,. Kajsa till kassa två, tack,” hörs det genom hela butiken. ”Tyvärr, ni får ställa er vid den andra kassan istället.,” ropar hon till resten av kön.
Ett genomgående suck går genom hela kön och vi flyttar på oss. Tanten som lagt upp alla sina varor börjar plocka ihop dem igen. Jag står precis efter henne i kön och tycker synd om henne.
”Ursäkta,” säger jag så snällt jag kan. Jag försöker kväva irritationen. ”Jag kan hjälpa dig, om det går bra,” fortsätter jag och tar upp ett paket köttfärs från rullbandet.
Tanten skiner upp i sitt rynkiga ansikte. Hon måste vara minst 80 år gammal. ”Åh! Tack vad snällt.”

När jag lägger upp tantens varor på det andra rullbandet tittar hon på mig och ler och tackar återigen. Jag ler tillbaka.
Plötsligt knackar medelåldersmannen mig på axeln. ”Hörru, det skulle vara hemskt bussigt om jag fick gå före dig. Min dotter är jättekissignödig och måste på toa,” säger han. Hans dotter suger på tummen och tittar upp på mig.
Jag ser hans varuvagn. Den är fylld upp till kanten. Vem fan storhandlar en fredagskväll klockan halv åtta, egentligen?
”Kom igen,” säger jag och lyfter upp min korg för att visa den. ”Du har ju en hel jävla vagn. Jag har bara tre saker.”
”Men det är akut,” säger pappan. Han låter nästan desperat. Nästan lite för desperat. Ungefär som när teatereleverna försöker skådespela i skolan.
”Pappa, jag är inte...” poängterar dottern men blir avbruten av att pappan puttar till henne lite lätt. Han hyschar åt henne.
”Tyvärr, jag är redan sen till en fest och jag tänker inte stå fem minuter extra,” säger jag och vänder mig om igen.
”Dumstrut,” hör jag honom säga. ”Måste du alltid vara så rapp i käften.”
Först tror jag att det är till mig, men så snart jag inser att han sa till sin dotter skakar jag på huvudet. Vilken jävla farsa. Först försöker han tränga sig, sedan skyller han på sin dotter. Ingen vidare mansförebild åt henne.

Bandet rullar och tantens varor läses in i kassan.
”Är det bra så?” frågar kassörskan. Hon verkar stressad. Det är strax innan stängning, så jag förstår henne. Hon måste säkert räkna alla pengarna i kassorna sedan.
”Ja, jag tror inte jag har missat något,” säger tanten och ser lite finurlig ut. Det är en fin tant. En ganska typisk tant i grå-beige rock och röd basker, men på sättet hon pratar och hennes ansikte utmärker henne. Hon ser frisk ut och verkar väldigt pigg.
”Då blir det tvåhundrafemton och femtio,” fortsätter kassörskan.
Tanten börjar rota i sin portmonnä efter sedlar och mynt. Hon säger inte att hon tror att hon har en femtioöring här någonstans. Hon lägger fram två hundralappar och en tjuga. Tack gode Gud för tanter som henne.
Kajsa famlar ner sedlarna i kassapparaten och drar upp fyra enkronor och en femtioöring. När hon ska ge växeln till tanten tappar hon mynten så att de far i golvet.
”Oj, ursäkta!. Jag tar nya här istället,” säger Kajsa generat när tanten böjer sig ner för att plocka upp mynten.

