(Hörru Gud) Varför gör du såhär mot mig?
Lever jag inte upp till vad jag var menad till?
Varför sjuder jag av agg?
(Hörru Gud) Jag tror att du är skyldig mig en stor ursäkt.
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
(Hörru Gud) Jag förstår inte vad du menar
Verkar som att frälsning bara uppenbaras i våra drömmar
Jag känner mitt hat växa sig allt större
(Hörru Gud) Är denna världen så sorgsen som den verkar?
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Ta det inte ifrån mig, jag behöver dig att hålla tag
Ta det inte ifrån mig, jag behöver någon att hålla tag i
Slit det inte ifrån mig, jag behöver dig att hålla tag
Slit det inte ifrån mig, jag behöver någon att hålla tag i
Slit det inte ifrån mig, jag behöver dig att hålla tag
Slit inte, slit inte, slit inte, slit inte, slit
(Hörru Gud) Det finns inget kvar för mig att hålla hemligt
Jag förlorade min ignorans, säkerhet och stolthet
Jag är alldeles ensam i världen du måste avsky
(Hörru Gud) Jag trodde på dina lovord, dina lovord och lögner
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Fruktansvärd lögn
Du fick mig att kasta bort allt
Min moral lämnad att ruttna
Så många du förrått
Du har tagit allt
Fruktansvärd lögn
Mitt huvud fyllt med sjukdom
Min hud ber dig snälla
Jag står på mina fyra
Jag vill tro så mycket
Jag behöver någon att hålla tag i
Jag behöver någon att hålla tag i
Jag behöver någon
Jag behöver någon att hålla tag i
Jag ger dig allt
Mitt fina allt
Hörru Gud, jag vet verkligen inte vem jag är
I denna pissiga värld
måndag 30 november 2009
Phoenix Leker Översättare: Nick Drake - Been Smokin' Too Long
Tja, jag vaknar upp på morgonen
Tittar på min klocka
Det är långt efter middagstid.
Vet att jag är sen till jobbet
Säg mig, säg mig,
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, jag går för att göra lite frukost
Men jag har ingen mat
Tar mig en dusch
Men vattnet känns obehagligt
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Jag har opium i skorstenen
Inget annat liv att välja
Mardröm gjord på hasch-drömmar
Har djävulen i mina skor
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, när jag röker
Lägger min oro på hyllan
Tänker inte på något
Försöker inte se mig själv
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, i denna bluesen jag sjunger
Finns ingen läxa att lära sig
Gå inte omkring och rök
Om du inte vill bli bränd
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tittar på min klocka
Det är långt efter middagstid.
Vet att jag är sen till jobbet
Säg mig, säg mig,
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, jag går för att göra lite frukost
Men jag har ingen mat
Tar mig en dusch
Men vattnet känns obehagligt
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Jag har opium i skorstenen
Inget annat liv att välja
Mardröm gjord på hasch-drömmar
Har djävulen i mina skor
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, när jag röker
Lägger min oro på hyllan
Tänker inte på något
Försöker inte se mig själv
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
Tja, i denna bluesen jag sjunger
Finns ingen läxa att lära sig
Gå inte omkring och rök
Om du inte vill bli bränd
Säg mig, säg mig
Vad har jag gjort fel?
Ingenting går min väg
Måste vara att jag rökt för länge
måndag 23 november 2009
Sexton. Augusti. Tvåtusennio. Klockan 19:57.
Kom till Svalöv idag, efter många om och men. Mattias slingrade sig undan att skjutsa mig och min packning med ursäkten:
”Jag är bakfull” och ”min pappa vill inte att jag ska köra”.
Han festade igår, det var ju ändå lördag och vi pratar ju faktiskt om Mattias. Han kanske talade sanning trotsallt. Fick istället göra det bästa av situationen och missa tåget med trettio sekunder för att sedan bli förvirrad och hamna i Helsingborg.
Jag måste få skylla på Skånetrafikens personal. När jag frågade dem vilket tåg jag skulle ta hade jag själv större koll på läget än vad de hade. Att rådfråga dem var som att mörda sitt sunda förnuft med en vätebomb av idioti.
”Du är ju helt bakom flötet,” sa jag och sparkade på min packning i ilska. ”Du har inte funderat på att byta jobb eller kanske gå om skolan?”
Killen, iklädd en såndär fruktansvärd reflexväst och snakebite-piercing i underläppen, blev mest besvärad, fnös åt mig och gick därifrån. Jag kastade hans hopknycklade tabellhäfte efter honom men missade.
Nog om det. Jag är framme och mätt i magen. Tog en pizza på Svalövs kanske enda pizzeria, ”Rondell Pizza”. Vilket jävla namn. Ibland förstår jag mig inte på småorter och deras namn på restauranger. Jag menar, hur klokt är det att döpa en restaurang efter en cirkulationsplats?
En gång besökte jag och Mattias en restaurang i Sölvesborg med namnet ”Rundella” eller något liknande. Den låg också vid en rondell, tydligen stadens första och enda, och hade en slags hill-billykänsla över sig. Hade detta varit USA hade stället varit fullt av lastbilschaffisar. Tyvärr bor vi i Sverige och som tur är låg hela restaurangen öde. Hoppet om att det var den enda restaurangen döpt efter en trafikterm dog med besöket på Svalövs lokala pizzeria.
