Egentligen ska detta inte vara någon jävla dagbok, men den är redan det. Förklädd i något finare. Inbillar jag mig i alla fall. Så varför inte bara... Vara jag för en sekund?

Jag har rökt cigge i mitt kök. Det finns en granne mitt emot köksfönstret som alltid sitter ute på sin balkong och snackar i telefon och röker cigge. Flera gånger i timmen. Jag ser henne i ögonvrån när jag sitter ute i köket. Ser att hon kollar in på mig. Schysst, lite sällskap när jag också är röksugen. Kände suget att vinka, men vågar inte. Kanske en annan gång.
På kvällarna sitter hon därute med en kompis. Jag kan inte hjälpa att tänka att något har hänt henne, något jobbigt. Typ att hon har fått sluffen från sitt jobb. Eller blivit dumpad.. Kanske misslyckats med en tenta eller två. Att det är därför hon kedjeröker och pratar i telefon eller med sin väninna.

Kråkorna och kajorna har börjat samlas i flock på taken. Äntligen. Tycker om att se att även kråkor och kajor behöver sällskap. Vi alla behöver varandra. För vilken glädje har man av att sitta ensam i sitt rum och spela gitarr när ingen lyssnar? Vilken glädje har man att skriva om ingen ändå läser? Det är en sak om man inte lyssnar eller bryr sig om vad man läser. Bara det finns där.

Förut störde jag mig på folk som ständigt pratade om sina lägenheter. Att de skulle köpa designmöbler på dyra varuhus. Att de skulle köpa en ny TV för tiotusen kronor. Jag störde mig att de pratade om något så trivialt som sitt hus. Men jag fattar dem nu. Det gör jag. Det speglar vem man är.

Det ser ut som om någon har slängt in en granat i min lägenhet. Fortfarande inte fått bukt med flyttstöket. Kartonger som står mitt på golvet, bestick som ligger i hullerombuller i kökslådan, disk upp till kranen... Det känns dumt, när man tänker att man kanske vill ha besök.
Mat lyser med sin frånvaro i både skafferi och kyl. Men jag har kaffe i alla fall.
Ingen har kommit på besök för att dricka kaffe på eftermiddagen än.
Snart kanske.

Skitsamma. Mitt liv är king.
För ett år sedan kunde jag inte alls se att jag skulle sitta i en lägenhet på Rönneholm. Plugga till lärare. Tänka att det kommer bli världens fetaste jobb, att det är något jag kanske faktiskt kan vara bra på.
Allt är annorlunda nu.
Det känns som att jag lever ett helt nytt liv.

Det liv jag alltid velat leva.

Man, oh man.
Varje dag är konstig på sitt sätt.

Somna till främmande röster
Som pratar om främmande ämnen.

Enkelt
några knapptryck ifrån.

Men att höra viskningar,
Så mycket begärt.

Avstånd drar i båda ändar,
nära är allt jag kan.

Konstigt stryker det mig över ryggen.
Diagonalsömn i en 20 år gammal säng.

Nöja sig med att läsa
innan man somnar.

Blundering mistake,
om man frågar mig.

En kall natt utan stjärnor,
drömmar att komma ifrån.

Stream of conciousness # ...

November och löven har inte ens fallit av träden ännu.
Inte alla.
Några håller sig envist kvar på kvistarna.
Några håller ut i grådasket.
Några solar kvar.

Rosorna blommar än.
Man tänker inte på att rosor blommar tills den första frosten har kommit. Den första frosten kommer alltid sent. För november är väl sent, för att vara en blommornas tid? Det är motsägelsefullt, att snödroppar blommar på våren och rosor på hösten. Varför blommar rosor envist in på vinterhalvåret? Till vilken nytta, egentligen? Mer än att vi ska ha något fint att titta på. Inga insekter finns ju att polinera dem. Ingen äter rosor. Ingen plockar dem heller. Och bladen på stjälkarna är fortfarande gröna. Jag undrar om de ens tappar sina blad.

Och det har stormat ordentligt, en natt, i Malmö. Inte ens då blåste bladen av på vissa träd av. Förundransvärt.

Det är sånt man har tid att gå och grubbla över.
När en veckas storm blåst över.
Och man kan andas ut och återgå till lugn.

Skador skedda:
Sömnlöshet
Feber
Kulont
Hunger
Hosta
Isolation
Tveksamhet

Skatter funna:
Varma bad
Tårar från en bok
En egen plats att ta skydd från storm
Ett nytt rum att sova i
Ett eget kök att laga mat i
Ett eget kylskåp att fylla
En egen inflyttningsfest
Ett paradis

Det är sant.
Snart kommer frosten och då dör rosorna som jag tänker ta med mig in i värmen.
För äntligen bryr jag mig inte om att nästa tid som kommer är grå.
Den kommer inte att ha någon inverkan på mig

Aldrig igen kommer mörkret bita i mig.
Omväxling som förnöjer.