Jag misslyckades att komma in på Fridhemsskolan och har därför ingen kort framtid. Ibland är livet orättvist, men mina fingrar slutar aldrig att knappa.
Slutar...
Aldrig...
Att...
Skriva...
---
Grodan ligger på ett blad och kväker.
Hans kväk är inte särskilt inlevelsefullt.
Han bara ligger där på sitt gröna blad
Och skriker.
Grodan säger: Jag dör.
Och grodan skriker: Aaaaaah...
---
Det pågår ett blodigt krig
På ett annat smutsigt slagfält.
Någonstans
I två varma famnar
Finner vi en fristad
För våra trötta avlossarfingrar.
---
Målande gräs
Går från grönt och levande
Till beigefärgat och dött.
Öknen breder ut sig
Över mitt annars
Levande land.
---
Jag har aldrig
Vetat ett krig
Där någon har vunnit.
Jag har aldrig
Sett lockar
Leka med en sommarbris.
Jag har aldrig
Druckit alkohol
Under en "Jag Har Aldrig"-lek.
---
Hon sa
Jag är ledsen
Du måste hitta en vän.
Jag sa
Det är lättare sagt
Än gjort
När man är Doktor i Ensamhet.
---
Livet är ett minne
Som hände för längesedan.
Vågor av ledsamhet
Kraschar ljudligt mot stranden.
Vi låter livet rinna iväg
Som sanden rinner iväg i havet.
Vi drunknar i varandra
Och till slut
Kastar det upp oss igen.
Kärlek är en krabba.
Det går sidledes med snabba steg
Och äter frukter de inte kan motstå.
Tillsammans klarar de sig
I havet med stora vågor.
---
Solen är guld
Även inatt.
Min morgon har inte börjat
Förrän solen lyser som starkast.
Om åtta snabba timmar
Är solen på väg ner.
Om sexton timmar
Har jag hunnit kasta en dag i sjön.
Dagen drar sig förbi
Som en redan uppfiskad torsk.
---
Jag är ett skelett
Utan ett ansiktsuttryck
Och utan en röst.
Jag är ben
Utan märg
Och utan färg.
Knotorna slår ihop
Som två trasiga trumpinnar.
De håller takten
När jag försöker vara.
När jag försöker vara något levande med blod och andetag.
Jag är ett skelett
Utan någon röst,
Utan hjärta i mitt bröst.
Jag är ett skelett
Utan ögon så blå,
Med fingrar jag inget i min hand kan få.
Bara du kan göra mig till något levande.
---
Du har sett lik förut.
Vem var finast?
Jag
Eller de levande?
---
Unanimated body
Animated heart.
I live
But still
I feel at rest.
I'm a corpse
Though I breathe.
I am nothing
Compared to those who lives.
I am long forgotten,
For the things I never did
Made me to a failure.
I made myself rotten.
I am a skelleton
Who lost his head.
I went crazy in time,
I then became an undead.
I am long forgotten,
For the things I never did
Made you to a failure.
You made yourself rotten.
I am long gone
You made me all wrong.
---
Det hände igen
Det ingen var beredd på.
---
Framtidens tjocka dimma klarnar.
Framför mig utspelas ett slagfält
Med tjocka grisar, svinaktiga figurer,
Röda fanor och gröna bomber.
Framtidens tjocka dimma
Kommer ikväll
Att lägga sig som ett moln i min hjärna.
För jag vill spara dimman
I mitt vilda hjärta.
Hjärtats hårda slag
Slog plötsligt mycket svagare.
Jag ligger död på en flotte
Som tar mig genom tidens flod.
På masten hänger en vit flagga
Och jag har gett upp.
---
Det var dags att gå in i en andra rond
Med det som kallas för arbetslöshet.
---
Somliga firar med öl
Idag sörjer jag med den.
---
Autodidakt i att vara
Ingen alls.
Ett ansikte i mängden
Skrämmer mig mer än vad
Ett ett liks
Ansikte kan le.
---
Därunder är jag lämnad själv.
Jag är lämnad ensam i mörkret,
Men någonstans ser jag ljuset.
Jag har en bit kvar
Innan jag kommer ur min grotta.
Jag är en osäker själ
I en osäker värld.
Jag är liten som barnet,
Barnet som trodde han ägde allt.
Jag är barnet med små ögon
Och stora öron.
Jag hörde allt
Men ingen hörde mig.
---
Det är hopplöst att vara sig själv
I en tid där alla gör sig till.
---
Kärlek är världens nyaste
Äldsta nyhet.
Kärlek är verklighetens enda
Nav i galaxen.
Det är runt det
Alla ekrar snurrar.
Det är runt och runt vi far
I en hastighet snabbare än ljudet,
Ljuset och lustan.
Det är i en karusell fylld av guldigt ljus,
Av glada ljud,
Och lyckliga skratt som vi blir snurriga.
Snurriga av alla känslor inom oss.
---
Solen är den enda riktiga stjärnan
Som värmer in i hjärtat.
Den stjärna jag fick av dig glädjer
Mer än ett barns vilda skratt på en Midsommarafton.
Det är jag som är barnet
Med de glada ögonen
Och de leende tänderna.
Det är du som den förbjudna kakburken
Dit min näsa,
Min smak,
Min syn och
Min hörsel tar mig.
När jag håller i kakan
Äter jag den
Och behåller den på samma gång.
Min känsel tillhör mitt leende.
---
Trassel
Trissel
Kisekatten leker
Med ystan.
Lägger tassen på tråden
I sommarens tystan.
Fäller klorna med ett jam
Träder marken vildare än tam.
Trissel
Trassel
Katten äter stirrig Jack Russel.
---
När tårarna faller åter som ikväll
Är den kväll då jag ser stjärnan falla från himlen.
När tårarna faller åter som ikväll
Fäller jag dem i sorg och i skäll.
---
En ensam människa
Är som en stridspilot.
I häftiga svängar
Känner vi oss säkert
Tio gånger tyngre
Än vad vi egentligen är.
Vi måste anstränga oss
För att hålla hakan uppe.
Vi måste anstränga oss
För att ta ut livets sväng
Och landa vårt flygplan
Säkert på marken.
För i himlen
Är alla änglar
Osynliga.
Det är på marken man får träffa dem.
---
Ett av mina tända ljus slocknade inatt. Det var det första av oss röda som slutade brinna och jag la ner en tändsticka i den. Tändstickan sög upp resten av stearinet och fungerade som ett slags substitut. Ett substitut som inte brann lika fint.