Jag lägger upp mina tre varor på rullbandet – en flaska Schweppes, en påse chilinötter och en påse marshmallows.
Vi får ögonkontakt.
”Hej,” säger Kajsa och ler, stelt och sterilt som vilken annan kassörska som helst.
Hon är ung, helt klart i min ålder. Hon har brunt hår, gröna ögon och läppstift. Läppstiftet matchar den röda tröjan hon tvingas bära när hon sitter där bakom kassan. Jag tycker att det är fint. De flesta kassörskorna brukar sitta osminkade.
”Hej Kajsa,” säger jag samtidigt som jag drar upp plånboken ur bakfickan. Fort som blixten drar jag ut mitt kort och drar det i kortläsaren
Hon ser förvånad och förvirrad ut. ”Hur visste du vad jag hette?”
”Din kollega ropade ut ditt namn i högtalarsystemet,” påpekar jag och slår in min PIN-kod.
”Jaha,” säger hon med ett litet fniss. Hon håller i marshmallowpåsen som inte verkar vilja läsas in. Hon försöker gång på gång och istället får hon slå in koden på påsen.
”Ska du på grillfest?” fortsätter hon medan hon knappar in koden.
”Var det så uppenbart?” svarar jag.
Hon ler till mig. ”Schweppes, chilinötter, marshmallows. Ja, det var ganska uppenbart.”
”Vill du följa med?” frågar jag och märker att pappans lilla dotter springer runt vid mina ben och plockar upp mynten. Hennes pappa är upptagen med att lasta upp allt på rullbandet. Han knycklar in och tränger varorna nära varandra. Själv klarar jag inte av att ha sådan oreda på rullbandet. Alltid EAN-koden mot mig, alltid på rad, alltid enligt hur det ska packas. Det är väl bara en grej jag har för mig.
”Tyvärr. Jag jobbar till nio,” svarar Kajsa och ler fortfarande till mig. Marshmallowpåsen vill fortfarande inte läsas in.
”Kom när du har slutat,” erbjuder jag henne.
”Jag kan tyvärr inte. Tack ändå,” säger hon tveksamt. Jag anar att hon inte har något planerat ikväll.
”Vet du vad… Kom dit så bjuder jag på en drink. Och ta med marshmallowpåsen. Det blir kul,” konstaterar jag och ler mot henne.
Hon tittar mig rakt i ögonen. Det ser ut som att hon tänker efter. ”Okej då,” får hon fram efter några sekunder och lägger undan marshmallowpåsen. ”Vart är den?”
”Precis utanför stan. Har du penna och papper?” frågar jag Kajsa.
Hon räcker mig en bläckpenna och sin hand. Hon har redan skrivit något i den. Ett enstaka ord; ’klänningen’. Undrar vad det ska betyda.
Pappan suckar högljutt bakom mig. Jag ger honom en snabb blick för att ska lugna ner sig. Han tittar åt ett annat håll och håller sin hand på nacken.
Jag skriver in mitt nummer under ’klänningen’ och sedan hälsar jag på henne med min egen hand.
”Samuel heter jag, förresten.”
Jag går och packar ner läskflaskan och chilinötterna. ”Ring mig så fort du har slutat.”
”Det ska jag göra,” svarar hon glatt och börjar läsa in pappans varor.
”Lovar du?”
Hon ignorerar pappans hälsning. ”Ja, jag lovar.”

Jag skyndar mig ut ur butiken för att låsa upp min cykel.
Fint folk kommer sent.

Två sidor om dagen

Nu börjar ett nytt projekt. Jag ska skriva två sidor om dagen så länge jag kan. Eller ja, åtminstone varje vardag. Antagligen kommer de flesta texterna inte hänga ihop, så det mesta kommer gå att läsa för sig självt. Jag kommer att försöka skriva i en massa olika genrer och typer av texter, bl.a. dialoger, monologer och manus.

Dessutom tänkte jag göra det hela så opretentiöst som möjligt. Någonting kanske blir krystat, men då får det bli det.

Det lär bli en fet resa och ni som vill är väldigt välkomna att hänga med på den.
Och kom ihåg, jag vill gärna ha er kritik och era synpunkter.

Let's roll!

Ögonblick - Minnen och Iakttagelser (del 4)

Han klev in genom dörren och jag frågade om en cigg.

Tog på mig rocken,
Tog med mig tändaren och tände.
Sedan stod jag där i mörkret när en katt kom gående.

Den stannade vid husknuten och jag satte mig på huk.
Den tittade på mig när jag kallade på den.
Den tittade åt andra hållet och jag hörde hur det pinglade om den.

Det kom en annan katt, några bloss senare.
Den stannade vid husknuten och jag satte mig på huk.
Den sprang åt andra hållet, utan att göra ett ljud.

I huset mitt emot såg jag att någon zappade på sin TV.
Vid en altan stod någon och pratade i telefon.
En bit bort stod en gul bil och puttrade.

En granne till mig kom ut, sa hej och gick sin väg.
Hon gick sin väg mot bilen
Och lystes upp på ett spöklikt sätt.

Och där stod jag, förbryllad.
Och här sitter jag, fundersam.
Det är mycket man får se över en cigg.

Ögonblick - Minnen och iakttagelser (del 3)

En sommar gick jag ovetandes,
helt blind,
om de gröna bladen.
Jag tror att jag missade att se upp.

Det var kanske det året jag tittade ner i marken hela tiden.

:::

I en bil på vischan,
fram på en landsväg och upp på en kulle.
Två vänner i framsätena.
En fotograf, en poet.

Vid horisonten Turning Torso.
Vårsol och snö på marken,
Jag har aldrig känt mig så långt hemifrån
och samtidigt så hemma.

"Man kan se hela Skåne
från ett hustak".
Så sant som det är sagt.

:::

Råtthål och sommar.
Du bjuder in mig på en ljummen öl i flaska.
I ditt vardagsrum:
Möglig syltburk på golvet,
odiskade, trasiga tallrikar i hyllan,
fem olika överfulla askkoppar,
torra dadlar i ett klistrigt paket,
skalkar av bröd du bakat för att spara pengar,
överallt bråte upp till anklarna,
hundra ölburkar som väntar på att pantas,
gitarrer uppradade vid en vägg väntar arkebusering,
en madrass på golvet till dina drömmar,
en dator med virus,
tusen bananflugors vingslag
ackompanjerat av Tom Petty
mellan dina fyra väggar.
- I was born rebel.

