Tankeström

Helvete, hur länge har jag sovit egentligen? Jag hade en långvarig dröm om att jag hade ett liv i fullskaligt krig, där mörker var vanligare än ljus, där människorna krupit tillbaka ner i jorden för att sky undan bomberna. Våldsamheterna höll i sig svinlänge i drömmen, men det som fick mig att till sist vakna ur min långvariga, storskaliga mardröm var ett skott i huvudet av en man vars ansikte jag aldrig kunde urskilja i motljuset.

Hela min mage hade klistrat fast sig mot någons rygg och när jag vaknade med dödsrycket slets håret på bringan av likt hur det slits av vid en vaxning. Jag drömde i smärta, då kan jag lika gärna vakna upp i smärta. Det ligger en flicka där. Ryggraden sticker ut på henne som en bergskedja i ett kalt, snövitt landskap. Några leverfläckar pryder ryggtavlan, som om Gud tog det sista ur penseln och hade stänkt ut dem där. De påminde om en stjärnbild jag såg innan jag lade mig. När jag tog en cigg på balkongen och undrande tittade upp på stjärnorna, när jag undrade hur mycket mer skit jag skulle behöva stå ut med att se och alltid önska till kvällen. Nåväl, hon vände på sig och hon tittade på mig, sa god morgon. Hennes ansikte hade några rynkor, hon var mörk under ögonen och hennes nyvakna, skogsgröna ögon tittade igenkännande på mig. Hon frågade om något var på tok och jag svarade henne att jag hade en mardröm och att några av mina brösthår satt kvar på hennes rygg.

Ville inte säga något till henne, att jag inte kände igen henne, inte kunde minnas hennes ansikte. Det skulle kanske skrämma henne och av att döma av det fuktiga rum vi befann oss i, utan fönster, skulle det inte vara rättvist mot henne att berätta något. Helt sonika hade jag vaknat upp i ett rum jag inte minns jag somnade i. Än mindre bädden, som blott var en centimetertjock madrass på golvet, gjorde mig mer klok. Jag ställde mig upp på det kalla betonggolvet. Hon kom efter och gick närmre mig, höll om mig, satte händerna mot mitt ansikte och tittade rakt in i mina ögon. Hon måste ha sett skräcken av att inte minnas något i mina ögon. Hon sa inget, bara tittade.

Andnöd, anden i nöden. De kallar på mig med sina höga röster. De säger ”kom hit”. De kallar på mig med sina höga röster och hela min ande kämpar emot, håller andan och drar åt andra hållet. Kopplet stramas åt. ”Kom hit” sa de igen. Andnöd, min näsa är igentäppt och rummet är kvavt. Röken hänger tjockt uppe i taket, det kommer spår efter handen när man drar genom luften. ”Kom hit” skriker de på mig och min andes nödrop slutar aldrig ljuda.

Bara en ständig dragkamp där hela ens ande sitter fängslad i en köttkvadrat. Fullkomligt värdelös när andnöden kallar efter outtröttlighet, när fantasin ber om att få utrymme, flytta hela kosingen fem miljoner mil bort. Bortkastad tid på att sova eller äta, gå i skolan eller gå till arbetsförmedlingen. Laga tänderna så att det inte ilar varje gång man äter glass. Att resa utan pengar, utan begränsningar, det är vad man är kapabel till. Att hitta sitt egna hem och ingå i fredsavtal med den yttre, skeva världen.

Alla sinnesintryck som inkräktar med varje andetag (ljug – möjligen vart tionde), varje steg en tegelsten tyngre. Skeva skrik i en bur med en brinnande man, avgrundsvrål från en ande i brand. En annan ande i brand för längesedan satt stilla och visste att innerligt brann han redan av ilska, lika bra att satsa helhjärtat på det här. Chockvågen över världen satte skräck i många, somliga på så vis att man återkallade sina dödande, tomma skal, och andra på så vis att man bara kunde se smärtan.