Saknaden är stor när mörkret blev mörkare.
Nu ser jag inte ens vad jag själv skriver.
---
Den ljuvligaste av dofter
Är den av nytänd sticka.
---
Sex mackor senare slocknar jag också.
Kudden är en vän i natten.
---
Jag tar hellre mina inälvor och snorklar med dem än att se dig naken!
---
Dagens idioti representeras av någon med samma namn.
Dra inte ner det namnet till er äckliga nivå.
Jag behöver ett nytt block, en ny hjärna.
---
Sista ordet skrivs i mitt block...
Första ordet slutar sista meningen.
Mitt block är
Kärlek.
måndag 25 maj 2009
torsdag 21 maj 2009
Frank & Peggy - Kapitel 2
Det ensamma ägget
Frank och Peggy lämnar den gröna, blöta gräsmattan och den fullt blommande rosenbusken bakom sig. De lämnar demonerna åt sitt eget helvete, för framför det lilla paret väntar ett äventyr på en bättre plats.
Det är nu midnatt och hela byn står öde. Alla dess innevånare ligger i sina varma, bekväma sängar. De sover sött och ostört, demonerna bor i utkanten av den lilla byn och deras svordomar når inte de sovande öronen.
De två barnen går och funderar på vad de ska göra såhär dags, mitt i natten.
”Jag vet en hemlig plats där det finns ett klätterträd,” säger Frank och tar Peggy i handen. Han tycker att den är varm och mjuk, tar den väldigt försiktigt och börjar springa med henne. ”Kom, det är här borta.”
De kommer fram till ett stort, gammalt träd som står alldeles intill en forsande bäck. De är andfådda och sätter sig på stammen som delar sig bara en meter över marken.
”Hur hittade du detta träd?” frågar Peggy och tittar upp mot kronan. En sista droppe faller ner på hennes nästipp från ett litet regnmoln ovanför. Droppen är kall och hon torkar fort bort den med baksidan av sin hand.
”Jag vet inte, jag bara råkade hitta det,” förklarar Frank och river av en tjock bit bark.
”Det är en sumpcypress,” hävdar den lilla flickan. Hon tittar på barken, på barren, på rötterna ovanför marken och på färgen. ”Det är ett sällsynt träd, i alla fall här i lilla Karlby.”
Frank rycker på sina axlar.
Han tar den tjocka barkbiten och lägger ner den i bäcken. ”Titta, en båt,” säger han och pekar mot den mörka, fridfulla bäcken. Barkbiten flyter sakta bort från sumpcypressen och de små barnen.
”Hur vet du att det är en… Rumpcypress?” frågar han osäkert.
”Sumpcypress, dummer,” rättar Peggy. ”Min pappa är trädgårdsmästare. Jag brukar titta i hans böcker och försöker minnas vad träden och växterna heter.”
Frank tittar undrande på Peggy. ”Du är konstig,” säger han och ställer sig upp. ”Kom, vi klättrar upp en bit,” fortsätter han och räcker Peggy en hand.
Tillsammans klättrar de upp i trädet och ser nu ut över hela sin lilla by. Det mesta är släckt och regnet har slutat falla. Molnen är spårlöst borta och ovanför dem lyser stjärnorna och månen klart.
”Jag är rädd,” säger Peggy tyst.
”Ingen fara, Peggy. Grenen är stadig och jag kan hjälpa dig ner sen igen.”
De sätter sig ner bredvid varandra och tittar på stjärnorna en lång stund.
”Det är vackert här,” säger den lilla flickan och letar sina händer ner i två fickor på nattlinnets sidor.
”Mycket lugnare än där hemma, va?” säger Frank och gungar fram och tillbaka med sina stövlar.
Peggy instämmer och suckar.
”Vad bråkade de om, förresten?”
”Jag tror att mamma är arg på pappa för att han inte kan sköta sig,” säger hon och fnyser till. ”Hon säger att han dricker för mycket öl. Jag tycker inte om när pappa dricker öl.”
”Jag förstår vad du menar,” säger Frank. Han drar lite i barken och fnissar lite. ”Min pappa dricker också öl, men min mamma blir inte arg. Min pappa dricker öl och dansar tango för sig själv framför radion ibland. Gör din pappa det också?”
”Nej,” svarar hon kort och bestämt. ”Han kan knappt gå ibland.”
”Det var inte så bra. Min lillebror kan inte gå.”
Peggy suckar och säger att hon inte vill prata om det. ”Kan vi inte klättra ner igen? Jag måste hem nu.”
Frank klättrar först och berättar för Peggy var hon ska sätta sina fötter och i vilka grenar hon kan ta tag i med sina varma, mjuka händer.
”Är det långt kvar?” frågar Peggy med en darrande röst.
”Inte så värst. Vi är snart nere.”
Frank tittar sig omkring efter grenar att hålla i. Han har inte riktigt lärt sig att klättra i detta träd. Inte som han lärt sig att klättra i trädet som ligger precis utanför hans rostiga, gamla grind. Det kan han utantill och vet i vilka grenar man kan ta tag i.
Han tar tag i en gren och märker hur något ligger längst ut på den. En fågel har byggt ett stort bo där.
”Peggy, stanna!” ropar han. ”Här är ett fågelbo.”
Peggy stannar till och tittar ner. ”Vart då?” undrar hon och håller sig runt stammen.
I det lilla boet ligger ett ägg och sover. Det är alldeles ensamt och boet är alldeles för stort för det. Regnet har blött ner hela boet och det ser fallfärdigt och ostadigt ut. Ägget drömmer inga söta drömmar och helst av allt vill det ha värme och kärlek av en vördnadsfull mamma. Istället blev det sviket och fick känna på sommarregnets kalla droppar.
”Där, precis där på kvisten,” säger han och pekar. ”Kan du se om det ligger ett ägg i det?”
Peggy följer riktningen dit Frank pekar. Hon ser boet och säger att det ligger något i det. Frank sträcker sig efter boet och plockar försiktigt upp det ensamma, kalla ägget. Det är turkost och har små, svarta fläckar lite här och var. Han lägger det försiktigt i bröstfickan på den gamla trasiga, smutsiga skjortan och tillsammans klättrar barnen ner till marken.
Frank visar ägget för Peggy. De står och stirrar på det. Det väger som en fjäder och skalet verkar så ömtåligt.
”Vad ska vi göra med det?” frågar Frank utan att släppa blicken.
”Vi får ta hand om det,” menar Peggy. Hon tar ägget och stoppar det i sidenlinnets ficka. ”Jag kan göra ett nytt bo på mitt element där hemma.”