Plötsligt slår det mig hur annorlunda människorna är här från vad de är i Malmö. Bakom disken på pizzerian står en tjock liten blond tjej med glasögon och tar emot beställningar. Hennes medarbetare, kanske till och med chefer, är invandrare och byter av svenskan med sitt hemspråk. Hon skär sig med de andra och jag undrar om hon verkligen är anställd här.
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad.
Två unga killar kommer in samtidigt in och ställer sig bakom mig i kön.
”Öh… Har ni något vegetariskt?” undrar jag och skrattar inombords åt den bisarra situationen.
”Ja, fem sorter, faktiskt.” Hon försöker framstå som duktig med sitt påstående och jag brister nästan ut i skratt.
”Okej… Jag tar den första. Verodura… Verdura. Hur säger man?”
Undrar varför det alltid verkar som att pizzor fått namn efter ett påhittat italienskt ord. Varför ska allt man ser ha så jävla konstigt namn i denna slitna by?
”Sextiofem kronor, tack.”
Jag betalar kontant.
Jag slår mig ner vid ett stort bord inne i hörnet, breder ut mig och lutar mig tillbaka i stolen. Väntar på min pizza och det börjar vattnas i munnen.
De två killarna bakom mig i kön får dela på ett litet bord och jag märker hur deras hatiska tankar om mig sakta sprider sig genom rummet. Jag låter mig inte bli obekväm i situationen och behåller lugnet och min ödmjukhet utåt.
Den ena killen är klädd i blåjeans och en blå tröja. Hans fingrar har blåmärken under naglarna efter diverse klämolyckor som bonde. Han är ganska grov i sitt sätt att vara och helt klart den ledande personen av de båda.
Den andre ser ut att vilja vara allt förutom en småstadskille. Han har färgat hår, mörka kläder, piercing i både läpp och ögonbryn. Lyssnar säkert på Takida när han sitter ensam hemma framför datorn och raggar på småtjejer på Snyggast.se’s chatt. Allt han önskar sig är att flytta till Malmö.
Men om och när han väl gör det kommer han att flytta tillbaka till Svalöv för att han blev mobbad på Möllan. Framtiden ser inte särskilt ljus ut för någon av dem.
Pizzan är klar och den mentalt handikappade tjejen serverar mig med en gigantisk pizza. Jag lägger ett snitt i mitten av den och funderar på hur i helvete jag ska få ner den här besten. Jag äter tre kvartar av den för att inte känna att det var slös med pengar.
Jag kommer tillbaka till mitt rum och slår mig ner för att läsa ”Fear and Loathing: On the Campaign Trail of ´72” som jag fått låna av en god vän när ett tiotal elever skriker och kramar varandra utanför mitt fönster.
Allting med idag känns som en jävla snedtändning. Jag undrar om min tid i Svalöv kommer att fortsätta präglas av dessa galenskaper. Jag undrar om jag behöver vara berusad 24/7 för att klara mig genom detta året med livet i behåll.
Varför inte? Varför inte vara berusad 24/7? Det kan bli ett fantastiskt fruktansvärt äventyr.
Det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står en kille i grå mössa och långt hår.
”Välkommen till Svalöv.” säger han.
”Jag är bakfull” och ”min pappa vill inte att jag ska köra”.
Han festade igår, det var ju ändå lördag och vi pratar ju faktiskt om Mattias. Han kanske talade sanning trotsallt. Fick istället göra det bästa av situationen och missa tåget med trettio sekunder för att sedan bli förvirrad och hamna i Helsingborg.
Jag måste få skylla på Skånetrafikens personal. När jag frågade dem vilket tåg jag skulle ta hade jag själv större koll på läget än vad de hade. Att rådfråga dem var som att mörda sitt sunda förnuft med en vätebomb av idioti.
”Du är ju helt bakom flötet,” sa jag och sparkade på min packning i ilska. ”Du har inte funderat på att byta jobb eller kanske gå om skolan?”
Killen, iklädd en såndär fruktansvärd reflexväst och snakebite-piercing i underläppen, blev mest besvärad, fnös åt mig och gick därifrån. Jag kastade hans hopknycklade tabellhäfte efter honom men missade.
Nog om det. Jag är framme och mätt i magen. Tog en pizza på Svalövs kanske enda pizzeria, ”Rondell Pizza”. Vilket jävla namn. Ibland förstår jag mig inte på småorter och deras namn på restauranger. Jag menar, hur klokt är det att döpa en restaurang efter en cirkulationsplats?
En gång besökte jag och Mattias en restaurang i Sölvesborg med namnet ”Rundella” eller något liknande. Den låg också vid en rondell, tydligen stadens första och enda, och hade en slags hill-billykänsla över sig. Hade detta varit USA hade stället varit fullt av lastbilschaffisar. Tyvärr bor vi i Sverige och som tur är låg hela restaurangen öde. Hoppet om att det var den enda restaurangen döpt efter en trafikterm dog med besöket på Svalövs lokala pizzeria.
Plötsligt slår det mig hur annorlunda människorna är här från vad de är i Malmö. Bakom disken på pizzerian står en tjock liten blond tjej med glasögon och tar emot beställningar. Hennes medarbetare, kanske till och med chefer, är invandrare och byter av svenskan med sitt hemspråk. Hon skär sig med de andra och jag undrar om hon verkligen är anställd här.