Jag sitter hopkurad i din svarta soffa,
en fristad bland stöket,
spottar upp i taket,
ler mot dig.
- Jag släpper loss.

- Kasta ut ölburkarna på balkongen, då försvinner bananflugorna. Ett problem löst.
Några burkar trillar ner till grannen,
nytt problem skapat.

Tar en klunk ur ölflaskan du gav mig
och sjunger med i nästa refräng.
- Hey, hey, hey. I was born rebel.

Ögonblick - Minnen och iakttagelser (Del 2)

Lasersvärd i ett stökigt ungkarlskök,
Du fotograferar oss.
Jag har ett rött svärd,
Du ett blått som slocknat.

:::

Du,
Jag somnade bredvid dig
Under ett vattentätt tak
Och någon missbildad avbildning
Av en man vid namn Snoppkropp.

Du,
Jag vaknade bredvid dig,
Spenderade en natt med dig.
Brydde mig inte om din vän i andra sovsäcken,
Jag var glad att vakna bredvid dig.

Du,
När jag skulle gå på morgonen
Höll du tag i min arm.
Tro mig, jag känner av greppet
Och dina fingertoppar än idag.

För du,
Jag minns fortfarande en bit av dig.

Pokersöndag

En novell av Per Danielsson

Det är söndag idag. Dagen efter och det regnar ganska mycket ute. Jag tål inte regn, inte på hösten i alla fall. Bara på sommaren, då det luktar gott mot varm asfalt och då regndropparna kyler på rätt sätt. Men regn gör inte det på en höstsöndag. Det kyler för mycket och då är det verkligen inte alls välkommet. Bakfyllor tål inte heller regn. Huvudvärken förvärras liksom av det höga trycket. Eller om det är lågt tryck när det regnar. Jag har svårt att skilja på det där.
Jag går under ett paraply till min vän. Idag är det pokersöndag, som alla andra söndagar. Jag och killarna ska spela chicago. Vi spelar inte texas-hold-em. Vi spelar chicago för det kräver lite mer strategi och lite mindre lurendrejeri än det andra. Dessutom får man verkligen spela med sina kort. Successivt lägga ut dem på bordet och vinna stick, menar jag.

På pokersöndagarna brukar vi prata om helgen som gått. Det är ganska kul. Jag brukar inte ha så mycket att berätta, men idag går jag med snabba steg för jag har bråttom att berätta.
Jag har fått ligga denna helgen. Det är helt fantastiskt! Men man ska inte tro att jag är en player av något slag. Jag har svårt för att få någon i sängen, men i fredags lyckades jag och det var för en gångs skull bra. De andra gångerna har varit väldigt klåfingriga och nervösa. Jag har ganska svårt att föra mig i sängen, jag är så vilsen att det blir klyschigt. BH:n går inte att få av, jeansen fastnar vid anklarna, fingrarna är kalla och så vidare. Jag försöker ignorera att det blir så, men ibland vill jag bara sjunka genom marken.
Jag vill kalla det att jag inte har så mycket till erfarenhet av sex, helt enkelt.
Jag är en respektfull kille och det var hon som manade på och jag hängde bara med. Det blev som det blev. Det är så det brukar bli för mig, att jag bara hänger med om någon brud vill ha mig. Vill hon ha mig så kan hon få mig, fast bara om jag känner för att ge mig.
Jag skulle aldrig få för mig att gå ut en fredag med målet att få någon i säng. Det är inte min grej. Att hänga med i svängarna, det är min grej.

Jag ringer på dörren och några sekunder senare öppnas dörren av Jack Jönsson.
Jag har inte känt honom så länge, bara sedan vi började gymnasiet och vi klaffade ganska fort. Jag gillar Jack Jönsson. För det mesta verkar han klar i huvudet och ibland kan vi diskutera ganska djupa saker. Inte meningen med livet eller livet efter döden eller något sånt, för det står varken han eller jag ut med. Särskilt inte jag. Jag förstår inte varför människor måste veta allt. Jag och Jack brukar nöja oss med att fråga en jävla massa utan att ge några klara svar.
Det gillar jag med Jack Jönsson. Men även solen har sina fläckar.