Andelidande, i avbilden av mig själv ser jag mina små barn springa omkring i ett planlagt kaos. Irrar omkring bland raderna av det enda mina ögon verkar vilja se. I mörka tider på vinterhalvåret kommer bara gula ljusstrimmor tillbaka som minnen ur dimman. Varje strimma ljus bär också med sig påminnelser om varför jag valt att lägga mina barn bakom mig: Det enda de slutligen gör är antingen att blända mig inför framtiden eller få mig känna komplett depression över nutiden.

Liken lägger sig på hög och leker kyrkan byggs över mig. Vikten av alla tunga liv tvingar mig att gräva gravar vari de sakta men säkert förmultnar och blir näring åt varje vitsippa, blåsippa, tulpan och tussilago. ”Glöm inte bort lidandet, men glöm för bövelen inte bort att trivas här ibland” hör jag någon säga till en annan. Första gången varje år är det alltid förvånande ord.

Vissa gånger, när sommaren kommer åter, glömmer jag bort andnöden och njuter av det som ingen äger någon makt över. Den sällsamma, stillsamma Svenska sommaren botar den strängaste av depressioner och vänder ut och in på slåttermarken inom en. Vinterns stillhet som ger liv snarare än lealöshet. I en värld full av exploatering, förruttnelse, död och elände växer ändå träden och blommorna sig allt starkare för varje år, för att varje år ge liv åt fler.

I mörka tider är det ändå skimmer av minnesljus som gör en gravplats fridfull.

Ett sken av sanning

 Vissa dagar skär det i mitt hjärta, på ryggen i sängen. I mörkret ensam med mina tankar, påminns om mållösheten och vilsenheten. En ande som letar efter en kropp, som letar med de otillräckliga verktygen efter något större. Man är inte den man är, om man tillåts tänka efter tillräckligt länge där i mörkret. En slags tom känsla som bär av mot en hopplös ofullständighet. Ett uppvaknande strax innan sömnen om att: ”Fan, livet känns knappt verkligt nå mer.”

Gengångaren stapplar över gatan på jakt efter... Inget som någon någonsin räknat ut? Hämnd, kanske? Hämnd på att han blivit bragd livet när anden hittade kroppen strax innan födseln? Bättre lycka till nästa gång? En talisman att skydda honom från att leva ännu en gång? Se bortom skinnet och skelettet, bakom leendet och ner i hjärtat? Finna ett svar, men vilket i såna fall?

Kvinnan med den stora kikaren spejar över himlavalvet. Med sitt otillräckliga verktyg glor hon rakt upp på ett skådespel, där halva sanningen finns bakom de leende ögonen i vilka Virgo speglas. I fascination tittar hon på fjärran (i hennes verktyg), mikroskopiska världar. Små glimmande diamanter. Bortom pelaren som håller upp detta skådespel, en man i kontakt med det hela och förstår att det hon ser där ute är i själva verket en del av henne själv. Skönheten är inte den man kan beskåda, det är den som ligger inom en. Försökte han berätta för henne hade hon beklagat sin huvudvärk och vänt blicken åter till stjärnbilderna.

På toaletten sitter en pojke och fantiserar, funderar på det lärarinnan hade berättat om universum. ”Det skapades ur ett stoftdamm, inte större än ett sandkorn. Det sprängdes och så skapades planeterna och stjärnorna. Universum är oändligt.” Det sista är det som han går igång på, när han stirrar in i plastpåsen som innehåller hans mammas bindor. I hans lilla, outvecklade huvud formas en tanke, att om universum är oändligt borde det finnas en värld där hans alterego finns, i form av en flicka, som till skillnad från honom sitter och kissar, fast fem minuter före honom själv. Den huvudsakliga sammanbindande länken dem emellan vore fantasin. För den lilla pojken spelar det ingen roll om flickan finns på riktigt eller ej, det är själva tanken som kittlar.