Frank tycker att det låter som en bra idé. Tillsammans går de tillbaka mot trädgården med blött gräs och en blommande rosenbuske.
Peggy står vid dörren och Frank på andra sidan grinden.
”När kan vi gå på äventyr igen?” frågar han och känner rosendoften.
”Kom hit klockan åtta imorgon kväll,” svarar Peggy och öppnar dörren försiktigt. ”Jag kan visa dig boet då.”
”Bra,” säger Frank. ”Vi ses imorgon.”
Han vinkar, hon vinkar och femton minuter senare ligger båda i sina sängar och sover som stockar.
Det lilla ensamma ägget ligger i en rosa ask med bomull i. Elementet är lika varmt som Peggys händer och bomullen lika mjuk som hennes sidenlinne. Ägget sover lite bättre här än högt uppe i rump… Förlåt, sumpcypressen.
Frank och Peggy lämnar den gröna, blöta gräsmattan och den fullt blommande rosenbusken bakom sig. De lämnar demonerna åt sitt eget helvete, för framför det lilla paret väntar ett äventyr på en bättre plats.
Det är nu midnatt och hela byn står öde. Alla dess innevånare ligger i sina varma, bekväma sängar. De sover sött och ostört, demonerna bor i utkanten av den lilla byn och deras svordomar når inte de sovande öronen.
De två barnen går och funderar på vad de ska göra såhär dags, mitt i natten.
”Jag vet en hemlig plats där det finns ett klätterträd,” säger Frank och tar Peggy i handen. Han tycker att den är varm och mjuk, tar den väldigt försiktigt och börjar springa med henne. ”Kom, det är här borta.”
De kommer fram till ett stort, gammalt träd som står alldeles intill en forsande bäck. De är andfådda och sätter sig på stammen som delar sig bara en meter över marken.
”Hur hittade du detta träd?” frågar Peggy och tittar upp mot kronan. En sista droppe faller ner på hennes nästipp från ett litet regnmoln ovanför. Droppen är kall och hon torkar fort bort den med baksidan av sin hand.
”Jag vet inte, jag bara råkade hitta det,” förklarar Frank och river av en tjock bit bark.
”Det är en sumpcypress,” hävdar den lilla flickan. Hon tittar på barken, på barren, på rötterna ovanför marken och på färgen. ”Det är ett sällsynt träd, i alla fall här i lilla Karlby.”
Frank rycker på sina axlar.
Han tar den tjocka barkbiten och lägger ner den i bäcken. ”Titta, en båt,” säger han och pekar mot den mörka, fridfulla bäcken. Barkbiten flyter sakta bort från sumpcypressen och de små barnen.
”Hur vet du att det är en… Rumpcypress?” frågar han osäkert.
”Sumpcypress, dummer,” rättar Peggy. ”Min pappa är trädgårdsmästare. Jag brukar titta i hans böcker och försöker minnas vad träden och växterna heter.”
Frank tittar undrande på Peggy. ”Du är konstig,” säger han och ställer sig upp. ”Kom, vi klättrar upp en bit,” fortsätter han och räcker Peggy en hand.
Tillsammans klättrar de upp i trädet och ser nu ut över hela sin lilla by. Det mesta är släckt och regnet har slutat falla. Molnen är spårlöst borta och ovanför dem lyser stjärnorna och månen klart.
”Jag är rädd,” säger Peggy tyst.
”Ingen fara, Peggy. Grenen är stadig och jag kan hjälpa dig ner sen igen.”
De sätter sig ner bredvid varandra och tittar på stjärnorna en lång stund.
”Det är vackert här,” säger den lilla flickan och letar sina händer ner i två fickor på nattlinnets sidor.
”Mycket lugnare än där hemma, va?” säger Frank och gungar fram och tillbaka med sina stövlar.
Peggy instämmer och suckar.
”Vad bråkade de om, förresten?”
”Jag tror att mamma är arg på pappa för att han inte kan sköta sig,” säger hon och fnyser till. ”Hon säger att han dricker för mycket öl. Jag tycker inte om när pappa dricker öl.”
”Jag förstår vad du menar,” säger Frank. Han drar lite i barken och fnissar lite. ”Min pappa dricker också öl, men min mamma blir inte arg. Min pappa dricker öl och dansar tango för sig själv framför radion ibland. Gör din pappa det också?”
”Nej,” svarar hon kort och bestämt. ”Han kan knappt gå ibland.”
”Det var inte så bra. Min lillebror kan inte gå.”
Peggy suckar och säger att hon inte vill prata om det. ”Kan vi inte klättra ner igen? Jag måste hem nu.”
Frank klättrar först och berättar för Peggy var hon ska sätta sina fötter och i vilka grenar hon kan ta tag i med sina varma, mjuka händer.
”Är det långt kvar?” frågar Peggy med en darrande röst.
”Inte så värst. Vi är snart nere.”
Frank tittar sig omkring efter grenar att hålla i. Han har inte riktigt lärt sig att klättra i detta träd. Inte som han lärt sig att klättra i trädet som ligger precis utanför hans rostiga, gamla grind. Det kan han utantill och vet i vilka grenar man kan ta tag i.
Han tar tag i en gren och märker hur något ligger längst ut på den. En fågel har byggt ett stort bo där.
”Peggy, stanna!” ropar han. ”Här är ett fågelbo.”
Peggy stannar till och tittar ner. ”Vart då?” undrar hon och håller sig runt stammen.
I det lilla boet ligger ett ägg och sover. Det är alldeles ensamt och boet är alldeles för stort för det. Regnet har blött ner hela boet och det ser fallfärdigt och ostadigt ut. Ägget drömmer inga söta drömmar och helst av allt vill det ha värme och kärlek av en vördnadsfull mamma. Istället blev det sviket och fick känna på sommarregnets kalla droppar.
”Där, precis där på kvisten,” säger han och pekar. ”Kan du se om det ligger ett ägg i det?”
Peggy följer riktningen dit Frank pekar. Hon ser boet och säger att det ligger något i det. Frank sträcker sig efter boet och plockar försiktigt upp det ensamma, kalla ägget. Det är turkost och har små, svarta fläckar lite här och var. Han lägger det försiktigt i bröstfickan på den gamla trasiga, smutsiga skjortan och tillsammans klättrar barnen ner till marken.
Frank visar ägget för Peggy. De står och stirrar på det. Det väger som en fjäder och skalet verkar så ömtåligt.