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad.
Två unga killar kommer in samtidigt in och ställer sig bakom mig i kön.
”Öh… Har ni något vegetariskt?” undrar jag och skrattar inombords åt den bisarra situationen.
”Ja, fem sorter, faktiskt.” Hon försöker framstå som duktig med sitt påstående och jag brister nästan ut i skratt.
”Okej… Jag tar den första. Verodura… Verdura. Hur säger man?”
Undrar varför det alltid verkar som att pizzor fått namn efter ett påhittat italienskt ord. Varför ska allt man ser ha så jävla konstigt namn i denna slitna by?
”Sextiofem kronor, tack.”
Jag betalar kontant.
Jag slår mig ner vid ett stort bord inne i hörnet, breder ut mig och lutar mig tillbaka i stolen. Väntar på min pizza och det börjar vattnas i munnen.
De två killarna bakom mig i kön får dela på ett litet bord och jag märker hur deras hatiska tankar om mig sakta sprider sig genom rummet. Jag låter mig inte bli obekväm i situationen och behåller lugnet och min ödmjukhet utåt.
Den ena killen är klädd i blåjeans och en blå tröja. Hans fingrar har blåmärken under naglarna efter diverse klämolyckor som bonde. Han är ganska grov i sitt sätt att vara och helt klart den ledande personen av de båda.
Den andre ser ut att vilja vara allt förutom en småstadskille. Han har färgat hår, mörka kläder, piercing i både läpp och ögonbryn. Lyssnar säkert på Takida när han sitter ensam hemma framför datorn och raggar på småtjejer på Snyggast.se’s chatt. Allt han önskar sig är att flytta till Malmö.
Men om och när han väl gör det kommer han att flytta tillbaka till Svalöv för att han blev mobbad på Möllan. Framtiden ser inte särskilt ljus ut för någon av dem.
Pizzan är klar och den mentalt handikappade tjejen serverar mig med en gigantisk pizza. Jag lägger ett snitt i mitten av den och funderar på hur i helvete jag ska få ner den här besten. Jag äter tre kvartar av den för att inte känna att det var slös med pengar.
Jag kommer tillbaka till mitt rum och slår mig ner för att läsa ”Fear and Loathing: On the Campaign Trail of ´72” som jag fått låna av en god vän när ett tiotal elever skriker och kramar varandra utanför mitt fönster.
Allting med idag känns som en jävla snedtändning. Jag undrar om min tid i Svalöv kommer att fortsätta präglas av dessa galenskaper. Jag undrar om jag behöver vara berusad 24/7 för att klara mig genom detta året med livet i behåll.
Varför inte? Varför inte vara berusad 24/7? Det kan bli ett fantastiskt fruktansvärt äventyr.
Det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står en kille i grå mössa och långt hår.
”Välkommen till Svalöv.” säger han.
Allt Inuti Är Kärlek - Epok Femton
Napoleon.
Hon har övervunnit mig,
hon fick mig att kapitulera
genom hennes vinst acceptera.
Jag är ej förtryckt,
är knappast en toffel.
Och om jag är, är du en sabotör.
Hon är som Napoleon,
lika storartad
men förtrycker aldrig.
Visa mig ditt imperium.
:::
Ej bortglömd.
Mitt minne svek dig aldrig.
Mitt minne svek mig nästan.
Jag svek dig.
Du är ej bortglömd.
Du är aldrig det.
Ibland tänker jag inte på dig,
det är allt.
Jag tänker gärna på dig igen.
Nästan som jag brukade göra.
Men nu är allt annorlunda.
:::
Puls.
Av, sedan på.
Ut, sedan in.
Upp, sedan ned.
Med, sedan utan.
Till, sedan från.
För, sedan mot.
Dit, sedan tillbaka.
Allting pulserar.
Ibland.
:::
Annorlunda.
Jag ser på er,
tänker att ni
borde ta ner era händer.
Ni ser ut som dirigenter
som dirigerar en grupp idioter.
Era ord blir meningslösa.
Livet är en scen
och ni har inget att dölja.
Jag blir lätt kaxig.
Förlåt mig.
:::
Ett knippe glädje.
Ibland undrar jag
ifall jag är bättre
på att vara ledsen,
eller känna sorg,
eller hat och bråk.
Jag är ett knippe glädje.
Det är därför jag ler,
gläder mig åt varje dag
och smiter undan konflikter.
Smyger iväg ett knippe glädje
till skuggornas land.
:::
Solist.
Du slår dig fri.
Står för dig själv.
Du bryter dig loss,
som isbergen från antarktis.
Men även du smälter bort,
Solist.
Smälter bort på mentalsjukus,
Sociopat.
:::
Authority is
the mask
of violence.
And he keeps it on,
always wearing that grim mask.
‘Cause violence needs to carry out its task.
Authority is
the mask
of violence.
And sometimes the face
wears itself on me.
:::
Vitt lakan.
Spiller rött.
Min enda tanke är nött.
Tydligt använd,
kärnan synligt bränd.
Göm er, ni som kan.
Jag ser er genom ett vitt lakan.
Jag släcker mitt rum
när natten äro ljum.
Jag är din att bli gjord.
Säg mig, när blir jag smord?
Göm mig, medan jag kan.
Jag gömmer mig under ett vitt lakan.