Ett litet ljus lyser på andra änden av en mörk hall. En tryckvåg av värme sjunker genom skinnet på en iskall hemgången. Kort därpå pulserar ljuset ut på väggarna och lyser upp vägen. Hemgångaren kom till tröskeln och tittade in genom glänten. En ung kvinna bäddade en gammal, stor säng i det varma ljuset. Hemgångaren sa, blygsamt och vänligt: ”Brukar du också ha känslan av att hur vilse du än känner dig, så känner du dig ändå hemma?” Kvinnan slätade ut lakanet, vände sig om och gick mot hemgångaren. Ur en ficka i nattlinnet plockade hon upp en talisman i guldkedja, hängde den över nacken på besökaren vid tröskeln och sa: ”I mitt liv, när lyckan bankat i bröstet som mest, har jag snickrat ihop denna talisman åt den som fann hem.” I girlanger och ädelstenar förstod den hemkomne att i hela sitt liv hade han saknat amuletter för att avvärja olyckan. Än mer hade han saknat en talisman att skänka honom det pris han länge sökt: Lysterlyckan.

De la sig ner på bädden och höll varandra nära. Han sa till henne: ”Hörru, du vet att lystern där ute har begravt sig inuti i mig sedan länge.” Hon visste redan och sa: ”Det var därför jag bara tillbringade mina absolut lyckligaste ögonblick med att försöka återskapa lystern så gott jag kunde.”

Ibland hör jag tågen gå, rälsen gnisslar långt innan det kör förbi, vibrerar. Som barnen i den berömda filmen gör, handen mot rälsen för att känna vibrationen. En ångvält kommer tuffandes och de springer för sina liv.

En gång åkte jag tåg med förhoppningar i hjärtat. Jag visste inte riktigt var jag hade mig själv, hade lurat i mig att lyckan fanns annorstäders, druckit upp lögnen i en öl nånstans på väg mellan galenskap och räls. Så det blev en liten tripp till en stad lite längre norrut, mer norrut än vad flyttfåglarna i mina tankar någonsin skulle palla ta sig. Och fåglarna på loftet som bara flög in och ut, de ruvade på något ägg som jag hoppades skulle kläcka. Så jag tog med mig ägget annorstäders och höll det i en fleecefilt hela vägen. Men jag glömde det på tåget och tåget flyttade söderut igen och här har det varit sedan dess.

Ta det inte till hjärtat, jag menar sällan någon illa, om jag inte verkligen hatar personen innerligt. Ibland skojar vi vänner med varandra om att vi hoppas se varandra döda, men menar aldrig det. Min hemstad är som min hjärna, lika nytt och lika gammalt. Jag går på samma gångbanor, tar samma stråk med cykeln, och likt förbaskat går tankarna alltid vilse. Tar extra omvägar för att cykla förbi ett fönster där någon kanske spejar ner i precis rätt tillfälle, eller röker med fönstret öppet. Så det var fullkomligt bortkastad energi att ens skänka mig en tanke just då, för lögnen jag drack upp i en öl pissade jag aldrig ut i pissoaren förrän hösten därpå. Och det var en jävla lättnad vågar jag lova. Ett: Att äntligen våga pissa bredvid någon annan på en offentlig plats och 2: trycket på hela blåsan, som ett förlist fartyg skönk det till grunden.

Idag? Ja, jag vet inte. Det var ju år sedan jag åkte tåg senast. Kan inte se mig själv komma i närheten av ett på länge till. Det kanske alltid suger att läsa rakt ner i nåns hjärta, för man blir jävligt lätt besviken för att man haft väldigt höga förväntningar. Men det är skönt, det är som att öppna fönsterna till ett sonkigt rum en krispig vinterkväll – det kan inte vara öppet för länge bara.

Ägget jag glömde på tåget åkte hem igen, men det föddes dött. Fåglarna stötte ut resterna ur pinnkorgen och flög sin väg. Boet blåste sönder i en storm och kvistarna spreds som plockepinn på marken. Det är svårt att vinna när man är född ett nervvrak. Kanske till och med fullkomligt omöjligt. Fåglarna flög söderut med förhoppningar att boet skulle vara kvar tills nästa år, men utifall att de skulle behöva bygga nytt skulle de äta upp sig ordentligt nere på de varma breddgraderna för att orka bygga ett nytt.