”Vad ska vi göra med det?” frågar Frank utan att släppa blicken.
”Vi får ta hand om det,” menar Peggy. Hon tar ägget och stoppar det i sidenlinnets ficka. ”Jag kan göra ett nytt bo på mitt element där hemma.”
Frank tycker att det låter som en bra idé. Tillsammans går de tillbaka mot trädgården med blött gräs och en blommande rosenbuske.
Peggy står vid dörren och Frank på andra sidan grinden.
”När kan vi gå på äventyr igen?” frågar han och känner rosendoften.
”Kom hit klockan åtta imorgon kväll,” svarar Peggy och öppnar dörren försiktigt. ”Jag kan visa dig boet då.”
”Bra,” säger Frank. ”Vi ses imorgon.”
Han vinkar, hon vinkar och femton minuter senare ligger båda i sina sängar och sover som stockar.
Det lilla ensamma ägget ligger i en rosa ask med bomull i. Elementet är lika varmt som Peggys händer och bomullen lika mjuk som hennes sidenlinne. Ägget sover lite bättre här än högt uppe i rump… Förlåt, sumpcypressen.
måndag 18 maj 2009
Texter om dig, mig och allt (forts. 9)
Jag skrev min första text till en melodi. Gökboet, tror jag den heter. Och melodin är den mycket simpla, men mycket vackra, "Blinka Lilla Stjärna Där".
Resten av dikterna skrev jag på fyllan, tror jag.
---
Marcheringen av grisar
Går mot mig
Och hotar med pistoler
De går för frihet
Och för fulhet.
De hatar mig
De vill attackera mig.
Grisarna vann inatt.
De kan sova ljudligt
För allt är okej.
Vem brydde sig om mig i första tag?
---
Jag är inte gjord för
Att vara en
I mängden.
Mängden skrämmer mig,
För jag vet inte hur
Jag ska handskas med dem.
Svart, blå och brutna ben
De lämnar mig bakom
Jag känner mig så klen.
På marken ligger jag som ett gatubarn,
Och tigger om stryk.
En dag
Är jag
Död
Och en dag
Bryr sig
Någon
Om mig.
---
Poesi på fyllan är
Lika underbart
Som att köra rattonykter.
Fan vad spännande det är...
Snart kör jag in i ett träd
Och förlorar alla mina tänder.
---
Så vem är jag?
Ett geni
eller bara ett jävla kioskmongo?
Huvudet snurrar
Av tankar så få
Snart är jag ingen
Men det är jag ändå.
---
Trodde du var allt,
Men du visade vara ingen.
Trodde jag visste allt,
Men jag visste inte ens en procent.
För jag är
Den sista procenten
Som ingen vill ha.
---
Allt upprepas
Snälla, fullborda mig.
Aldrig är jag ingen att fylla mig
För jag är alltid tom.
Se vitt, bli rött
Du sköt mig i bröstet
Och jag hamnade i koma.
Nu behöver jag något nytt
Som inte sitter bakom pannan.
---
Drömmer mig bort
Med slutna ögon.
Jag var vid din sida, men du svek mig.
Du trodde på alla dina lögner
Och jag trodde på mig själv.
Du visste att jag var ingen
Och du visste att du var allt.
Var gick allt fel?
---
Jag är misslyckandet
Och han är geniet.
Jag står inte i din skugga,
Jag står i mitt avund.
Ett avund att vara en,
Inte att vara en ingen.
Jag är din sugga
Jag är utan kanter, bara rund
Är jag verkligen av ben
Eller bara en som inte blev ringen?
---
Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig...
För jag kommer alltid att vara ensam.
---
Jag betyder inget
För någon.
Jag betyder inget
För mig.
En hjälte trodde
Att han kunde hjälpa världen.
En hjälte visste
Att han inte dög till...
---
Om det fanns en sak att ge dig
Vore det ingenting.
För jag har inga händer
Att hålla något med.
---
De vet precis vad jag inte kan motstå.
---
Helad av mitt skrivande.
Helad av ensamhet.
Jag är en doktor
Som hittat botemedlet
Mot mig själv.
Alkohol?
Nej.
Ciggaretter?
Nej.
Självförakt?
Ja.
---
Svar ja.
Jag är bara
En kiwi
Bland alla bananer.
---
Vit skjorta är inte befläckad
Av idioter
Så fräcka...
Vit skjorta är smutsig
Av ensamhet
Och av sorg.
Hjälp.
---
Bor i en stor stad
Använder små ord.
Så mindre än livet
Så större än döden.
Tänker så stort
Använder så stora ord.
"Jag ska bli bäst
För jag är ingen rest,
Jag kan allt
Och är häftigare än ball."
---
Mamma!
Fett.
Per.
Va?
Mamma?
Ja...
Förlåt.
Nanna!
Jag ska hem och sova.
---
Har fått nog av att vara ensam
Helt själv.
Gå genom porten med mig och se en annan värld.
Jag är trött på att vara
Samma gamla jag.
---
Svart natt
Blir guldig morgon.
Förvirrad hjärna
Försvårar sårat hjärta.
Läkare behövs
För att sätta alla kort
Till ett korthus.
Kirurgen petar med sina instrument
Och tror att man mår bra.
Död på en bår
Med ett hårt slående hjärta.
---
Täcket skänker mig värme
Och hjärtat skänker mig känslor.
Ensam i en säng så blå
Hämtar inspiration från tvesamhetens åtrå.
---
Man får en önskning om man fångar en fjäder från himlen.
Vad får man då om man fångar en fågel?
---
Jag vill äta svamp i helvetet
Och tro att jag är
Från själva djävulen.
Jag vill sniffa koks hos Lucifer
Och tro att allt jag har är
En jordlig drog.
Fast mellan himmel
Och helvete.
Fast mellan öron
Och mun.
---
Gökbo.
I ett fågelbo jag bor
Himlen min är blå och stor.
Molnet flyger där så lätt
Landar sedan på en slätt.
Änglen vandrar ner på mark
Ristar hjärtan i vår bark.
I ett fågelbo jag bor
Och en ängel är min mor.
---
Fina saker får mig
Att bubbla till i min
Vällingsäck.
Resten av dikterna skrev jag på fyllan, tror jag.
---
Marcheringen av grisar
Går mot mig
Och hotar med pistoler
De går för frihet
Och för fulhet.
De hatar mig
De vill attackera mig.
Grisarna vann inatt.
De kan sova ljudligt
För allt är okej.
Vem brydde sig om mig i första tag?