Jack är lång och grov. Han är biffig och så, men ganska tjock. Jack är knappast någon deffad bodybuilder. Han envisas ändå med att stoltsera hur stor och stark han är, vilket bara är löjligt. Fysisk kraftmätning är det värsta jag vet. All form av det, speciellt i sport eller slagsmål. Eller båda samtidigt – kraftmätas i slagsmålssporter. Jag har aldrig slagits i hela mitt liv, om man bortser från alla saker jag slagit sönder. Senast slog jag sönder min taklampa för att jag tycker den är så jävla ful.
Jack brukar slåss på hockeymatcherna. Jag vet inte vad hans problem är, han har väl en massa hormoner som han inte kan kontrollera. Adrenalin eller vad det nu är.

Jack kan vara en skit ibland, speciellt på fyllan. Han super sig själv och sin omgivning under bordet varje fredag och lockar till sig tjejer som han bjudit på flera deciliter gin. Jag fattar inte ens att han klarar av att dricka gin.
Han har tvingat med sig fler och fler sovgäster hem till sig sedan han fick egen lägenhet. Jag vet inte hur många tjejer han haft med sig hem över fredagsnätterna. Kanske tjugo-trettio stycken eller fler.
Förstår mig inte på hur Jack kan bjuda hem dem till sin våning. Han har det jävligt sjabbigt. På golvet brukar det vara intorkade rödvinsfläckar under hans aldrig tvättade mattor och i diskhon står det disk sedan några månader tillbaka. På ett par tallrikar växer det mögelfläckar. Står tjejerna verkligen ut? Vad vet jag, de är väl så fulla att de knappt kan se.
Värst är det på toaletten och i vardagsrummet efter en fredagskväll. Hela toaletten brukar lukta spyor. Ölburkarna kan stå framme i flera dagar innan han plockar undan, då brukar bananflugorna flockas. Halvdruckna rödvinsflaskor som blir vinäger, söndersmulade fyllemackor på mattan… You name it.
Ibland står jag inte ut hur han har det. Ibland står jag inte ut med att vi har våra pokersöndagar här. Hur fan kan man ha det så jävla skitigt? Å andra sidan, var ska vi annars sitta och spela? Vi brukar spela ute på somrarna, men nu är det höst.
Jack borde lära sig städa.

Hursomhelst.
Jag klampar in, hänger av mig min svarta rock och tar ur kortleken ur rockfickan. ”Tjenare, brorsan.”
Jack kramar om mig när jag glider ur skorna.
”Hallå Pelle!” svarar han och jag tappar nästan balansen av hans påhopp. Jag hatar när han kallar mig Pelle, men han envisas ändå. Jag får låta honom hållas för jag pallar inte gnälla om det.
”Hur är läget?” fortsätter han och kliar sig på magen under sitt vita linne.
”Jodå, det funkar,” säger jag. ”Hur har du det?”
”Helt okej, helt okej... Jag har riggat bordet i köket.”
Jag tror inte honom. ”Har du torkat av det? Du vet hur jag är med mina kort.”
Han vet att jag inte vill ha mina kort smutsiga och kletiga av dagsgammal intorkad öl och mosade ostbågar. Jag fattar inte varför folk äter ostbågar, det är skitäckligt.
Han går in i köket, det ligger direkt till vänster om hallen. ”Öh, jo. Det har jag. På sätt och vis. Kolla. Jag har lagt en duk över.”
Jag följer med in till köket och mycket riktigt har han lagt en duk över. Det ser ut som en duk från sjuttiotalet, som han ärvt av sin farmor eller mormor. Den är hemsk. Duken ser ut som något katten dragit in. En död ödla av något slag. Det är ett fult motiv av murgröna på den. Den har fläckar också. Rödvinsfläckar.
Jag sätter mig på köksbordet och tittar på duken. ”Fan, Jack. Du måste hålla koll på vilka du bjuder in. Varje gång jag kommer hit har du nya vinfläckar överallt i huset.”
Jack drar ut en av pinnstolarna som står runt bordet och sätter sig på den så det knakar. ”Måste du vara så jävla petig, Pelle?”
”Det är inte petigt att ha det någorlunda hyfsat hemma hos sig,” poängterar jag och går till diskhon. Jag slår på kranen och börjar diska några glas. Jack håller tyst.
Ibland känner jag mig som hans morsa. Speciellt när jag ställer mig och diskar samma glas varje söndag i samma förkläde. Men det är okej. Jag gör det hellre själv så jag vet att jag får rena glas, Jack är slarvig på att diska och flera gånger har glasen jag druckit ur luktat disktrasa.

När jag har diskat klart glasen kommer de andra. Jack rör inte på sig och skriker åt dem att komma in. Jag hör hur de klampar in och sparkar av sig skorna. Någon hälsar högljutt och en annan svär att det inte finns några galgar att hänga upp jackan på. De kommer in i köket och slår sig ner vid bordet. Alla tre är blöta i håret och jag tänker om jag är den enda vettiga i gänget som äger ett paraply.