Du får världen på lut,
jag försöker ditt ljus blåsa ut,
men min tanke den brann,
när dina tårar över en kind rann.
Göm dig, nu när du kan.
Jag ser dig inte genom mitt vita lakan.
:::
Aldrig tystnad.
I mig råder ständigt oljud.
En ton av hög sort
ekar i mig.
Sätter mig i ett fängelse.
Säg mig, gungar du
i samma höga frekvens?
Fight fire with fire,
botar oljud med oljud.
:::
Sömnlöshet.
Den förtär mig från hjärnan och ut.
Lyssna på mina ord, för jag vet inte alls vad jag säger.
Jag är sömnlös och ger mig in på att försöka förstå
mina medmänniskor
och allt jag koncentrerar mig på
är att klockan slagit
ett varv för mycket.
Så slår timvisarna mig,
utifrån och in,
att mens och bipolärtsyndrom
har något gemensamt.
Och att sömnlöshet och paranoia
går hand i hand.
Så säg mig då, herr Sömnlös,
varför bry sig så helhjärtat
när du egentligen vaktar det
genom oändligthet?
Ensamhet.
:::
Missbrukare.
En gång var jag hög,
det var jag.
Det var kul och chill,
oftast fick jag mitt knark
för mig själv.
Men tiden går ju,
och fler förstår vilken effekt det ger.
Vi måste ju dela.
Alla vill ha henne för sig själv.
Så hon är väl ett slags knark
och alla runtomkring
grova missbrukare.
De sa att
”Det högsta hög
kan nås utan knark”.
Men om kärlek är ett hopkok,
av allt,
så borde det ju finnas
beroendeframkallande egenskaper hos henne.
Och jag tar ett bloss till,
hon frågar om jag kan sluta,
så jag frågar väggarna.
:::
Fastsydd.
”Jag skulle ju…”
”Vet du vad som hände?”
”Avbrott är vad som hände.”
”Nej, något som är för stort
för att sättas som text.”
”Och det tog så lång tid
att jag glömde vad jag hade att säga.”
Min mun är fastsydd.
Sprättare, vart är du?
:::
CTRL+Z.
Ångra.
Ångra!
För jag är knappast arg,
ledsen eller något i den stilen.
Jag är glad,
och jag vill ångra
allt du nyss läst.
Kom ihåg att jag är
undertecknad med signaturen
”Glädje Skratt”.
Hon har övervunnit mig,
hon fick mig att kapitulera
genom hennes vinst acceptera.
Jag är ej förtryckt,
är knappast en toffel.
Och om jag är, är du en sabotör.
Hon är som Napoleon,
lika storartad
men förtrycker aldrig.
Visa mig ditt imperium.
:::
Ej bortglömd.
Mitt minne svek dig aldrig.
Mitt minne svek mig nästan.
Jag svek dig.
Du är ej bortglömd.
Du är aldrig det.
Ibland tänker jag inte på dig,
det är allt.
Jag tänker gärna på dig igen.
Nästan som jag brukade göra.
Men nu är allt annorlunda.
:::
Puls.
Av, sedan på.
Ut, sedan in.
Upp, sedan ned.
Med, sedan utan.
Till, sedan från.
För, sedan mot.
Dit, sedan tillbaka.
Allting pulserar.
Ibland.
:::
Annorlunda.
Jag ser på er,
tänker att ni
borde ta ner era händer.
Ni ser ut som dirigenter
som dirigerar en grupp idioter.
Era ord blir meningslösa.
Livet är en scen
och ni har inget att dölja.
Jag blir lätt kaxig.
Förlåt mig.
:::
Ett knippe glädje.
Ibland undrar jag
ifall jag är bättre
på att vara ledsen,
eller känna sorg,
eller hat och bråk.
Jag är ett knippe glädje.
Det är därför jag ler,
gläder mig åt varje dag
och smiter undan konflikter.
Smyger iväg ett knippe glädje
till skuggornas land.
:::
Solist.
Du slår dig fri.
Står för dig själv.
Du bryter dig loss,
som isbergen från antarktis.
Men även du smälter bort,
Solist.
Smälter bort på mentalsjukus,
Sociopat.
:::
Authority is
the mask
of violence.
And he keeps it on,
always wearing that grim mask.
‘Cause violence needs to carry out its task.
Authority is
the mask
of violence.
And sometimes the face
wears itself on me.
:::
Vitt lakan.
Spiller rött.
Min enda tanke är nött.
Tydligt använd,
kärnan synligt bränd.
Göm er, ni som kan.
Jag ser er genom ett vitt lakan.
Jag släcker mitt rum
när natten äro ljum.
Jag är din att bli gjord.
Säg mig, när blir jag smord?
Göm mig, medan jag kan.
Jag gömmer mig under ett vitt lakan.
Du får världen på lut,
jag försöker ditt ljus blåsa ut,
men min tanke den brann,
när dina tårar över en kind rann.
Göm dig, nu när du kan.
Jag ser dig inte genom mitt vita lakan.
:::
Aldrig tystnad.
I mig råder ständigt oljud.
En ton av hög sort
ekar i mig.
Sätter mig i ett fängelse.
Säg mig, gungar du
i samma höga frekvens?
Fight fire with fire,
botar oljud med oljud.
:::
Sömnlöshet.
Den förtär mig från hjärnan och ut.
Lyssna på mina ord, för jag vet inte alls vad jag säger.