---
Jag är inte gjord för
Att vara en
I mängden.
Mängden skrämmer mig,
För jag vet inte hur
Jag ska handskas med dem.
Svart, blå och brutna ben
De lämnar mig bakom
Jag känner mig så klen.
På marken ligger jag som ett gatubarn,
Och tigger om stryk.
En dag
Är jag
Död
Och en dag
Bryr sig
Någon
Om mig.
---
Poesi på fyllan är
Lika underbart
Som att köra rattonykter.
Fan vad spännande det är...
Snart kör jag in i ett träd
Och förlorar alla mina tänder.
---
Så vem är jag?
Ett geni
eller bara ett jävla kioskmongo?
Huvudet snurrar
Av tankar så få
Snart är jag ingen
Men det är jag ändå.
---
Trodde du var allt,
Men du visade vara ingen.
Trodde jag visste allt,
Men jag visste inte ens en procent.
För jag är
Den sista procenten
Som ingen vill ha.
---
Allt upprepas
Snälla, fullborda mig.
Aldrig är jag ingen att fylla mig
För jag är alltid tom.
Se vitt, bli rött
Du sköt mig i bröstet
Och jag hamnade i koma.
Nu behöver jag något nytt
Som inte sitter bakom pannan.
---
Drömmer mig bort
Med slutna ögon.
Jag var vid din sida, men du svek mig.
Du trodde på alla dina lögner
Och jag trodde på mig själv.
Du visste att jag var ingen
Och du visste att du var allt.
Var gick allt fel?
---
Jag är misslyckandet
Och han är geniet.
Jag står inte i din skugga,
Jag står i mitt avund.
Ett avund att vara en,
Inte att vara en ingen.
Jag är din sugga
Jag är utan kanter, bara rund
Är jag verkligen av ben
Eller bara en som inte blev ringen?
---
Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig...
För jag kommer alltid att vara ensam.
---
Jag betyder inget
För någon.
Jag betyder inget
För mig.
En hjälte trodde
Att han kunde hjälpa världen.
En hjälte visste
Att han inte dög till...
---
Om det fanns en sak att ge dig
Vore det ingenting.
För jag har inga händer
Att hålla något med.
---
De vet precis vad jag inte kan motstå.
---
Helad av mitt skrivande.
Helad av ensamhet.
Jag är en doktor
Som hittat botemedlet
Mot mig själv.
Alkohol?
Nej.
Ciggaretter?
Nej.
Självförakt?
Ja.
---
Svar ja.
Jag är bara
En kiwi
Bland alla bananer.
---
Vit skjorta är inte befläckad
Av idioter
Så fräcka...
Vit skjorta är smutsig
Av ensamhet
Och av sorg.
Hjälp.
---
Bor i en stor stad
Använder små ord.
Så mindre än livet
Så större än döden.
Tänker så stort
Använder så stora ord.
"Jag ska bli bäst
För jag är ingen rest,
Jag kan allt
Och är häftigare än ball."
---
Mamma!
Fett.
Per.
Va?
Mamma?
Ja...
Förlåt.
Nanna!
Jag ska hem och sova.
---
Har fått nog av att vara ensam
Helt själv.
Gå genom porten med mig och se en annan värld.
Jag är trött på att vara
Samma gamla jag.
---
Svart natt
Blir guldig morgon.
Förvirrad hjärna
Försvårar sårat hjärta.
Läkare behövs
För att sätta alla kort
Till ett korthus.
Kirurgen petar med sina instrument
Och tror att man mår bra.
Död på en bår
Med ett hårt slående hjärta.
---
Täcket skänker mig värme
Och hjärtat skänker mig känslor.
Ensam i en säng så blå
Hämtar inspiration från tvesamhetens åtrå.
---
Man får en önskning om man fångar en fjäder från himlen.
Vad får man då om man fångar en fågel?
---
Jag vill äta svamp i helvetet
Och tro att jag är
Från själva djävulen.
Jag vill sniffa koks hos Lucifer
Och tro att allt jag har är
En jordlig drog.
Fast mellan himmel
Och helvete.
Fast mellan öron
Och mun.
---
Gökbo.
I ett fågelbo jag bor
Himlen min är blå och stor.
Molnet flyger där så lätt
Landar sedan på en slätt.
Änglen vandrar ner på mark
Ristar hjärtan i vår bark.
I ett fågelbo jag bor
Och en ängel är min mor.
---
Fina saker får mig
Att bubbla till i min
Vällingsäck.
torsdag 14 maj 2009
Frank och Peggy - Kapitel 1
En Duns PÅ Gräsmattan
Det finns en pojke i ett murket hus. Han och hans familj är fattiga som löss. De kämpar, för att ha bröd på bordet varje morgon. De kämpar för att kunna äta kålsoppa på kvällen. De kämpar, mot sig själva, för sig själva. Det finns en pojke som är trött på kålsoppa och brödskalkar. Han är en glad pojke annars, fast även trött. Han är trött på att bara kämpa sig genom varje dag och äta kålsoppa till middag.
Han vill leva lite också.
Idag bestämmer sig pojken för att göra något annorlunda än att se sin far dansa tango i vardagsrummet för sig själv framför radion. Idag smiter pojken ut mitt i natten.
Han öppnar försiktigt en gnisslande dörr som leder honom ut ur fängelset, ut i frihet. Ut i känsla, ut i världen och ut i natten kliver han med ett leende. Det regnar och pojkens annars krylliga hår ligger slickad på hans hjässa. Han tycker om regnet. Det spolar bort synder och besvär. Det värmer honom mer än vad det gör honom kall.
Ikväll sitter en flicka i ett stort fönster och tittar ut. Hon kan inte sova. Hennes far är en demon i rummet bredvid, hennes mor likaså. Hon står inte ut med demonerna. Önskar sig ur sitt rum, sin trygghet, på andra våningen. Hon är fint klädd inför drömmar i ett nattlinne av siden. Hennes ensamma ögon tittar ut på regnet och hennes ensamma öron hör hur regnet landar på hennes tunna fönster. Hennes ensamma hjärta drömmer om känslan av kallt regn som landar på varma kinder.
Hennes kinder är för tillfället varma av hat och sorgsenhet. Hon hör hur hennes demoner till föräldrar bråkar vidare och en tår faller från hennes ensamma, blåa, stora ögon. Hon torkar fort bort dem och håller för öronen. Hör inte längre regnet, hör bara sitt hjärta som bultar fortare. Stänger sina ögon för världen, lägger undan det som speglar hennes själ.