Och nu har kosingen styrt vidare åt ett annat håll. Jag cyklar fortfarande på samma stråk och kommer aldrig i närheten av staden något norrut. Det styr mig på andra tankar och min hemstad slutar aldrig att förvåna mig. En vacker dag hoppades jag på att få visa det för någon, men det blev aldrig så. Kommer aldrig bli så. Spelar mig ingen större roll. Har det ganska bra och väntar på fåglarna och boet igen. Tills dess sitter jag och vännerna på elledningarna och kraxar på duvorna. Stryker längs husväggarna i skuggorna. Flabbar åt hela eländet och glömmer bort alla äggen.

Och när jag hör tranorna sjunga innan jag ser dem följer jag kanske med dem.

En bit efter en, bitar i kuvert som postas express. Över landsgränser, genom tullar, spår av blod hela vägen. En efter en skickas tankar i små kuvert, lastas på små raketer som skjuts ut, förbi omloppsbana för att drifta säkert i tystnad i ett par sekunder. Ser mig inte om, lämnar kvar det andra på den blågröna planeten. På väg någonannanstans, på drift på eget bevåg. Bara i tankegången färdas i lite vakuum, några sekunder. Hjärnvågor snabbare än ljuset, snabbare än teleport.

Seglar ner med fötterna först mot en blå planet, sakta. Det ser ut som hav, och sakta seglar ner, det svajar där nere. Inga vågor. Ju närmre man kommer, ju tydligare blir det, att den lilla planeten täcks av miljarder små blåa blommor. Och när fötterna slutligen når den lilla planeten gör de en silkeslen yta. Och när man sätter sig ner och kollar upp mot meteoriterna och kometerna, på Solen som befinner sig i en stjärnbild ingen någonsin sett. Finns ingen atmosfär, bara rakt ut en syn över stjärnorna, galaxen Vintergatan, i ett annat hörn någonstans. Insikten att man kan vara alldeles alena på en så vacker plats, fullkomligt orörd, som snön som faller på natten, innan byrackorna pissat på det och innan vaktmästaren blåst bort allt och strött salt i såren. Så orört, outforskat, men om man vill, välkänt. Om man vågar, lättillgängligt.

Men tyst. Alldeles tyst. Inga röster, ingenting. Och så plötsligt, i mörkret bakom mina ögonlock, mitt emellan djupa andetag och i tomheten i huvudet: Någon går bland de blåa små blommorna. De stryker mot fötterna, hör det långa vägar. Ljudet når som viskningar och kittlar över hela ryggraden. Närmre, för varje steg som kommer närmre kommer personer mellan funderingarna. Vem vill hälsa på? Den ende andra som känner till denna hemliga plats i kosmos, förmodligen.

”Vem går där?” utan att vända sig om. ”Vem kliver bland de silkeslena kronbladen?”

”En aldrig skådad person.” En kvinnoröst, fullkomligt okänd. ”Men ändå, du vet vem om du tänker efter riktigt ordentligt.”
”Jag vet.” Kortfattat och fortfarande bakom stängda ögon. ”Vad gör du här?”

”Tänkte se om du mår bra. Du vet hur jag är.”

”Ärligt talat - och jag kan underligt nog alltid vara ärlig mot dig - så har jag haft bättre dagar. I mina fantasier har jag bara försökt fly undan det som drar en ner dit, du vet.”

”Det är det denna platsen är till för. Även om den inte finns rent fysiskt, så finns den här.”

”Precis som du gör.” Utan att vända om, kuverten i byxfickorna, överkroppen naken, river upp dem och hör viskande fotsteg komma närmre.

En hand på ryggen, känns precis som i tanken. ”Vad har du med dig?”
”Jag venne, jag kunde inte lämna dem där. Behövde dem här.”

”Får jag hjälpa till?”

Öppnar ögonen, står framför. Ser fötterna nätt och jämnt mellan blombladen, några tår med rött nagellack sticker fram. Anklar, vader, knän, en röd kjol. Navel, fingertoppar med röda naglar, händer, handleder, armveck, revben, bröst, axlar. Hår. Ansikte. Välkänt men aldrig skådat. Sätter sig ner framför.