Jag är sömnlös och ger mig in på att försöka förstå
mina medmänniskor
och allt jag koncentrerar mig på
är att klockan slagit
ett varv för mycket.
Så slår timvisarna mig,
utifrån och in,
att mens och bipolärtsyndrom
har något gemensamt.
Och att sömnlöshet och paranoia
går hand i hand.
Så säg mig då, herr Sömnlös,
varför bry sig så helhjärtat
när du egentligen vaktar det
genom oändligthet?
Ensamhet.
:::
Missbrukare.
En gång var jag hög,
det var jag.
Det var kul och chill,
oftast fick jag mitt knark
för mig själv.
Men tiden går ju,
och fler förstår vilken effekt det ger.
Vi måste ju dela.
Alla vill ha henne för sig själv.
Så hon är väl ett slags knark
och alla runtomkring
grova missbrukare.
De sa att
”Det högsta hög
kan nås utan knark”.
Men om kärlek är ett hopkok,
av allt,
så borde det ju finnas
beroendeframkallande egenskaper hos henne.
Och jag tar ett bloss till,
hon frågar om jag kan sluta,
så jag frågar väggarna.
:::
Fastsydd.
”Jag skulle ju…”
”Vet du vad som hände?”
”Avbrott är vad som hände.”
”Nej, något som är för stort
för att sättas som text.”
”Och det tog så lång tid
att jag glömde vad jag hade att säga.”
Min mun är fastsydd.
Sprättare, vart är du?
:::
CTRL+Z.
Ångra.
Ångra!
För jag är knappast arg,
ledsen eller något i den stilen.
Jag är glad,
och jag vill ångra
allt du nyss läst.
Kom ihåg att jag är
undertecknad med signaturen
”Glädje Skratt”.
måndag 16 november 2009
Tomtens Existens
MAN 1:
Menar du allvar? Tror du verkligen på tomten?
MAN 2:
Javisst gör jag det. Det har jag gjort hela mitt liv.
MAN 1:
Jag trodde man slutade tro på honom när man konfirmerade sig. Kanske till och med tidigare än så. Det gjorde i alla fall jag.
MAN 2:
Underligt. Varför då? Han är ju en sådan trevlig man. Han ser ju så trevlig ut i sitt vita skägg och sin röda klädnad. För att inte tala om hans luva.
MAN 1:
Absurt. Han är ju snarare skräckinjagande än ljuv. Alla hans dubbelgångare. Utklädda fåntrattar. Min faster, till exempel.
MAN 2:
Underligt. En kvinna under skägget. Hur i helsike kom hon undan med det?
MAN 1:
Hon gjorde till rösten och hade mask. Usch, den där absurda masken, som hämtad direkt ur Romantiken.
MAN 2:
Det var ju synd att det var din faster. Till oss kom den riktiga tomten varje år.
MAN 1:
Omöjligt. Hur kan du vara så säker på det?
MAN 2:
Jag såg honom komma i sin släde.
MAN 1:
Hans släde? Den där som dras av renar med röda mular över himlen? Hans riktiga släde med flera ton julklappar och ett ton röd gubbe i? Vilket skitsnack.
MAN 2:
Exakt! Han landade på vårt tak och hoppade ner i vår skorsten. Varje julaftonsmorgon.
MAN 1:
Så han for ner genom skorstenen? Omöjligt. Är du säker på att du inte talar ur röven?
MAN 2:
Fullkomligt säker. Jag såg honom med mina två egna ögon.
MAN 1:
Omöjligt. Du är ju helt från vettet. Fotograferade du honom aldrig?
MAN 2:
Att jag aldrig tänkte på det. Fasiken. Det hade förklarat en del om hans existens för tvivlare som du själv. Dessutom hade jag kanske tjänat storkovan på det också.
MAN 1:
Ja, det är ju lätt att tänka i efterhand. Fast du hade kanske förstört för japanerna. De tror ju att jultomten kommer från Finland.
MAN 2:
Underligt, han bor ju på Nordpolen. Vad vet de om tomten, egentligen?
MAN 1:
Det är i alla fall kul för dig att du inte är den enda troende. Det skålar vi för.
MAN 2:
Hur hade jag kunnat bevisa att det var den riktiga jultomten på fotografiet och inte en av hans miljontals dubbelgångare?
MAN 1:
Gör som min bror gjorde.
MAN 2:
Då hade jag ju bara fått träkol i strumpan och kanske förstört hela julen. Jag kan ju försöka i år-
MAN 1:
Ge dig. Han finns inte. Det är fysiskt omöjligt för gubbstrutten att besöka vartenda barn i hela världen på en dag. Även om han hade försökt hade han säkert dött av utmattning med tanke på hans kroppsbyggnad. Sedan skulle flera andra scenarion kunnat inträffa också. Tomten hade till exempel kunnat krocka i luften med ett flygplan eller ett UFO. Ingenting är ju omöjligt-
MAN 2:
Utomjordingar? Sånt trams tror jag inte på.
Menar du allvar? Tror du verkligen på tomten?
MAN 2:
Javisst gör jag det. Det har jag gjort hela mitt liv.
MAN 1:
Jag trodde man slutade tro på honom när man konfirmerade sig. Kanske till och med tidigare än så. Det gjorde i alla fall jag.
