En dag i taget tänker jag att jag lika gärna kan ge upp. All jävla tid som bara har försvunnit, runnit ut genom händerna ut i universum, blivit till absolut Ingenting. Man når typ nirvana, det är svårt att förklara. När man har sett så mycket som mina ögon sett, tänkt så många hjärtekrossande tankar och deppat i så många dagar, i hemlighet, bakom ett fejkat leende, vill man bara krossa världen. Men världen kommer att krossa mig och jag är redan mos, så det gör ingenting.

Det är en slags nirvana, att vara mos. Man blir flexibel och otymplig, lite varstans här och där och de flesta beställer inget till moset. Bara en korv rakt upp och ner i ett bröd med nån slarvsylta uppe på. Moset hänger liksom med av misstag som pulvermos i matpåsen på COOP Möllan.

En dag i taget tänker jag att jag är ett steg närmre en slags ultimat upplysning. Det känns som att jag legat och mognat i en källare, tyst, under jorden, som ett frö under nertrampad mark. Jag väntar bara på lite sol, rätt förutsättningar, så att säga. Ett vallmofrö kan ligga stilla i jorden i åttio år innan det vill dela med sig av sina smärtstillande blommor på sommarängen.

Men att röra sig långsamt i ett samhälle som ständigt springer förbi en, precis som den där tiden jag pratade om innan, är en jävla pärs. Jag kommer aldrig riktigt förstå mig på världen, och jag har redan gett upp tanken om att försöka. 25 år är då man lär sig att bli likgiltigt för sånt som inte spelar någon roll för en. T.ex. att människor är ett jävla gissel och det är oerhört frustrerande hur olika alla är, hur fullkomligt inkompetenta personer är att anpassa sig till sin omgivning, rent socialt. Att för det mesta spelar ingenting roll förutom ett ihopljuget själv.

En vacker dag kommer jag att sluta prata och bara lyssna, för de gångerna jag lär mig mest om mig själv är när jag lyssnar på någon annan.

En dag i taget kommer ni också ge upp, all tid som bara försvunnit på att jaga ett uppviglat liv eller den där känslan du fick när du rökte en holk för första gången, eller var kär och inte visste vad det var. En dag i taget kommer du kanske också svälja din stolthet och våga stå naken inför världen, skita i att ljuga för att anpassa dig och vara spritt språngande ärlig.

Mot dig själv för de andras skull.

Jag är som en varg, söker mig till resterna människorna slänger efter sig.
"För fin för dagsgammalt bröd" hör jag en säga i skuggan av en container och så kastas en svart säck ut på bakgården. Sliter upp det svarta skinnet och frossar på bakverk. Nosen sockerkladdig och klorna blåa av bär.

I dalen där skuggan aldrig faller plockar jag upp skinande mynt, tre stycken åt gången oftast, för att köpa en lös cigarett och önska jag hade fler. Skygg stryker jag omkring i skymundan för resten av världen. Gräver ner mig i tanken om vad och när mitt nästa mål mat blir. Dag efter dag. Skäligen misstänkt med huvudet nersänkt.

Stryker omkring i träsket bland trollen och känner mig i alla fall lite mänsklig, med magen fylld av pasta, sås och efterlämnad och bortbjuden öl och sprit. Trillar in på ett mynt och lämnar pälsen i garderoben, doften av välbekant och synen av en plats jag lärt att inte sakna.

I diset dansar en saknad varelse. Naken, kall och rädd vågar jag till slut gå fram i ljuset. Orden är ett enda krångligt sus. Jag är bara glad att bli påmind om denna varelse, gömd i synfältet för andra. Ändå är det en skygg varg som hamnar i konversation i ett dunkelt hörn av träsket. Ändå en lång vandring genom minnen och tid till ett mörkare hörn av Malmö för att säga adjö till ett ensamt rum.

I en tid utan plats i flock och gryt är det svårt att hitta styrka.
Ibland har man tur när vissa smälter en svulten varg som blir en hund.
En trofast, ärlig, skitig under klorna byracka med kurrande mage och kalla tassar.