”Så till sist.”

”Så till sist.”

En hand som sträcker fram cigg. Tar ciggen och sätter den i munnen. Tar handen och sätter den mot kinden. Drar en suck. Tänder ciggen och tänder kuverten.

”Vi kan stanna så länge vi vill.”

 Vid mörkrets rand står vi och spanar ut. Det svarta hålet drar in allting i ett andetag som varar i några miljoner år. Så länge att vi inte vet hur gamla vi egentligen är. Solen har slukats upp av detta ständiga mörker sedan långt tillbaka. Framför oss på mörkrets rand.

En gång berättade jag: ”Jag kanske hälsar på dig en gång i framtiden, när du glömt bort mig.” Jag drömde det idag, men det finns inget sätt att nå dit på. Det är bortom mörkrets rand, där jag kastat nästan varje minne värt att spara på. Och nu oroar jag mig för att hela personen ligger bortom mörkrets rand. En genuin oro, den satt djupt rotat i själen någonstans.

Bortom mörkrets rand i snööknen fattar jag ingenting. Inom murarna befinner jag mig, under bar himmel och med trygghet från rövarna ute i skogen. Det vilda verkar plötsligt mer tryggt än innanför murarna, för folket innanför murarna börjar löpa amok. På ön med en ringmur av vatten ligger mörkrets rand och väntar, bakom några murar. Att bita ihop och tuffa på som en ångvält för att komma igenom, inget någon någonsin borde rekommendera. Det handlar om att inte frysa till is, ständigt vara flytande, flyktig som floden Styx där alla stryker med.

Så jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta till en liten stig, den som leder till ett litet rött hus där det finns en veranda och en sommarklänning. Det är i den miljön jag tänker mig att randen aldrig kommer nå, ute i det vilda, i det fria. Bortom varje människas galenskap där vattnet i floden bestämmer hur mycket du får äta, snarare än en boss bakom ett desk som bestämmer din dagsbörd. Din egen skörd, ditt eget hus, ditt eget lugn i stormen.

Hittar jag dit en dag lovar jag att dö lycklig, efter att ha glömt bort mörkrets rand, efter att ha glömt bort att finna trösten i tankar och idéer. Att finna trösten i att ligga i en hängmatta med nyklippt gräs i näsan och ett glas lemonad i näven. Att tänka tillbaka på när man hittade tillbaka till stigen som ledde helt rätt.

När man tänker på svarta hål blir tiden kort som sekunder. Ena stunden gick man i snööken och trodde inte sina ögon. Andra stunden förnimmer man en tid som är flera år gammal. Det sägs att man åldras men man är så ung hjärtat tillåter. På andra sidan väntar kanske ett långt samtal eller absolut tystnad, fullkomlig likgiltighet förmodligen (om det ens finns ögon som läser).

Men de ljusblå ögonen minns jag, isande tittar de tillbaka på mig genom mörkrets rand. Blicken som trotsar tid och rum. Förmodligen samma min, om än något mer barsk, som ser mig när vagabonden kommer gående på den lilla stigen och parkerar sitt arsle på gräsmattan. De fylliga läpparna förblir förseglade och kanske med ett osäkert leende välkomnar det mig till främmande men bekant famn.

Den gråe och havet

Jag satt och metade på bryggkanten. Kanske inte världens smartaste plats när det blåser som satan från havet och bryggan tillhandahåller absolut inget lä. Under min stora halsduk och mössa trotsar jag trots allt vädret och sitter tålmodigt och tittar på flötet. Bredvid mig står en blå hink vari jag redan lagt två fångster. Två sillar. Perfekt till smörgåsarna eller i soppor, tror jag. Har aldrig kokat soppa på sill. Får googla det på biblioteket på vägen hem.