Den förrymde pojken går på en ängslig väg, svagt upplyst av gula lampor i skyn. Han tittar upp på månen och på stjärnorna genom sin blöta, långa lugg. Han ser några stjärnor i klunga och hans hjärna skapar små svaga streck mellan dem. Stjärnor syns, på en regnig kväll, i en liten lucka mellan molnen. Det är en banbrytande kväll.
Han lyssnar, med sina små smutsiga öron, på hur någon skriker och hur tårarna faller från skyn. Det är ett fasansfullt liv som de där människorna för. Vilka höga skrik, vilka förskräckliga svordomar... Framför allt, vilket gråt.
Han försöker urskilja varifrån skriken kommer. Dessa sorgsna, besvikna skrik, mitt i en regnig natt.
Han hör hur allt kommer från ett stort, fint hus med rosenträdgård. Det är den finaste trädgården hans ögon någonsin fått se. Han klättrar försiktigt över ett litet, vitt staket och sätter ner foten i en mjuk, nyklippt gräsmatta.
Han känner rosendoften och går fram till busken. Tar av ett litet blad från en blomma, sätter det under en näsborre och tar ett djupt andetag. Bladet fastnar under näsborrarna och han lutar huvudet bakåt. Det lilla, ömtåliga rosenbladet ligger kvar och han ser en silhuett i ett stort fönster.
Flickan öppnar ögonen och tittar ut. Bredvid hennes rosor står en pojke i trasiga kläder och gummistövlar. Han tittar rakt på henne och ett av hennes blad faller mot den mjuka gräsmattan. Pojken vinkar och ler.
Flickan öppnar sitt fönster, sträcker ut en hand och känner regnet i sin handflata.
Han säger hej. Hon säger hej.
Hon är trött, så trött, på demonernas tjafs. Hon står inte ut att vara i huset längre och drömmer sig till en lyckligare plats med änglar istället för demoner.
Plötsligt klättrar hon ut från fönstret, hänger från fönsterkarmen och tittar ner mot gräsmattan. Pojken står stilla av skräck, stirrar på henne och säger att hon måste vara försiktig. Hon släpper taget.
I en duns landar hon på sin rumpa i blött, nyklippt gräs. Pojken springer fram, frågar henne om hon mår bra och hjälper henne upp.
Som en förkrympt gentleman sticker han fram sin smutsiga hand mot henne och presenterar sig.
"Frank.”
Flickan tittar på honom och ler.
"Peggy.”
Där står de, en flicka i nattlinne av siden och en fattig pojke i trasiga kläder och gummistövlar. De gör något banbrytande tillsammans inatt.
Det finns en pojke i ett murket hus. Han och hans familj är fattiga som löss. De kämpar, för att ha bröd på bordet varje morgon. De kämpar för att kunna äta kålsoppa på kvällen. De kämpar, mot sig själva, för sig själva. Det finns en pojke som är trött på kålsoppa och brödskalkar. Han är en glad pojke annars, fast även trött. Han är trött på att bara kämpa sig genom varje dag och äta kålsoppa till middag.
Han vill leva lite också.
Idag bestämmer sig pojken för att göra något annorlunda än att se sin far dansa tango i vardagsrummet för sig själv framför radion. Idag smiter pojken ut mitt i natten.
Han öppnar försiktigt en gnisslande dörr som leder honom ut ur fängelset, ut i frihet. Ut i känsla, ut i världen och ut i natten kliver han med ett leende. Det regnar och pojkens annars krylliga hår ligger slickad på hans hjässa. Han tycker om regnet. Det spolar bort synder och besvär. Det värmer honom mer än vad det gör honom kall.
Ikväll sitter en flicka i ett stort fönster och tittar ut. Hon kan inte sova. Hennes far är en demon i rummet bredvid, hennes mor likaså. Hon står inte ut med demonerna. Önskar sig ur sitt rum, sin trygghet, på andra våningen. Hon är fint klädd inför drömmar i ett nattlinne av siden. Hennes ensamma ögon tittar ut på regnet och hennes ensamma öron hör hur regnet landar på hennes tunna fönster. Hennes ensamma hjärta drömmer om känslan av kallt regn som landar på varma kinder.
Hennes kinder är för tillfället varma av hat och sorgsenhet. Hon hör hur hennes demoner till föräldrar bråkar vidare och en tår faller från hennes ensamma, blåa, stora ögon. Hon torkar fort bort dem och håller för öronen. Hör inte längre regnet, hör bara sitt hjärta som bultar fortare. Stänger sina ögon för världen, lägger undan det som speglar hennes själ.
Den förrymde pojken går på en ängslig väg, svagt upplyst av gula lampor i skyn. Han tittar upp på månen och på stjärnorna genom sin blöta, långa lugg. Han ser några stjärnor i klunga och hans hjärna skapar små svaga streck mellan dem. Stjärnor syns, på en regnig kväll, i en liten lucka mellan molnen. Det är en banbrytande kväll.
Han lyssnar, med sina små smutsiga öron, på hur någon skriker och hur tårarna faller från skyn. Det är ett fasansfullt liv som de där människorna för. Vilka höga skrik, vilka förskräckliga svordomar... Framför allt, vilket gråt.
Han försöker urskilja varifrån skriken kommer. Dessa sorgsna, besvikna skrik, mitt i en regnig natt.
Han hör hur allt kommer från ett stort, fint hus med rosenträdgård. Det är den finaste trädgården hans ögon någonsin fått se. Han klättrar försiktigt över ett litet, vitt staket och sätter ner foten i en mjuk, nyklippt gräsmatta.
Han känner rosendoften och går fram till busken. Tar av ett litet blad från en blomma, sätter det under en näsborre och tar ett djupt andetag. Bladet fastnar under näsborrarna och han lutar huvudet bakåt. Det lilla, ömtåliga rosenbladet ligger kvar och han ser en silhuett i ett stort fönster.
Flickan öppnar ögonen och tittar ut. Bredvid hennes rosor står en pojke i trasiga kläder och gummistövlar. Han tittar rakt på henne och ett av hennes blad faller mot den mjuka gräsmattan. Pojken vinkar och ler.
Flickan öppnar sitt fönster, sträcker ut en hand och känner regnet i sin handflata.
Han säger hej. Hon säger hej.
Hon är trött, så trött, på demonernas tjafs. Hon står inte ut att vara i huset längre och drömmer sig till en lyckligare plats med änglar istället för demoner.