Har blod i händerna, mobben har slagit till igen

Hela byn står i lågor och halmen i sängen i sjön

Högafflarna brutna på mitten och facklorna nedbrunna

När försvaret brast lade vi benen på ryggen

Med revolvern laddad sprang jag utför backen

Snubblade och pajade brosket i näsan

Kom ut och testsköt mot tomma burkar

Alla skott missade

Det visade sig att revolvern var laddad att missa

Ammunition går inte att köpa för halvpris på ICA

Ryktet sitter som klistrat på varje anslagstavla

Fick höra att jag köpt säcken och glömt grisen på andra sidan jorden

Och längtan till andra byn

Där skotten är på riktigt
Och bytet är färskt

Datorladdade bomber med värmekänsligt öga.
En cyklop i himlen som stirrar ner på dig.
Guds heliga öga tittar inte från en triangel.
Pupillen sitter bakom ett bombsäkert galler.
Örat sitter på en annan stor ö på andra sidan jorden.

När vi talar om allsmäktiga makter.
När vi ändå pratar om Gud.
Han styr dig inte direkt innanför ditt pannben.
Om korruption och lögner är outgrundliga vägar.
Då är det den vägen han har tagit.

Datorladdade bomber som hittar lika lätt som jag hittar din trappuppgång på Google Earth när jag planerar terrordåd av kärlek på ditt trappsteg. Bomben som spränger osynligt gift i kroppen där hjärtat sitter bakom ett bombsäkert galler på andra sidan jorden. Locked tucked away, ebolasmittat sinne i ett eldhärjat land.

Om Guds vägar är mystiska verkar han i mörkret när du drömmer om terrordåd drömmer jag om värmekänsliga ögon. Som hittar hjärtat på andra sidan jorden som datorladdade bomber hittar såkallade terrorister under marken.

Ha det bra i eldhärjat land.

Ansiktet mot väggen, instängd i frihet.
Filtar skyddar min rygg.
Stiger upp och lämnar dem på madrassen.
Knivar upp en tomat till "frukostmackan".

Ansiktet mot väggen, instängd i frihet.
Öronbedövande röster vid pissoaren.
Knivar i ryggen dyker upp från förut.
Det var bara några "misstag".

Ansiktet mot väggen, instängd i frihet.
Ibland har man inget skydd för munnen.
Vi ska vårda munlädret väl.
De knivskarpa orden gör "ont".

Om information är makt
Och med makt kommer stort ansvar,
Ansvara för din egen frihet.
Annars kommer knivarna från förr.

Vi har blod i våra munnar.
Det var bara misstag.
Ett plåster på såren är ett förlåt,
Sorgsna ögon blöder genom ögonbindlar.

Dagar i Juli.

Pank, igen. Försöker hitta något slags nöje i det. Någon slags positiv aspekt med tomma fickor. Det är svårt, när många runtomkring en åtminstone har råd med att äta. Det har inte jag. Det etsar fast sig i tankarna. Tom mage, tom ficka, tomma erfarenheter. Försöker ha kul, så gott jag kan, men näringsbristen gör mig trött. Försöker vara glad, men bristen på nikotin gör mig på dåligt humör.

Försöker hitta något slags nöje i det. Om inget annat blir det en återblick tillbaka i framtiden. Förstå personer som hamnar i samma sits som jag. När människor omkring en har en dålig dag kanske jag kan förstå varför. För tunga räkningar, kanske. Kanske ännu en dag som socialen har bråkat med en. Kanske ännu en dag utan nikotin. Kanske till och med ännu en dag utan socialt umgänge.

Försöker hitta något slags nöje i det. Eller åtminstone tänka att folk har det sämre än mig, just nu. Inget vatten i kranarna, krig utanför portarna, krig i huvudet, skrik på gatan.

Tänker på Buddha, när han tog ett steg från sina materiella tillhörigheter, ett liv som asket. Kanske lättare då än nu. Jag vet inte. Är det enkelt att leva som asket idag, tro? När matbutikerna låser in utgångna varor i miljörummet, fast hela samhället tror på en gud som heter återvinning. Ponera ordet återvinning.

Göra vinst på det som ska kastas, är allt jag kommer att tänka på. Ekonomisk vinning, såklart.
"Vi skänker våra sopor till kraftverk som använder dålig mat för att göra el!"

Eureka. Verkligen.

Men det är tur att det finns gratis aktiviteter. Som att komma in gratis på ett ölhak och inte dricka något, bara stå och stirra på alla andra som dricker och bevittna små personliga draman och opersonliga konversationer. Som att tvingas besvara frågor man inte har några riktiga svar på.

