Trött men tankefylld

Jag håller på att skriva en liten fin historia nu. Jag är för trött för att fortsätta mer idag, mina ögon har fått små påsar under sig efter den senaste tidens ohälsosamma levnadssätt. Mina tankar står stilla när jag är såhär trött, men jag har i alla fall börjat på något. Och detta är ett projekt som jag inte lägger ner direkt sådär.

Hur som helst. Här kommer det första stycket av vad jag hunnit skriva hittills.


Det är en kall men molnfri dag idag. Vintern är på väg att töa bort i vårens varma solstrålar och människors ansikten börjar tina upp. Vinterdepressionerna hos folket börjar släppa och deras leenden skymtas här och var. Några går på gatan i par och håller varandra tryggt i händerna och skrattar tillsammans. Andra går med slutna ögon, njuter av solen och ler för sig själva med en grön isglass i handen.

Jag måste lära mig att börja skriva när solen är uppe och inte nere. Den tiden på dygnet när jag är pigg.

Skitsamma. Vi hörs om ett par dagar igen, det är väl vad jag behöver för denna historien.

Fjärde

Gömt. Många saker en människa tänker går inte att se. Tankarna är gömda. Tills man vill visa dem. Och även om man inte vill visa dem ser människor dem ibland.

I ett tyst rum är tre människor. De är trötta, muntra och inte alls särskilt sociala. De är i ett känsloladdat rum. Mycket har hänt här i detta tysta, stämningsfulla, varma och lätt belysta rum. Det vet jag.

Mycket saker jag inte vet om. Mycket jag vill veta om. Mycket jag inte vill veta om. Men jag frågar inte. Inte än. Inte idag. Det vågar jag inte. När jag och en av dessa tre människorna är ensamma, först då vågar jag. Då måste jag fråga om det jag inte vet men vill veta.

Jag vill veta om en fjärde person. En person som inte finns mera. En person som jag borde veta mer om.

Jag, som en av de tre personerna, tittar på de andra. En sitter och pillar väldigt, väldigt försiktigt med papper och tobak. Den andra ligger ner i en soffa under en filt med ena handflatan över ansiktet.

Först tror jag att hon bara är trött. Sen tittar jag i några sekunder till på henne. Hon är inte bara trött, hon är ledsen. Ledsen över den fjärde personen. Hon tänker på den fjärde personen.

Vad tänker hon på? Hon tänker kanske samma som jag, fast annorlunda.

Jag tänker på att jag aldrig kommer att träffa den fjärde personen. Hon tänker på att hon aldrig mer kommer att få kyssa honom. Jag tänker på att jag vill ha fler minnen av honom. Hon tänker på allt de gjort tillsammans. Jag tänker på den där dagen. Hon tänker på den där dagen. Jag tänker på att jag helst hade velat göra om den dagen. Hon tänker på att hon inte vill vara med om något liknande någonsin igen. Jag tänker att jag gärna hade tröstat henne. Hon tänker att hon vill bli tröstad.

Vad ska jag göra? Vad jag kan göra är att prata med henne om hennes tankar och om mina. Jag vågar inte. Inte nu, inte idag. Det är inte läge nu. Hon är trött och det är jag med. Hon vill kanske, förhoppningsvis, prata om allt en annan dag.

Jag väljer att skynda på tobakspillaren så att vi kan säga god natt och cykla hem genom isen och snön.

Jag låtsas om inget, tar på mig mina ytterkläder, säger god natt och kliver ut i kylan med min bror.

För skrivandets skull

För skrivandets skull idag. Bara för att aktivera mig litegrann. Inte vara som en grönsak. Idag har jag satt ett mål för mig själv. Ett mål som jag håller med ett löst grepp.

Jag ska skriva mer. Jag lovar mig det. Jag skriver för mig.

Hang on, my darling. Hang on, if you want to go.

Ready?

Har saknat Jojje skitmycket på sistone. Legat i sängen på natten, tänkt och lyssnat på musik. Jag har tänkt på honom. Jag har tänkt att jag aldrig någonsin kommer att träffa honom igen. Eller? Kommer jag få träffa honom igen? Ja, men inte här. Där borta någonstans, kanske. Där uppe? Där nere? Hursomhelst möts vi där det är bättre. Inte fyllt med hat och sorg. Istället ett ställe fyllt med kärlek. Kärlek och musik.

Kärlek.
Musik.
Musik är kärlek.
Kärlek är musik.

Vad älskar du?

Jag grät ganska mycket. Det gör inget. Det var skönt. Jag skäms inte över det. Visar bara att jag är en människa med känslor. En man med känslor. Ja, det finns män med känslor. Och fuck you för att du som kille läser detta och tänker för dig själv: "Fjolla".

Ni är fjollor, jävla veklingar.

Jag grät till musiken och den till mig. Vi förstod varandra. Det var skönt det med.

Det är sent och jag ska sova nu. Fan vad jag hatar mig själv för den dygnsrytm jag har.

Var dig själv, Per.

Så försöker jag skriva ihop något vettigt igen. Hoppas jag lyckas denna gång. När jag väl bestämmer mig för att skriva skriver jag antingen bara skit som är halvhjärtat eller så skriver jag i tio minuter och låter det sen kastas eller aldrig publiceras (mest för att de är ofullständiga). Idag skriver jag direkt från hjärtat. För min egen skull. För Pers skull.

Tiden går fort nu när man är sysslolös. Dag och natt passerar så jävla fort. Ena stunden vaknar man och undrar vad man ska göra idag, vilket ofta leder till att man slår på datorn och ödslar bort dagen på dödtid. Den andra ligger man ensam i sängen och undrar vart alla dagar tog vägen. Tappade bort dem under resans gång, kanske för att de flesta dagar är meningslösa.

Tiden går fort nu när man är sysslolös. Man går och undrar var livet är på väg. Vart är jag på väg? Vart vill jag? Vill jag veta vart jag är på väg? Jag sluter hellre mina ögon och låter mig färdas i blindo genom livet. Jag bryr mig ärligt talat inte vart mitt liv är på väg. Vad man än gör är det alltid något som inte passar en. Nu när jag är dagdrivare förbannar jag mig själv för att jag är så pass lat att jag inte ens orkar söka ett jobb. Utan jobb, utan pengar, utan händelser. Det stämmer delvis, men inte till fullo, att man inte har ett liv utan pengar och utan jobb.

Vad spelar det egentligen för roll om jag har ett jobb eller inte? Hade jag haft ett hade jag ändå inte trivts med mitt liv. Att behöva gå upp klockan sju varje morgon, göra skit i åtta timmar och sen gå hem, sova och vakna för att göra om allt igen. Det är inget liv, men det är säkert mer händelserikt än det jag har nu. Dessutom får man pengar att spendera.

Jag borde sluta vara så jävla lat och bara skaffa ett jobb. Jag vill trotsallt göra någonting med mitt liv. Jag vill bo själv, låta matresterna torka in på tallrikarna, spela hög musik utan gnäll, slippa låsa dörren till sitt rum och bjuda över mina kompisar på saftkalas.

(Fuck it, jag visste att det inte skulle bli något vettigt av detta inlägg. Men fuck you.)