Jag ställer fram de nydiskade glasen på bordet.
Jack höjer armarna. ”Let the game begin, bröder!” Ibland är han bara löjlig,. Speciellt när han ska prata engelska, för han bryter på skånska.
”Ge hit korten, Pelle,” beordrar han och knuffar på mig.
Jag slår mig ner bredvid honom och tar fram korten. ”Här, blanda.”

Ett par händer in i spelet kommer det äntligen fram. Egentligen borde jag ha berättat det innan de andra kom, för det som hände mig i helgen är ett känsligt ämne. Jag kan inte hålla tillbaka det.
”Killar, jag har fått ligga i helgen!” Fan vad skönt det var att få det ur sig. Känns som att hela världens vikt har hängt över ryggen på mig.
De applåderar. Alla utom Jack, det är hans tur att blanda igen.
”Bravo, Pelle,” säger han och skickar ett kort åt vänster. ”Vad för sorts hagga har du fått ligga med nu?” fortsätter han och delar ut tills vi alla har fem kort på handen.
”Käften, Jack. Hon var skitsnygg.”
Det är hon, verkligen. Hon är brunett, lång och smal men har ändå former. Hon är smart också, annars hade jag låtit bli henne. Man kan inte bara gå på utseendet, det måste finnas en balans. Jag tål inte tjejer utan hjärna.
Patricia. Det är Jacks ex-flickvän. Jag fattar inte hur hon kunde vara tillsammans med Jack och det fattar inte hon heller. Hon erkände igår att hon tyckte han var lite av ett svin.
Vad ska man säga? Man blir lätt blind av kärleken.
Hon röker mentolcigaretter. Fattar inte varför alla ogillar mentol, jag tycker det är fräscht och det smakar mindre rök när man kysser en som rökt mentol. Jag tycker om tjejer som röker mentol, de står ute i rökrutan cool lugnt och slipper ge bort alla sina cigg till de där kåta killarna som använder sig av ”får jag bomma en cigg av dig, darling” när de ska ragga. Sådana killar är bara löjliga. Killar som antingen frågar något sjuhelvetes korkat eller öppnar med en raggningsreplik. Det finns liksom inget ärligt i det.

”Säkert, Pelle. Säkert… Med tanke på de du legat med innan.” Han hånler åt mig och tittar på sina kort. Jag vet inte riktigt om det är för att håna mig för tjejen eller om det är för att han har fyrtal i ess.
”Ja, helt säkert, Jack. Hon var helt och hållet en tjej i min stil,” säger jag och tittar på mina kort. Jag har urusla kort. Par i tvåor. Helst av allt vill jag lägga mig, men det går inte i chicago. Inte med våra regler i alla fall.
”Vad hette hon då? Minns du det eller var du så jävla full?” frågar Jack. Han lägger ner tre kort på bordet som han vill byta ut.
”Patricia.” Jag lägger ner två kort, sparar på paret och ett ess.
”Patricia?” Jack ser upprörd ut, han får något galet i blicken. ”Precis som mitt ex. Pelle, för fan. Var det mitt ex du låg med?!” Jack har lagt ner korten på bordet och ställt sig upp.
”Hur fan ska jag kunna veta det? Jag har aldrig träffat henne förut.”
Han ryter åt mig och blir alldeles röd i huvudet. ”För helvete, Pelle. Du ljuger, jag ser det på dig. Du kan fan inte göra så. Det är en oskriven regel att inte ta sina kompisars ex.”
Jag skiter i oskrivna regler. Det är inte lönt att följa dem, det visar bara att man tillåter sig kontrolleras. Och de som säger så är dumma i huvudet och kan inte låta andra ha en fri vilja.
”Shit, Jack. Hon förförde mig och jag hängde på, helt enkelt. Vi klickade på något sätt,” sa jag och satt lugnt och stilla kvar på pinnstolen och blängde honom rakt i ögonen. Till och med hans ögonvitor var röda nu.

Jag har aldrig sett Jack såhär arg. Bara när jag brottade ner honom en gång förra året och nästan gjorde honom medvetslös med ett halsgrepp. Han ville så jävla gärna ha en brottningsmatch och han fick det. Han ville väl visa sin löjliga styrka.
Matchen varade i trettio minuter och jag var hela tiden i underläge. Till sist fick jag nog och avslutade det. Jag tror han blev arg för att jag, lille Pelle, hade brottat ner honom från ett underläge och därmed tagit från honom all hans värdighet inför de andra.