"Går det bra för dig?" Vad svarar man? Ja? Nej? Kanske? Troligen det senare.

Det finns personer som stöter ut fattiga latmaskar som mig, fastän de förespråkar en slags solidaritet. Kognitiv dissonans, skulle jag kalla det. Att följa en ideologi och hitta ett "men" någonstans. "Jag är för solidaritet och allas lika värde, men du kan ju hitta ett jobb om du vill." Hur botar man lathet då?

Priset man betalar för lathet är dålig ekonomi.
Det finns säkert en poäng i det.

För att leva som en asket behöver man inte gå ut och tigga.
Bara finna sig i ett liv där vissa möjligheter begränsas.
Det sätter perspektiv på saker och ting. Framförallt förstår man hur mycket småsaker kan betyda för en. Som en dag utan nikotin eller frukost. Som en helg utan sprit.

Stilla liv.
Som en sjösnigel i havet.

Eller en silverfisk på golvet.

Stream of Conciousness #8

Vi ska bada i ljuset.

Det finns en solkig sandstrand i Malmö med importerad sand. Ja, det är sant. Ribersborgsstranden, sanningen om Öresund. En anlagd sandstrand och sanden letar sig in i skorna. Stranden hittar till och med in i gummistövlar.

Man kan bada där. I ljuset efter dimman i mörkret. Efter tinnitus och smutsiga tankar, ett renande dopp innan läggdags. Vi ska bada i ljuset.

På natten tittar jag upp och kastar fiskekrokar mot stjärnorna, önskar att jag får napp och kan ro hem en fisk. På natten tittar jag upp och tar ett kliv över horisonten och faller mot den andra kontinenten. Där havet finns där horisonten flyter ihop med ytan av vattnet och det känns som att man vandrar ut på en brygga till ingenstans, och man doppar tån försiktigt och känner ingen chock, bara kyla.

Vi ska bada i ljuset och glömma oljudet av bråk och stängda läppar. Och ta en cigg på världens ände.
Bortom horisonten på den andra kontinenten finns Eldorado.
Och sen kan vi kasta fiskekrokar mot stjärnorna.
Kanske ro hem.

Stream of Conciousness #7

Ett ägghuvud fullt av såsig öl
Den sista slatten av den sista ölen lägger sig som ett dimtäcke över huvudet på mig
Här var vi igen, blåser i mistluren det kommer ut ingenting av värde, bara halvroliga ord och ur fönstren ser jag halvroliga tillfällen.
Dimtäcke och jag tar ut mina armar och famlar runt på ett hav av människor som står på däck och kan inte stå still, vågorna slår för högt och de kapsejsar på sina små båtfötter och de tar till livbåtarna med sin sista heder i behåll.

På en grusig liten stig i en liten ful park samlades allihopa jag såg er alla och jag såg henne bakom mina solglasögon och jag tänkte där flyger ännu en albatross som aldrig tar lov som aldrig slår sig ner och häckar på sitt ägghuvud fullt av såsig öl. Troligen kapsejsade hon när hon landade hoppas hon hoppades på att ingen såg henne när hon glömde hälsa och skynda att låtsas som att hon inte kände igen mig.

En torped åker på torra land, gräver sig under ytan som en mullvad som har galenskap i hjärnan och det exploderar under fötterna på mig, skitsamma, att sjunka ner i marken har jag gjort många gånger, bara ta en livbåt tills de är slut. Skål.

Ett ägghuvud full av såsig öl, sista slatten klubbar sista kuten, rött blod på grön gräsmatta, välkommen till Grönland och landet av strandade sälar som dricker solvarm öl på små öar av tyg i en liten sjö i en liten värld. Kapsejsade valrossar med pinacoladas som blir varma efter 2 minuter i solen.

Och händerna på dansgolvet letar efter ett spöke som inte finns på riktigt som försvann för kanske flera hundra år sedan på ett gammalt golv i ett slott på en bal bakom en mask som hörde typ bach kanske mozart, vad man nu spelade på deras så kallade rave. Det var lika jävla dramatiskt då som nu och förmodligen lika jävligt, skulle jag tro. För mycket champagne under sidentoppar och för mycket trä under trikåerna, för mycket hjärtklappningar under korsetterna. För mycket glamour i ett samhälle utan gulliga fyllor där man bara kan sitta och fnittra och inte sluta röka cigg för det är för jävla nervöst egentligen fast det är soft. För mycket hot shit, tuppfäktning och påfågelsfjädrar på en kråka.