MAN 2:
Underligt. Varför då? Han är ju en sådan trevlig man. Han ser ju så trevlig ut i sitt vita skägg och sin röda klädnad. För att inte tala om hans luva.
MAN 1:
Absurt. Han är ju snarare skräckinjagande än ljuv. Alla hans dubbelgångare. Utklädda fåntrattar. Min faster, till exempel.
MAN 2:
Underligt. En kvinna under skägget. Hur i helsike kom hon undan med det?
MAN 1:
Hon gjorde till rösten och hade mask. Usch, den där absurda masken, som hämtad direkt ur Romantiken.
MAN 2:
Det var ju synd att det var din faster. Till oss kom den riktiga tomten varje år.
MAN 1:
Omöjligt. Hur kan du vara så säker på det?
MAN 2:
Jag såg honom komma i sin släde.
MAN 1:
Hans släde? Den där som dras av renar med röda mular över himlen? Hans riktiga släde med flera ton julklappar och ett ton röd gubbe i? Vilket skitsnack.
MAN 2:
Exakt! Han landade på vårt tak och hoppade ner i vår skorsten. Varje julaftonsmorgon.
MAN 1:
Så han for ner genom skorstenen? Omöjligt. Är du säker på att du inte talar ur röven?
MAN 2:
Fullkomligt säker. Jag såg honom med mina två egna ögon.
MAN 1:
Omöjligt. Du är ju helt från vettet. Fotograferade du honom aldrig?
MAN 2:
Att jag aldrig tänkte på det. Fasiken. Det hade förklarat en del om hans existens för tvivlare som du själv. Dessutom hade jag kanske tjänat storkovan på det också.
MAN 1:
Ja, det är ju lätt att tänka i efterhand. Fast du hade kanske förstört för japanerna. De tror ju att jultomten kommer från Finland.
MAN 2:
Underligt, han bor ju på Nordpolen. Vad vet de om tomten, egentligen?
MAN 1:
Det är i alla fall kul för dig att du inte är den enda troende. Det skålar vi för.
MAN 2:
Hur hade jag kunnat bevisa att det var den riktiga jultomten på fotografiet och inte en av hans miljontals dubbelgångare?
MAN 1:
Gör som min bror gjorde.
MAN 2:
Då hade jag ju bara fått träkol i strumpan och kanske förstört hela julen. Jag kan ju försöka i år-
MAN 1:
Ge dig. Han finns inte. Det är fysiskt omöjligt för gubbstrutten att besöka vartenda barn i hela världen på en dag. Även om han hade försökt hade han säkert dött av utmattning med tanke på hans kroppsbyggnad. Sedan skulle flera andra scenarion kunnat inträffa också. Tomten hade till exempel kunnat krocka i luften med ett flygplan eller ett UFO. Ingenting är ju omöjligt-
MAN 2:
Utomjordingar? Sånt trams tror jag inte på.
måndag 9 november 2009
Allt Inuti Är Kärlek - Epok Fjorton
Slav.
Slav
slav
slav
slav
slav.
Prestera
prestera
prestera
prestera
prestera.
Göra
och vara glad med det.
Glad med prestation,
annars oförmögen,
ångest.
Prestationsångest.
Stånd,
välstånd,
diska
städa,
skriva,
slava,
prestera.
Leva.
:::
Borde.
Borde komma oftare,
komma mer sällan,
komma mindre.
Borde skriva mer,
tänka mer,
tycka mer.
Borta sluta trycka ner,
hata mindre,
älska fler.
Borde oroa mig mindre,
blåsa upp mig,
slåss.
Borde be till Gud,
be om nåd,
be om råd.
Borde sluta tvivla
på den jag är.
:::
Väska.
Jag bär en väska
i mitt förflutna.
Den syns inte på röntgen,
följer med osynlig in i planet.
Jag är en självmordsbombare,
tar en explosion ombord.
Jag är en synd,
syndad i mitt förflutna.
Jag skyller på tekniken.
Det är för enkelt att spränga plan.
:::
Ångmaskin
Bränslet är slut.
Min Ford Mustang har dött,
ingen stake kvar i dess motor.
Och vi är ute i vischan,
inget bränsle har jag.
Inget socker till min tank,
hålls i schack av bondtölpar och torn.
Står i schack matt på vischans bräde.
Jag är tom,
mina tankar drivs av ånga.
Jag är en ångmaskin,
driven av vatten.
:::
Tvivel.
Kastar mig ut i allt nytt,
och när de blir äldre
tvivlar de.
Allt nytt är tvivel,
är allt jag känner.
Framtider passeras,
jag är först över mållinjen.
Tvivel är mitt nya mål.
Mitt mål skall krossas.
Och jag blir först över mållinjen
i loppet om att krossa tvivel.
Hon ler.
Det finns människor i tillvaron,
bittra utan skäl,
glada utan själ,
och min tunga står på ständig vakt.
De har hål i magen
vad gäller genusfrågor.
De har aldrig någonsin lett
utan vidare fundering.
Jag har hunnit få nog
och hon är en sattelit
som sänder glädje
utifrån rymden.
Slav
slav
slav
slav
slav.
Prestera
prestera
prestera
prestera
prestera.
Göra
och vara glad med det.
Glad med prestation,
annars oförmögen,
ångest.
Prestationsångest.
Stånd,
välstånd,
diska
städa,
skriva,
slava,
prestera.