”Hur fan kan du göra så? Vad är du för en jävla kompis?” ryter Jack Jönsson och pekar mot mig med sitt pekfinger rakt framför näsan på mig. ”Man ligger fan inte med sina kompisars ex, det fattar du väl?”
Jag sitter kvar på pinnstolen, helt och hållet oberörd av hans utbrott. ”Ta det lugnt, Jack, för helvete. Ta det jävligt lugnt och lyssna på mig. Förlåt, Jack, för fan. Vi dansade och det ena ledde till det andra. Hon ville ha mig och jag gick med på det. Än sen?”
Jack har inte lugnat ner sig för fem öre, det har snarare gått åt motsatt håll. ”Du är en jävla skit, vet du det? Vad fan hände med bros before hoes?”
”Skitsamma, Jack,” klämmer jag fram efter ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och jag vill ärligt talat inte ställa till med något bråk här. Jag hatar att bråka med folk.
De andra sitter som förlamade på sina pinnstolar när det börjar eskalera.
Han tar mig i kragen och lyfter upp mig ur min stol. ”Nä, det är fan inte skitsamma, Pelle. Detta ska jag fan komma ihåg.”
”Släpp mig,” säger jag iskallt och stirrar honom rakt i ögonen. De är fortfarande röda. Han lyssnar inte. ”Släpp mig, Jack, för fan. Ser du inte hur du bär dig åt?”

Jag vet inte vad som händer, men helt plötsligt blir det blackout. Jag tror jag ligger på golvet och att de andra har ställt sig upp för att hindra Jack från att ge mig en omgång till. Om de inte hindrar honom vet jag att han sparkar mig när jag ligger här på golvet. Det är sådan han är. Han hade kunnat sparka på vem som helst som låg ner, känner jag nu. Och så känner jag att blodet rinner från näsan men ingenting gör ont.
Blackouten lägger sig. Jag försöker ställa mig upp men känner att jag är groggy. Benen ger vika och jag får ta tag i diskbänken.
”Jag ska fan döda dig!” skriker Jack och gör ett utfall. De andra håller fast honom och han kommer ingenstans.
”Shit, Jack. Du är ju sinnessjuk, för helvete,” kvider jag några sekunder senare och slår på kranen.
Han lugnar ner sig och de andra släpper honom. ”Du förtjänade det, din jävla skit.”
Jag sköljer min näsa och ser hur vattnet färgas rött och rinner ner i slasken. Jag blöder från munnen också och känner hur en tand fattas. En framtand fattas och nu ser jag säkert ut som en av Jacks hockeykompisar.
Nu börjar jag känna smärtan och jag är rädd att han har brutit näsbenet på mig. Jag vågar inte känna efter, vill helst inte veta hur pass stor skada han har orsakat.

Jag stänger av vattnet och tittar rakt på honom, utan att säga ett ord. Det står en helt oanvänd hushållsrulle på diskbänken och jag drar åt mig en stor bit för att hålla under näsan tills det slutar blöda.
Sedan tar jag min kortlek, klär på mig och går ut i regnet för att aldrig mer komma tillbaka.

Du är bara ett nummer

Du är bara ett nummer i min telefon.
Det är sant.
Det jobbiga är att det är ett så jävla lätt nummer.
Jag kan inte få det ur mitt huvud.

Du är bara ett nummer i min telefon.
Jag vet inte varför, men jag fick bara lust att radera ditt namn ur kontaktlistan.
Men det är ditt jävla nummer som är så lätt.

Du är bara ett nummer i min telefon.
Vissa nummer ligger ine ens sparade någonstans.
Till exempel det till räddningstjänsten
och det till presidenten.

Du är bara ett nummer i min telefon.
På sin höjd en bild utan namn.
Kanske en enstaka, för minnets skull.
Men jag har för mig att jag tog bort de i samma svep.

Du är bara ett nummer i min telefon.
Du har inte längre ett namn.
Jag har inga direkta förklaringar till varför.
Jag kände för det.

Jag är bara en skugga i natten.
Egentligen hade jag inga förklaringar till det heller.

Jag bara kände för det.
Kände för att lämna några fotspår efter mig.

Allt Inuti Är Kärlek - Epok Arton

Det finns inte en chans
att någon nyckelpiga överlever denna vintern.

Jag var illa tvungen
och jag har dåligt samvete
för att ha lämnat en i sticket.

Jag tror den klarar sig bäst på egen hand
och jag känner mig tappad.

:::

Sju månader historia.

Tittar igenom vad som skrivits
i min lilla bruna bok.
Inga sidor är särskilt slitna,
möjligen juli-sidorna,
de från de båda festivalerna.

:::

Lite i taget.

Jag hatar att säga det,
men det blir tufft att gå.
Fortfarande måste jag veta lite
om vad du gör på dagarna.
Det sista jag vill vara är en snok,
jag borde kanske radera mig.

För det minsta lilla
gör mig ont.

Jag lämnar dig
lite i taget.
Egentligen borde jag bara
radera mig.

:::

Sjönöd.

Jag lättade ankar
utan någon jungfrufärd.
Det fick bära eller brista.

Vad är det värsta som kan hända?