Och kråkan landar i skutan som aldrig kom i land. Ute på drift. Kråkejävlen med vingar som kan flyga långt men som inte pallar för sjön är för stor, bara vänta tills nästa våg slår över kajen och kajan tills kastmannen har fått nog och drar en i land.

Skoj på land.
Jag är en sjöman som blivit en landkrabba.
Trombsjö och ölslasken i halsen.
Vi hörs på botten kompis kom tomhänt allt imploderar i marianergraven ät luft, då är du säker.

Ett experiment

Hon klev genom skynket, släppte det försiktigt bakom sig, som om hon stängde en dörr. Det knakade när hon klev över parketten, smög fram på böjda fötter. Hon stannade vid min madrass och satte sig på knä, tog av sig en ryggsäck och plockade ut tio slangar ur den. Jag låg där, på madrassen på golvet, paralyserad. Kunde bara se, kunde inte skrika, kunde bara höra. Hon kopplade ihop de tio slangarna till en stor och förde dem mot min näsa.

"Var inte rädd. Det är bara ett experiment."
Solljuset lös genom persiennerna, men hon var dold i motljus. Kunde urskilja konturer av hennes nakna bröst, hennes mjuka hud. Hår som var uppsatt i en stram knut på huvudet.
"Var inte rädd. Det är bara ett experiment." upprepade hon.
Hon tryckte försiktigt in slangen i näsan på mig och vände sig mot ryggsäcken. Jag kunde se en genomskinlig vätska rinna långsamt genom slangen. Helt tyst från väskan. När vätskan närmade sig vad som verkade vara slutet på slangen märkte jag hur känseln kom tillbaka. En varm vätska. Kroppsvarm, varmare än min egen. Jag fick tillbaka känseln och kände hur jag spände mig, mot min vilja. Slangen trängde längre in i min kropp, vätskan rann ner genom strupen, ner i magen, fyllde den. Hon drog försiktigt ut slangen.

"Var inte rädd. Det är bara ett experiment."
Hennes röst var lugn, mjuk, som koltrastar en helgmorgon. Jag räckte min hand efter henne, fick tag i hennes hår och drog hennes ansikte mot mig.
"Det är inte dig jag är rädd för" viskade jag i hennes öra och höll henne kvar. "Det är mig själv. Lita på det." Släppte taget och hon stannade kvar.
"Var inte rädd. Det är bara ett experiment."

Hon packade ihop sina saker, tryckte ner slangen i väskan och reste sig upp. Jag reste mig också, tog väskan och hängde den på ryggen. I bara kalsonger och ryggsäck stod jag bakom henne.

"Har du provat det på dig själv? Har du vaknat upp ur din paralys, ditt fängelse? Har du känt friheten, släppt stenen, kastat din ryggsäck åt sidan och gått utan den ett tag?"
Hon stod kvar, alldeles stilla och sa: "Inte på länge har jag låtit någon ta min ryggsäck. Det är för svårt."
"Var inte rädd. Det är bara ett experiment." sa jag och höll om henne.

Stream of conciousness #6

T20 spelar Magic på ett designerbord i ett café.
T20 håller en tärning med tjugo sidor i handen och funderar: "20 vägar att gå om det skulle vara så."
T20 i munnen på buss nummer fyra mot Limhamn. Hade bussen varit tvungen att tvärbromsa för någon stackars tant i käppastan hade jag förmodligen råkat svälja tärningen, eller satt den i halsen, kanske råkat spotta ut den i bakhuvudet på en tonårstjej som luktar tuggummiparfym, eller så hade busschaffisen bränt på och brutit en redan opererad lårbenskula på mitten. Förmodligen 20 andra möjliga scenarion.

Tio fingrar och tio tår blir tjugo oskyldiga lemmar. Kastar tärningen på golvet och går fram. Hugger av en tumme, en tumme kvar. Skickar den i en tändsticksask till den som mest önskar det och kräver en lösensumma på ett hjärta i gisslan. "Ge tillbaka det annars kommer han hem i en kista" står det på en blodig lapp inuti.