Plötsligt klättrar hon ut från fönstret, hänger från fönsterkarmen och tittar ner mot gräsmattan. Pojken står stilla av skräck, stirrar på henne och säger att hon måste vara försiktig. Hon släpper taget.
I en duns landar hon på sin rumpa i blött, nyklippt gräs. Pojken springer fram, frågar henne om hon mår bra och hjälper henne upp.
Som en förkrympt gentleman sticker han fram sin smutsiga hand mot henne och presenterar sig.
"Frank.”
Flickan tittar på honom och ler.
"Peggy.”
Där står de, en flicka i nattlinne av siden och en fattig pojke i trasiga kläder och gummistövlar. De gör något banbrytande tillsammans inatt.
tisdag 12 maj 2009
Texter om dig, mig och allt (forts. 8)
På sistone har jag inte skrivit så mycket i mitt block, mest på min dator. Malte, jag behöver ett nytt block. Vi kan göra ett utbyte.
---
Försöker jag vara något jag inte är?
Eller försökte jag bara föreställa mig själv i framtiden
I dåtiden?
Blev jag bättre än vad jag föreställde mig?
Slutade jag ha förväntningar
På mig själv?
Slutade jag ha ett mål?
Började jag ha en start?
Jag är den jag är
Och inte den jag var
Eller kommer att vara.
Jag blev den jag minst anade
Och jag slutade hitta på saker
Om mig själv
För mig själv.
Jag började ha ett mål.
Jag slutade ha en start.
---
Streck
Streck
Streck
Visar var saker och ting
Börjar och slutar.
Streck
Streck
Streck
Visar vem jag är
För den jag vill se.
---
Vad ser du när du blundar?
Vad hör du när du håller för öronen?
Vad känner du när du sover?
Du är inget man drömmer.
---
Vi hittade en bok
I en bokhylla
Men vi hittade aldrig tiden
Att söka svaren till alla frågor i
---
Herregud.
Jag är fattig
Men tillåt dig aldrig att betala för mig
Från din egen plånbok.
Tyck inte synd om mig när jag går utan cappucino.
Jag är van.
Jag är en asätande varan.
---
Saker och ting är inte lika fint på insidan.
---
Skägg-o-vell
Är en historia
Om en man som försöker
Att odla ett skägg
Han aldrig kommer att få.
Det började smått
Och slutade med pannkaka.
---
Sär skrivningar är våra
Hat objekt.
Vi är bundna i en bok
Och hatar när för fattaren
Skriver som ett kiosk mongo.
---
Kniv och Gaffel.
Skär små potatisar till bitar. Äter dem med dill och smör. Dricker beska droppar innan sillen och bränner vax till sigillet.
"Hej, du fagra.
Tråkigt att du inte kunde vara här.
Saknar dig i Midsommarens land.
Önskar dig all välmående och fylla.
Trilla inte av stolen när jag dig nu ska förbrylla.
Jag kom som en vind
Och gick igen som en grind.
Ps. Du är vilsen i en urskog och jag är ditt rå. Du hittar endast in i din egen dunge om du följer med mig. Ds."
Och jag förstod att jag leder dig längre in och det blir mer plågsamt att vara ensam.
---
Ensamt i ett stort hus. Jag kommer med karlssons klister och lagar dig till vackra melodier när du är så trött att du inte kan sova.
Fan också, fast i backen.
Förlorar du detta
Förlorar du allt.
---
Att förlora
Är fortfarande större
Än att vinna.
---
Skit i mig
För jag är bara ännu ett ansikte i mängden.
Fast om du är en ängel som blev utvald i dimman...
Och om du vill...
Låna mig en hand och ta mig
Till din plats bland molnen.
---
Prata på du
Jag har en igel i örat.
---
Jag är en klyscha som aldrig någonsin kommer att förstå meningen med det annorlunda.
---
Vill du veta en hemlighet?
Nya tidningar luktar faktiskt jävligt gott.
Vill du veta en till?
Levande ljus är det bästa jag vet.
Vill du veta en tredje?
Jag hatar att vara fast i Malmö. Det är knappast en hemlighet.
---
De skriver låtar om kärlek
Men inte för mig
De skriver dem för dig
För det är dig de älskar
---
Månen är hel idag
Och hur mycket du än håller i kuddkanten
Kommer du inte sova gott inatt.
Månen är kär idag
Hur mycket du än söker honom
Gömmer han sig bakom molnet.
Månen är din idag
Han tittar på oss alla
Men speciellt på dig.
Jag är ingens idag
Men jag har listat ut att kuddkanten du håller i
Kan vara min hand.
---
Vägen till hjärtat
Eller omvägen till vägen
Som delar sig i två?
Vägen till spänning
Eller vägen till trygghet?
Ett öra på bröset
Eller ett öra med tinnitus?
---
Ensam nu
Ensam tillsammans
Ensam för evigt.
Välkommen till Doktor Ensams klinik för kroniskt ensamma människor.
Vi har inte botemedlet men vi har orsaken.
---
Messy in my hair
Messy in my brain
Messy in a pair
Messy when alone.
---
När jag skickar meddelanden till dig
Skickar jag oftast flaskpost.
Ibland undrar jag om du ens får en kork.
---
Jag vräker ur mig dikter
Som en biktande syndare.
Jag skriver fort
Som en blixt genom himlen.
Jag känner som en fåne
Utan mål eller medvetande.
För vem är jag för dig
När jag inte ens vet vad jag är för mig?
---
Veckan som gått har gett mig
En skitstorm av konsekvenser.
---
Kosmisk loge
Ljudet åker hur långt som helst, i alla fall med radiovågor.
Just nu kanske Rix FMs signaler befinner sig någonstans efter Uranus, påväg ut i deep space.
Just nu kanske en liten utomjording på Jupiter sitter och lyssnar på när Carola vann Schlager VM nittonhundrafrösihjäl.
Just nu sitter kanske en vacker varelse på Venus och gråter till en sorglig låt.
Just nu sitter en pojke på Jorden och lyssnar på att han var född att vara blå.
---
Monstret sitter i det mörka rummet
Och skrämmer dig
Ju mer han skriver.
Monstret dricker te så ljummet
Och skrämmer mig
Ju mer han sina murar river.
Monstret blundar med sina lock,
För han är trött
På att ständigt vara fri.
Monstret är inget farligt, dock.
Hans hjärta blöder rött
Och vill aldrig mer ensam bli.
---
Soldat, är du trött?
Ja, sir. Jag är helt slut i mina ben.
Det är nu du ska börja springa.
---
Det börjar falla samman.