Sjönöd
och en översvämmad förarkabin.

:::

Have no fear.

Jag känner inte igen mig.
Alls.

Vem försöker jag lura
att jag kan vara bättre
än vad jag är?

Bra kan man vara på många sätt,
men jag är kass
på att vara någon
jag inte är.

Jag må vara osäker och ha dåligt självförtroende.
Än sen?

Jag flyr och tänker mig inte för,
istället blir jag tankfull i efterhand.
Än sen?

Jag sköter inte det jag ska
och fattar inte alltid att jag misslyckas.
Än sen?

Sorgen faller i efterhand,
sjunker in en vecka senare.
Än sen?

Jag vill och tänker inte lura mig själv
för jag är inte perfekt,
men än sen?

Vem försöker jag lura?
Jag är faktiskt jävligt bra för det mesta.


Du måste radera dig,
för om du inte gör det
blöder dina tankar.

Du måste radera dig
och aldrig glömma mig.

:::

Vargarop, ett anrop.
”Värme, det är kallt.”
Omsvept av dun.

Perrong åtta

Väntande, de väntar på
tåget för att komma hem.
Väntar, jag väntar med en cigarett.
Jag vet inte varför eller hur,
men den bara hamnade där mellan läpparna.

Jag känner mig mindre ofulländad
med en röd Lucky att kyssa.

Tåget ger ifrån sig ett gällt skri,
det bromsar in
och stannar på spår åtta.

Tar några djupa bloss och ser de gå på,
dörrarna stängs och tåget åker utan mig.

Jag tänder en till.

Hyllning

Min skugga springer med mig
och i mitt kött ligger ny kunskap
som jag alltid kommer att bära med mig.

Min skugga ligger vid mig
och i min själ
något återuppväckt jag inte märkt av på länge.

Långa nätter,
i min säng ligger skuggan bredvid mig.
Den ler och hyllar mig.

Långa nätter,
min skugga är min själ,
och i mitt kött minns jag för evigt.

Allt Inuti Är Kärlek - Epok Sjutton

Nycklar på mitt bord.

Det ligger nycklar
på mitt nya bord.
Minns ej hur långt
missöde
det ger.

Inget alls,
för det är bara skrock.
Svarta katter betyder motsatsen,
i alla fall för mig.

Kanske går det
att låsa upp ett svar
i bordet.

:::

Nytt rum, ny ensamhet.

Och allt som förhindrar mitt vansinne
är mitt eviga och segrande lugn.

Jag är omutbar,
orubblig,
en sten,
tålmodig,
slipad i glaciär.

Bring it on.
Ensamhet är inget nytt,
trubbel är intet.

:::

Krypin.

Tillbakadragen i en enkel boning.
En plats till salu.
Du köpte ett rum,
jag är såld.

Hur länge är det temporärt?
Inte ens till för övernattning?

Jag sover ensam i mitt stilla krypin.

:::

Offer.

Ringrostig röst,
han pratar med en cigg i mungipan,
spelar gitarr med oljiga fingrar
och pratar med gåtorna.

Hans tumring blir rostig,
skrapar som flaskhals till tystnad.
Skriver poesi i böckernas blanka sidor,
kastar kastanjer mot bilkarosser.

Faller från taken och lär mig leva,
visar upp tjusiga damer i hattar
och finurliga farbröder utan tycke.

I slutändan segrar han
trots alla offergåvor
och svaren på alla gåtor.

Jag säger god natt och lägger på.

:::

Sover hela dagen,
låter tiden rinna förbi obemärkt,
andas in gårkvällen och vaknar.
Dricker ölslatten från igår,
stiger upp, på jakt efter fler.

Det är en fantastisk kväll
för rester och restfester.

Är inte ett dugg sugen
och somnar om igen.

Ögonblick - Minnen och Iakttagelser

Snöstorm,
iskristaller som små gryn.
Människor jobbar sig fram;
en motorcykel i decimeterdjup
____________sandliknande snö.

Beduiner i karavaner
söker sig till sitt varma hem.

***

Midsommarsjuan.
Rund om fötterna och duggande regn,
regnbåge långt ifrån Malmö Stad, ute på en äng.
Mina byxor vid anklarna och midsommarsol.
Jag skapar en pöl av guld.

En mäktig känsla av frihet.

***

Du och jag.
Omfamnar som vänner gör.
Vi två och en stege till ett tak.
Blind poesi i natten, vi stormas av blåljus.
Två herrar stiger ut, den ene säger han är snut.
Den andre för anteckningar.

Du och jag, nästa gång skrattar vi istället.

***

Onsdag eftermiddag. Tillbaka i hennes säng
med ett vått ansikte. Jag slickar tillbaka.

Ett underligt sätt att visa kärlek på.
Ett underbart sätt att älska på.