Det är något meditativt med att meta, speciellt på hösten när det inte är en massa människor som badar här. Lugn och ro och vind. Ibland önskar jag att jag kunde bygga en båt så att man kan komma längre ut, men man får väl inte bygga båtar hur som helst. Var skulle jag förvara den, säkert? Då hade man fått betala hamnplats, säkert. Vågorna får havet att se ut som T-1000 i Terminator 2: Judgement Day först blir is, sprängs och sedan smälter ihop. Havet ser ut som att det är mellan sprängt och smält kvicksilver. Lagom kaotiskt.

Det rycker i kroken, jag har fått napp! Ännu en sill! Perfekt, då har jag middag till imorgon också. Mitt i trasslet och sprattlet, mitt i dödandet av fisken rör sig något i vågorna en bit ut, jag ser det i ögonvrån. Med sillen i ena handen och spöt i den andra spanar jag ut och förnimmer något cirka 50 meter ut. Som om en svart sten guppar upp och ner i vattnet, eller möjligen en död skarv. Utan att släppa blicken på det mystiska därute slog jag ihjäl sillen mot bryggan och slängde ner den i hinken. Objektet rörde sig sakta emot mig. När den kom närmre såg det ut som att hår drogs med längs sidorna av det, men havet var alldeles för grumligt för att urskilja några detaljer. Till slut försvann den helt under vattnet igen. Jag stod kvar och försökte se om den skulle dyka upp någon annanstans, som skarven.

Mycket riktigt, föremålet dök hastigt upp över ytan precis framför mig, kanske 5 meter bort. Det skrämde mig och jag välte ut hinken med de tre sillarna i. En konstig figur stod hukad över ytan, med långt, blött, svart hår hängandes över ansiktet och axlarna. Det var en onaturligt lång, minst tre meter lång, och tanig person. Uppe på huvudet satt något som liknade en krona av tång, vilken hade en slöja av tångtovor som flätades samman med det blöta håret. Armarna tycktes också vara oproportionerliga till resten av kroppen, armvecken var i höjd med höfterna. Jag stod i förstummelse och tittade på detta spektakel, då varelsen började röra sig. Långsamt tittade det upp mot mig och håret föll tillbaka, ett ingropat människoansikte visade sig tillsammans med isblåa ögon. Dess blick fick mig att frysa till. Inte av skräck, snarare i en än mer rotad nyfikenhet och hypnotiserat. Vi stod och stirrade på varandra, den blinkade ett par gånger. Huden var grå, som hösthimlen, men alldeles slät. Den tog upp en hand över ytan och sträckte upp en klo, som att den vinkade till mig.

Min telefon ringde precis när jag skulle hälsa tillbaka. Snabbt, som en fisk, reste varelsen sig upp mot mig, sträckte ut sin ena klo och la en stor torsk mitt på bryggan. Varelsen tittade på mig en sista gång, medan jag lät telefonen ringa i jackfickan, och försvann sedan med en skvalp under ytan igen. Torsken var det största jag sett komma från havet, större än allt jag fångat sammanlagt. Jag undrade hur den skulle få plats i min cykelkorg, den var nästan lika stor som cykeln själv. Jag valde till slut att svara i min telefon.
”Hallå, det är brorsan. Har du fått något än?”

”Du, jag tror du behöver komma hit med din bil. Du kommer inte tro dina ögon eller öron.”

Den ensidiga spegeln, eller fönstret mot världen

Hukad sitter jag och tittar ut på världen, någon spelar musik där ute, eller spelar åtminstone upp en inspelning av någon som spelar musik. Ljuv sådan, sällan hörd om man ska lita på ekot. På radion spelas ekot och små ord sipprar in i mina tankar. Terrorism, de har skjutit tolv personer på en redaktion och det får mig att tänka på tiden då vi i skolan fick lära oss om att den Statliga Radion i Etiopien bara sände ut propaganda. Och sen fick vi lära oss om hur samhället funkar och att man måste vara kritisk till ”jungfrukällan”. En man kommer gåendes på en gata med ”jungfrukällan” i handen och slänger vigvatten på en icketroende. Synd att stackarn dog på kuppen, ihopkurad på en karg trottoar och svallvågen som kom därefter. Svallvågen som kom därefter när jag satt och tittade på en inspelning i fönstret ut mot världen nådde mig in i hjärtat. När jag var mindre, för sådär 10 år sedan, minns jag bilderna av en tsunami som sköljde över folk, över hus, och förtvivlade rop på hjälp och efter pappor, mammor och söner. De skriken ekar inom mig när svallvågen av hat och oförstånd, ren och skär idioti, hjärntvättning eller en parasitisk fullkomlig övertygelse om att det fria ordet inte har en plats i världen. På sätt och vis inte särskilt sorgligt om man jämför med Thailand-incidenten när turister drunknade tillsammans med transexuella luder (jag vet inte, jag har aldrig varit där, så tack Hollywood för den vanföreställningen).