Leva.
:::
Borde.
Borde komma oftare,
komma mer sällan,
komma mindre.
Borde skriva mer,
tänka mer,
tycka mer.
Borta sluta trycka ner,
hata mindre,
älska fler.
Borde oroa mig mindre,
blåsa upp mig,
slåss.
Borde be till Gud,
be om nåd,
be om råd.
Borde sluta tvivla
på den jag är.
:::
Väska.
Jag bär en väska
i mitt förflutna.
Den syns inte på röntgen,
följer med osynlig in i planet.
Jag är en självmordsbombare,
tar en explosion ombord.
Jag är en synd,
syndad i mitt förflutna.
Jag skyller på tekniken.
Det är för enkelt att spränga plan.
:::
Ångmaskin
Bränslet är slut.
Min Ford Mustang har dött,
ingen stake kvar i dess motor.
Och vi är ute i vischan,
inget bränsle har jag.
Inget socker till min tank,
hålls i schack av bondtölpar och torn.
Står i schack matt på vischans bräde.
Jag är tom,
mina tankar drivs av ånga.
Jag är en ångmaskin,
driven av vatten.
:::
Tvivel.
Kastar mig ut i allt nytt,
och när de blir äldre
tvivlar de.
Allt nytt är tvivel,
är allt jag känner.
Framtider passeras,
jag är först över mållinjen.
Tvivel är mitt nya mål.
Mitt mål skall krossas.
Och jag blir först över mållinjen
i loppet om att krossa tvivel.
Hon ler.
Det finns människor i tillvaron,
bittra utan skäl,
glada utan själ,
och min tunga står på ständig vakt.
De har hål i magen
vad gäller genusfrågor.
De har aldrig någonsin lett
utan vidare fundering.
Jag har hunnit få nog
och hon är en sattelit
som sänder glädje
utifrån rymden.
torsdag 5 november 2009
Monolog - En medelålders bitter man efter en halvbiografisk tågresa.
Jag gick precis av tåget. Har precis hunnit checka in. Åkte från Stockholm. Och vilken jävla resa det var. Ingenting gick rätt till. Först och främst fick jag en dålig plats, en gångplats nära bistrovagnen. Jag hatar när jag inte får fönsterplats. Ibland brukar jag faktiskt be den som sitter bredvid byta med mig. Det brukar gå att förhandla sig till den, men inte denna gång. Denna gång satt det en jävligt jobbig tjej bredvid mig. Hon kunde inte hålla käften och luktade illa i munnen. Jag försökte fortsätta med min bok på laptopen, men hon envisades, såklart, om att prata om sitt ointressanta liv.
”Jag ska till min kille i Ängelholm. Han har en epa-traktor… Trimmad, förstås. Vi brukar åka ut i skogen och hångla. Sen kör vi drag-race med moppekillarna. Ja, deras mopeder är ju trimmade också, förstås. Fy bubblan vad de kör, helt sjuka i huvet. En av dem trillade i en sväng. Rakt ner i diket och halshöggs. Hans huvud rullade ut på vägen och vi råkade köra på det. Ja, fy bubblan…”
Och om hon väl frågade om mitt liv struntade jag i att svara. Jag var inte på humör, helt enkelt. Gissa om hon gick av innan mig…
Jag förstår inte. Borde man inte kunna bestämma plats när man beställer biljett? Man kanske kan det, har aldrig gjort mig besväret att kolla upp det. Nästa gång köper jag istället en biljett i förstaklass.
Det finns många fördelar med att sitta vid fönstret på tåget. Man slipper till exempel få kaffe över sig. Javisst, självklart snubblar någon i gången på väg ut från bistron och spiller skållhett kaffe över mig. Över en av mina finaste skjortor och mina finaste kostymbyxor. Jag var nära att slå killen på käften, men han bad om ursäkt. Mitt samvete hade inte förlåtit mig om jag slog honom på käften. Han har dock jävligt tur att jag hade stoppat undan min dator då. Då hade mitt samvete inte haft någonting att säga till om. Och riktigt gott hade mitt samvete mått om jag hade fått byta plats med grobianen bredvid så att hon kunde få kaffet över sig istället.
Jag var ju tvungen att byta kläder, förstås. Först fick jag rota efter något anständigt att ha på sig i resväskan uppe på väskhyllan. Sen fick jag tränga in mig i tågets illaluktande, trånga, äckliga toalett och krypa ur de våta kläderna. Romantiskt, va?
Nåväl. Det är i alla fall skönt att vara tillbaka i Malmö. Piccolon har precis tagit mina väskor och om en timme ska jag intervjuas av Sydsvenskan.
Fan, jag behöver en öl för att stilla mina nerver.
”Jag ska till min kille i Ängelholm. Han har en epa-traktor… Trimmad, förstås. Vi brukar åka ut i skogen och hångla. Sen kör vi drag-race med moppekillarna. Ja, deras mopeder är ju trimmade också, förstås. Fy bubblan vad de kör, helt sjuka i huvet. En av dem trillade i en sväng. Rakt ner i diket och halshöggs. Hans huvud rullade ut på vägen och vi råkade köra på det. Ja, fy bubblan…”
Och om hon väl frågade om mitt liv struntade jag i att svara. Jag var inte på humör, helt enkelt. Gissa om hon gick av innan mig…
Jag förstår inte. Borde man inte kunna bestämma plats när man beställer biljett? Man kanske kan det, har aldrig gjort mig besväret att kolla upp det. Nästa gång köper jag istället en biljett i förstaklass.