Smaksinnet - En diktsvit

Umami.

Smaken vi inte trodde fanns
förrän tiden var inne
att förstå japanerna.

Smaken umami
fanns visst
i alla soltorkade tomater.

Smaken vi inte trodde fanns,
fanns hela tiden
och den var god och färsk.

:::

Sojasås.

Vi äter lunch på en sushibar.
Du gillar egentligen inte sushi, men vi saknar fantasi.
När mitt ris kommer in
dränker jag det i en deciliter sojasås.

Du undrar varför,
jag svarar att jag behöver sälta.
Du är snabb och säger
att jag borde flytta till Island.
Du hävdar att islänningar gillar sälta.

Gillar att äta fårhuvuden,
sälögon, islandsponnyer
och valspäck.
Och du glömmer att jag är vegetarian
men du är förlåten.

Ibland minns jag dåligt själv.
Det är lätt att glömma vissa saker,
men jag minns alltid sojasåsens sälta
och din respons på min utlandsflytt.

:::

Japan.

Sticker bokstavligen ut ur mängden,
flera huvuden längre
och jag följer inga oskrivna regler.
De väser och spottar mot mig.

Tycker om maten,
till min lycka respekterar kockarna mig.
Utlänningar är svåra att tillfredsställa,
de bjuder mig på några omgångar saké.

Maten, smaken,
räddar mig från spottkobror.

Smaken är min vän.

:::

Kockarna.

De bjuder in mig till köket
och visar hur man skär tonfisk.
De bjuder mig på risvin,
jag bjuder på genuint intresse.

De skrattar när jag ger det ett försök,
och jag skrattar med dem.

Kockar liknar mer lyckosamma tanukier
än väsande spottkobror.
Man hyser stor respekt
för de som hanterar smakens poesi.

:::

Fiskaren.

Det går ett par dagar
och på ett par dagar lär jag mig en hel del.

Vi pratar om kockknivar,
klibbigt ris och blåsfiskar.

Sensei, mästerkocken, lyser upp
och drar ut mig till en av deras fisktankar.

Sensei fångar en fisk,
den blåser upp sig till en ballong i håven.

:::

Förlamade smaklökar.

Jag pratar med dig
i telefon
på kvällen
och jag märker hur tungan domnar bort.

Och jag börjar sluddra.
”Bla mour inte blö.”
Sedan faller jag ihop
och slutar andas.

:::

Utan luktsinnet säger du att smaksinnet är ofullständigt.
Det är det sista jag hör.

Hänger på en stjärna

Längs landsvägen,
det knarrar av snö under sulorna.
En väska på min rygg,
fylld av nytvättade skjortor.
Och stjärnorna på en mörkblå himmel.

Vandrar efter de jag aldrig sett förut,
hänger blicken på stjärntecknen
och undrar vad som står skrivet idag.

Jag ser mig om
och stannar tvärt.
Någon går där.
Ett ljus i mörkret,
du tar min hand
och sedan går vi
längs landsvägen.

Två par sulor,
två par ögon
och två par händer
fortsatt genom natten
mot en annalkande gryning.

Den bjuder oss på vårsol.

Fortsättning på "Du är tusen naturfenomen samlade i en".

(Tidigare skrivet)
Du är tusen naturfenomen
samlade i en.

Ditt hår är ängens långa grässtrån
och din näsa en kal bergstopp.
Dina tänder är urgröpta av regnvatten
och dina ögon som änglatrumpetens blomster.
Ditt saliv smakar av tövatten
och dina ögon fångade oändligheten i rymden.

Dina nyckelben öppnar ett himlavalv
och dina axlar är Venus och Mars.
Din andning är som varma vårvindar
och din lukt påminner om kanelträdets bark.
Du har en navel jag vill gömma viskningar i
och dina revben är tågspår jag vill resa på.

Ikväll lyser ditt ansikte helt på himlen
och jag känner mig trygg under dina betraktande ögon.

(Nyskrivet)
Dina händer har fångat mina som ömtåliga regndroppar
och dina fingrar rötter som slår rot i min hud.
Dina underarmar är en trappa till himlen
och dina armveck mjuka som bomullsfält.
Din himmel kramar åt mig
och jag rymmer in i ditt hjärta.

Jag känner mig välkommen att stanna här,
skvalpa omkring i ditt varma blod.
Jag åker med i strömmen i dina artärer,
en behaglig resa genom dig.
Jag smakar av din kärlek
och ger dig ett glas av min egen.

Smaka bara en droppe,
jag tror att den kan göra dig knäsvag.
Smaka bara en droppe
av kärleksvinet som jag pressat ur mig.
Den är endast din,
tappa den på flaska om du vill.

Den gör dig knäsvag.

Så länge jag kan tänker jag skriva naturfenomenen du lyckats fånga.