En olycka, katastrof eller något som står utanför människans makt är inte så mycket att göra åt, mer än att läsa ledtrådarna innan gåtan löser sig själv. Men det är en gåta för mig när några springer in med vigvatten och dödar personer som om de vore solrädda vampyrer eller kannibaliska zombier, självutnämnda väktare av vad som är, enligt dem, rätt och fel. Ett stycke papper med ”fel” teckning på leder till döden, utan någon barmhärtighet. ”Din hand gjorde fel rörelse, kompis. Din besvärjelse har rotat sig i mitt sinne och jag kan inte få det ur mig på ett annat sätt än att du måste dö för det sa någon jag aldrig pratat med förut, men jag tror att Han finns och detta är Hans vilja (men den är egentligen min egen)”. Det sitter kanske i betraktarens öga, men när man drar upp kjolen på den brutala besten som heter Ordfrihet och våldtar allt den står för, kommer besten vakna, knipa ihop sina ben och kapa kuken av dig. Det är jag rädd för, i svallvågor av hat, tidvågen som rytmiskt knullar mänsklighetens klippa, trillar stenblocken ner i vattnet och dränker en hel kontinent i intolerans. Från alla sidor och håll, en översvämning som kommer leta sig in i våra lugna magar och ge oss diarré i kanske några år, tills vi alla till sist dör i dysenteri.

Det är något udda i luften, och varje dag jag tar mig hem från fönstret ut mot världen lyssnar jag på verkligheten runtomkring mig. Jag föreställer mig att det dova mullret passagerarflygplanen på väg till och från Kastrup är ett bombplan, transportplan, med en president på, där någon störtar in i planet med vilje och vips så är det internationell likvaka varje dag. Paranojan gör mig inte klok. En dag kanske jag hamnar i korselden eller i en photoshop bild med en dollarsumma under mitt porträtt. En ofrivillig kriminell som råkat trycka på "fel" knappar och aktiverat tidsinställda köttbomber – de kan önska mig död i Någons namn. Det skrämmer mig mer än naturkatastrofer, eftersom saker som kan förhindras borde förhindras. Möjligen inte med vågbrytare mellan klippan och svallvågen, men med myteri mot ett system som sätter dig och mig i skruvstädet under kalla vattendroppar.

Ordfriheten borde komma med en lyhördhet, för vi älskar att hata vår egen röst när vi talar. När jag hör den inspelade rösten prata om saker jag inte håller med om kan jag inte värja mig att tänka: ”Den personen hatar med all sannolikhet att höra sig själv.” I min värld är det sant, för varje ord jag säger eller skriver är ett sätt för mig att springa ifrån mig själv och hamna i mål hos någon annan. Och målet för mina ord ska inte vara ett koncentrationsläger där det ska kvävas, svältas och till sist brännas upp. Det borde komma till ett av två alternativ. 1) En genomfartsled, helst utan farthinder och hastighetskameror, där bilar utan backspeglar kan köra förbi. 2) Ett garage där bilen kan plockas isär och examineras, på så sätt skapa antingen känslor eller tankar av olika slag. Där det är billigt att betala notan, om ännu bättre helt gratis, istället för att betala med ditt liv.

Det är upp till dig att avgöra hur mycket BS du tåler, men BS ska aldrig behöva kräva liv, för då har man redan förlorat.

Over and out.
/JPGD.