Det finns många fördelar med att sitta vid fönstret på tåget. Man slipper till exempel få kaffe över sig. Javisst, självklart snubblar någon i gången på väg ut från bistron och spiller skållhett kaffe över mig. Över en av mina finaste skjortor och mina finaste kostymbyxor. Jag var nära att slå killen på käften, men han bad om ursäkt. Mitt samvete hade inte förlåtit mig om jag slog honom på käften. Han har dock jävligt tur att jag hade stoppat undan min dator då. Då hade mitt samvete inte haft någonting att säga till om. Och riktigt gott hade mitt samvete mått om jag hade fått byta plats med grobianen bredvid så att hon kunde få kaffet över sig istället.
Jag var ju tvungen att byta kläder, förstås. Först fick jag rota efter något anständigt att ha på sig i resväskan uppe på väskhyllan. Sen fick jag tränga in mig i tågets illaluktande, trånga, äckliga toalett och krypa ur de våta kläderna. Romantiskt, va?
Nåväl. Det är i alla fall skönt att vara tillbaka i Malmö. Piccolon har precis tagit mina väskor och om en timme ska jag intervjuas av Sydsvenskan.
Fan, jag behöver en öl för att stilla mina nerver.
måndag 2 november 2009
Allt Inuti Är Kärlek - Epok Tretton
Måndagskvällsfunk.
Bussen lunkar framåt,
Genom mörkblåa gator,
Bortåt hemåt
Mot något nästan främmande.
Funderar över hud lenare än silke.
Den vandrade en lång väg
Rakt in i min famn.
:::
Tar mig med storm.
Jag blir häpen av hennes
närvaro.
Tar mina andetag ur mig,
gör dem till sina egna.
Håller mig inne.
Jag är en båt på ditt hav,
gungar mig fram över din våg.
Genom tid.
Odödlighet?
Månens kärlek till Solen.
:::
Tio sätt att piffa till Skånetrafiken på…
1. Klädsel enligt högtider. Jag vill se en chaufför utklädd till pirat under halloween-veckan.
”Arr! Välkommen ombord, landkrabbor. Nu lättar vi ankar!”
2. Konduktörer som ritar smileys istället för tråkiga bockar á la skolfröken.
(Jag provade. Det fungerade bra. Jag fick dock ett hjärta istället.)
3. Guerilla-reklam.
4. Alla anställda pratar rövarspråket.
”Nonya roresosanondode.”
5. Blingfälgar på alla bussar.
6. Temavagnar på tågen, högtider etc…
7. Anställa musiker som spelar för resenärer.
8. Roligare stationer.
9. Alla åker gratis under en rusningstimme per vecka.
10. Speglar istället för fönster, då går det att spionera även på dagtid.
:::
Hur att…
…få allting att lösa sig – Med tankekraft.
…sabba sitt liv – Vakna på fel sida varje morgon och sedan inte vända sig under dagen.
…älska sin flickvän – Älska tillbaka.
…kamma luggen – Kamma framåt.
…få en bra plats på tåget – Gå ikapp en dörr.
…äta sallad – Med fingrarna.
…äta en caesarsallad – Utan kyckling.
…få ögonkontakt – Le.
…le – Spänn överläppen.
…bli röd i ansiktet – Bli andfådd.
Bussen lunkar framåt,
Genom mörkblåa gator,
Bortåt hemåt
Mot något nästan främmande.
Funderar över hud lenare än silke.
Den vandrade en lång väg
Rakt in i min famn.
:::
Tar mig med storm.
Jag blir häpen av hennes
närvaro.
Tar mina andetag ur mig,
gör dem till sina egna.
Håller mig inne.
Jag är en båt på ditt hav,
gungar mig fram över din våg.
Genom tid.
Odödlighet?
Månens kärlek till Solen.
:::
Tio sätt att piffa till Skånetrafiken på…
1. Klädsel enligt högtider. Jag vill se en chaufför utklädd till pirat under halloween-veckan.
”Arr! Välkommen ombord, landkrabbor. Nu lättar vi ankar!”
2. Konduktörer som ritar smileys istället för tråkiga bockar á la skolfröken.
(Jag provade. Det fungerade bra. Jag fick dock ett hjärta istället.)
3. Guerilla-reklam.
4. Alla anställda pratar rövarspråket.
”Nonya roresosanondode.”
5. Blingfälgar på alla bussar.
6. Temavagnar på tågen, högtider etc…
7. Anställa musiker som spelar för resenärer.
8. Roligare stationer.
9. Alla åker gratis under en rusningstimme per vecka.
10. Speglar istället för fönster, då går det att spionera även på dagtid.
:::
Hur att…
…få allting att lösa sig – Med tankekraft.
…sabba sitt liv – Vakna på fel sida varje morgon och sedan inte vända sig under dagen.
…älska sin flickvän – Älska tillbaka.
…kamma luggen – Kamma framåt.
…få en bra plats på tåget – Gå ikapp en dörr.
…äta sallad – Med fingrarna.
…äta en caesarsallad – Utan kyckling.
…få ögonkontakt – Le.
…le – Spänn överläppen.
…bli röd i ansiktet – Bli andfådd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)