En tjugofemte tur runt solen snart och fortfarande tankarna på en annan planet, i ett annat plan. En gång for jag dit stup i kvarten, nu hittar inte solljuset dit. En ödslig plats där jag kan kasta den tjugosidiga tärningen mot en murken trädstam. Himlakroppen en gång täckt av blommor som blått hav.

Plockar upp mitt förflutna och packar ner det i en ryggsäck som sett leriga dagar på Roskildefestivalen. Går över horisonten och flyter vidare. En tjugofemte tur runt solen.

T20, lassar tärningen ut i rymden. Hoppas att den råkar träffa en satellit som förlorar sin väg och svävar vilse i gravitationen runt solen.

Stream of conciousness #5

Och den där känslan av lönlöshet som en gång satt rotad i mig. Ska man leva hela livet ut utan att tillföra något vettigt i världen? Jag menar, ska man påverka världen i stort, eller ska man bara leva i sin lilla värld där man bara kan påverka de små sakerna? Som att se till att människor runtomkring en mår bra, är glada och så vidare? Spelar det någon roll?

Pressen när man lyssnar på ett TED-talk som säger: "Du kan göra vad du vill i världen och du kan påverka den! Du har det i dig! Ta fram det! Visa vad du har!" Det slutar alltid med att man drar en runk till kass porr och går och lägger sig. Eller tittar på katter som hoppar ner från bord och landar i en låda.

Som ett skruvstäd sätter det sig på huvudet och hela tiden tänker man på att man kan påverka världen. Skruvas åt, hela tiden, och lite i taget kommer något ut. En tår från ögat som blir en sorglig dikt om något helt meningslöst. Eller en förlorad idé eller ännu värre en förlorad känsla. Att se storsinniga regissörers filmer och tänka. "Det där hade jag velat göra, men jag vet inte hur."

Det kanske handlar om att uppskatta allt som man har kring sig, för världen är fylld av tårar som blir sorgliga dikter. Fylld av idéer som aldrig kommer till. Skatter som i hela sina liv ligger gömda under sten och sand av osäkerhet eller prestationsångest eller självkritik. En ständig kamp att hitta sig själv, utforska sin värld eller spela en roll.

För att något ska finnas till måste det finnas för någon. Det tror jag. Jag tror att en text måste finnas för någons skull. En gång sa någon till mig: "Skriv för din egen skull." Det är först nu jag finner någon slags mening i det.

Kära läsare.
För mig spelar det ingen roll om du finns. Denna text finns för min egen skull. Allt för ofta blir skrivandet terapi för mig. Ett medium där jag kan titta tillbaka och tänka: "Ja, det finns ändå något att hitta som förändrar världen, inom mig." Den kanske inte förändrar hela världen, men ibland när jag skriver förändrar jag min egen. Det är väl det som är smått fantastiskt också. Magiskt på något sätt.

Så ursäkta om mina texter inte alltid är en kärleksförklaring eller en sorglig dikt. Lita på mig att det dock är terapi. Vill inte alltid förmedla en känsla eller en tanke. Det är väl så människor är mest.

Skitsamma, nu skriver jag från ingenstans, skriver utan att tänka. Det är väl det som är lite tanken också. För att få fram det där som bara finns inom en.

Jag önskar inte förändra världen på något sätt. Jag önskar bara få observera och reflektera. Ibland är det nog och minst lika fantastiskt som att skapa något själv.

Så njut av det istället för att få prestationsångest. Det var väl det som var tanken med detta inlägg hela tiden.

Stream of Conciousness #4

Mina grannar.

Någon slår igen sin dörr och rusar ner för trapporna. Sen slår porten igen. Samtidigt tittar jag på klockan och ser att föreläsningen tog slut för två timmar sedan. Det var ganska värt att få ligga under täcket och typ drömma sig bort nånstans till något man aldrig minns. Så öppnas porten och slår igen och lika snabba steg rusar i trappen igen. Någon famlar med en nyckelknippa, det låter genom min dörr. Ekar rakt in i mitt huvud. Och jag ligger och tänker att det är skönt att ha sovit bort de där två timmarna, för stress på morgonen är det sämsta jag vet. Sen springer fötterna iväg igen.

Klockan är nästan tolv. Ligger kvar en stund och lyssnar på fåglarna därute, en hund som skäller och en siren nånstans långt borta. Sirenerna tjuter mest hela tiden i käppastan. Det är väl gamlingarna som tar sina sista suckar eller ramlar och bryter sina höftben. Eller så har någon glömt stänga av spisen och torrkokat någon äcklig matlåda från kommunen. Tänk att man en gång kanske kommer befinna sig där, i blöjor och kateter fulla av visdom och gamla minnen. Tänk att främlingar har nyckel in till lägenheten och man får en veckas äckliga matlådor inproppade i kylen. Som något fall med krokiga fingrar och förprogrammerat sinne lagat ihop utan någon glimt av kärlek. Bara rutiner.

Jag hör hur någon knackar på hos grannen och kliver in försiktigt. Lunchdags kanske.

Sirenerna tjuter mest hela tiden í käppastan. Ibland parkerar polisen sina bilar utanför mitt fönster ute på gatan. Ibland hör jag hur deras walkie-talkies gör konstiga, långt döda analogiska ljud ifrån sig och någon pratar i koder på andra sidan. Mina grannar har varnat mig, när jag stått ute på trappbalkongen och rökt en morgoncigg. "Någon har försökt bryta sig in i min lägenhet tre gånger denna vecka." Tittar på honom föraktfullt när han säger att han inte har något av värde. Har en tanke om att han 1. är skyldig någon gangster pengar för fult knark eller 2. han är själv knarklangare. Bara en vibb jag fått av honom. På nätterna, när polisen står där ute och lyser med sina stora ficklampor, brukar jag kika genom persiennerna med telefonen i handen. Ibland känner jag mig som en gammal gubbe som inte har något bättre för sig på dagarna än att spionera på sina grannar.

Tänk att ens värld kan bli så liten ibland. Så liten att allt det handlar om är skvaller och rykten. Är inte det samma sak? Kanske. För det är saftigt när någon i kvarteret kommit hem klockan sju på morgonen, full så att man knappt kan stå, och sagt: "God morgon" så välvilligt man kunnat. Eller att man stått där ute och rökt kvällens sista cigg när en granne (förlovad, full, snygg) kommit hem samtidigt och påpekat att alla hennes vänner är skit och tråkiga, ingen röker cigge. Klart. Klart som fan det går skvaller då. Och klart som fan folk får för sig osanningar som blir så sanna att de själva tror på det.

Ja, att vara en god granne är väl inte så lätt alltid. Men hur lätt är det att vara en god människa? Hur gärna hade man inte velat se någon som har skitt mjöl i påsen gå iväg med handklovar? Hur gärna hade man velat göra en god gryta med kärlek och gå upp till gamlingen med den?

Så går jag och lägger mig igen och sover bort ännu en dag.

Stream of Conciousness #3

Sakta men säkert blir man visare.

Ibland tänker man att man aldrig lär sig. Att allt som händer bara händer och hur ska man dra lärdom av allt som sker i ens liv, i framtiden? Saker är som de är och de blir något ordentligt först efter en stunds vilan. Som ett bröd som ligger och jäser som man glömt bort. Degen blir skitstor, sväller tills den väller över kanterna på bunken man bakat i. Luftig deg.

Ibland bjuder jag på min visdom, bara ibland, till de som förtjänar det. När någon kommer med sina halvjästa surdegsvisdomar brukar jag säga: "Vitt bröd är också gott, men det möglar fort. Du kan mata ankorna med det när det möglat". Ibland brukar jag säga: "Jag vet inte om min visdom och det är det bästa, den finns i stunden ibland och då skiner jag till".

Det är otroligt dumt att prata med människor när man är full. För mycket ärlighet gör något med en, man blir inte klokare av sanningen. Sanningen är den att sanningen hyser lika mycket mystik som den otalade sanningen. Sanningen är den att man inte alltid pallar se sanningen, men det gör inget. Allt som händer har ändå redan hänt så det är inte lönt att sitta och vältra sig i det sagda och osagda.

När man babblar på som bara fan när någon lyssnar, det är det skönaste. Till och med om man måste skrika i ett kök på en förfest. Då är det som bäst. För då spelar det ingen roll vad man säger.

Sakta men säkert blir man visare, sålänge man minns att baka brödet i ugnen och dela med sig. Och om det möglar kan man alltid slänga det till ankorna.