Falla samman som en sönderskjuten mur.
Falla över mig och jag begravs i damm och gammal murbruk.
Tja, jag har i alla fall försökt.
Jag vet att för att vinna detta krig
Måste jag sluta slåss.
---
Du och jag är allierade
Mot framtidens krig.
Vi måste sluta slåss,
Sluta kämpa mot strömmen
Och se vart den leder oss.
Vi är vattnet.
---
Tittut.
Ett skotthål
Rakt igenom mitt bål.
Sätter en kikare i hålet,
Ser förbi
Den jag är.
---
Jag såg metall på stan idag.
Först såg jag inte om det var mässing
Eller om det var brons.
Metallen var rostig som tusan
Och jag kände inte igen henne.
Bakom hennes leende
Och hennes vardagliga småprat
Led hon av att se mig.
Bakom hennes solglasögon
Dolde hon
Hur hennes själ mådde.
Hon var en rostig bit järn.
---
Springa i djunglen
Dong dong dong daga.
Bakom mig hör jag små distinkta sus.
Inte sus i kronans blad eller kvistar.
Små sus:
Som att någon nyser ut en mygga ur näsan.
PSCH!
Jag är träffad.
Faller medvetslöst
Handlöst,
Till marken.
"Jag dör hellre än att ge dig kontroll."
Knivegg mot halsen. Kallt stål, varmt blod.
Jag är en krigsfånge med ärr över kroppen.
---
Jag får det jag förtjänar.
Kanske förtjänar jag inget gott.
---
Vi är vatten.
Jag är is.
Du är ånga.
Jag ligger lågt och stilla.
Du pyser av energi uppe i luften.
---
Vi har slagit våra kloka huvuden ihop igen, Malte. Kosmisk samtanke.
Du skrev om en djungel.
Och det gjorde jag med.
Jag läste om din först tio minuter efter att jag skrivit om min.
Är vi verkligen inte mer än vatten?
Är vi inte, i hemlighet, bröder?
---
Billion dollar bullshit
Having a laugh.
I see myself in the mirror
And I will never be rich
And I will never be famous
And thank fucking God
For that.
Billion dollar megalomania
Will never decay in scizofrenia.
One person will be rich
The other lives in a ditch.
One person to love
And one to be another's bitch.
One billion dollar
Will never be enough
To buy you love.
---
Försöker jag vara något jag inte är?
Eller försökte jag bara föreställa mig själv i framtiden
I dåtiden?
Blev jag bättre än vad jag föreställde mig?
Slutade jag ha förväntningar
På mig själv?
Slutade jag ha ett mål?
Började jag ha en start?
Jag är den jag är
Och inte den jag var
Eller kommer att vara.
Jag blev den jag minst anade
Och jag slutade hitta på saker
Om mig själv
För mig själv.
Jag började ha ett mål.
Jag slutade ha en start.
---
Streck
Streck
Streck
Visar var saker och ting
Börjar och slutar.
Streck
Streck
Streck
Visar vem jag är
För den jag vill se.
---
Vad ser du när du blundar?
Vad hör du när du håller för öronen?
Vad känner du när du sover?
Du är inget man drömmer.
---
Vi hittade en bok
I en bokhylla
Men vi hittade aldrig tiden
Att söka svaren till alla frågor i
---
Herregud.
Jag är fattig
Men tillåt dig aldrig att betala för mig
Från din egen plånbok.
Tyck inte synd om mig när jag går utan cappucino.
Jag är van.
Jag är en asätande varan.
---
Saker och ting är inte lika fint på insidan.
---
Skägg-o-vell
Är en historia
Om en man som försöker
Att odla ett skägg
Han aldrig kommer att få.
Det började smått
Och slutade med pannkaka.
---
Sär skrivningar är våra
Hat objekt.
Vi är bundna i en bok
Och hatar när för fattaren
Skriver som ett kiosk mongo.
---
Kniv och Gaffel.
Skär små potatisar till bitar. Äter dem med dill och smör. Dricker beska droppar innan sillen och bränner vax till sigillet.
"Hej, du fagra.
Tråkigt att du inte kunde vara här.
Saknar dig i Midsommarens land.
Önskar dig all välmående och fylla.
Trilla inte av stolen när jag dig nu ska förbrylla.
Jag kom som en vind
Och gick igen som en grind.
Ps. Du är vilsen i en urskog och jag är ditt rå. Du hittar endast in i din egen dunge om du följer med mig. Ds."
Och jag förstod att jag leder dig längre in och det blir mer plågsamt att vara ensam.
---
Ensamt i ett stort hus. Jag kommer med karlssons klister och lagar dig till vackra melodier när du är så trött att du inte kan sova.
Fan också, fast i backen.
Förlorar du detta
Förlorar du allt.
---
Att förlora
Är fortfarande större
Än att vinna.
---
Skit i mig
För jag är bara ännu ett ansikte i mängden.
Fast om du är en ängel som blev utvald i dimman...
Och om du vill...
Låna mig en hand och ta mig
Till din plats bland molnen.
---
Prata på du
Jag har en igel i örat.
---
Jag är en klyscha som aldrig någonsin kommer att förstå meningen med det annorlunda.
---
Vill du veta en hemlighet?
Nya tidningar luktar faktiskt jävligt gott.
Vill du veta en till?
Levande ljus är det bästa jag vet.
Vill du veta en tredje?
Jag hatar att vara fast i Malmö. Det är knappast en hemlighet.
---
De skriver låtar om kärlek
Men inte för mig
De skriver dem för dig
För det är dig de älskar
---
Månen är hel idag
Och hur mycket du än håller i kuddkanten
Kommer du inte sova gott inatt.
Månen är kär idag
Hur mycket du än söker honom
Gömmer han sig bakom molnet.
Månen är din idag
Han tittar på oss alla
Men speciellt på dig.
Jag är ingens idag
Men jag har listat ut att kuddkanten du håller i
Kan vara min hand.
---
Vägen till hjärtat
Eller omvägen till vägen
Som delar sig i två?
Vägen till spänning
Eller vägen till trygghet?
Ett öra på bröset
Eller ett öra med tinnitus?
---
Ensam nu
Ensam tillsammans
Ensam för evigt.
Välkommen till Doktor Ensams klinik för kroniskt ensamma människor.
Vi har inte botemedlet men vi har orsaken.
---
Messy in my hair
Messy in my brain
Messy in a pair
Messy when alone.
---
När jag skickar meddelanden till dig
Skickar jag oftast flaskpost.
Ibland undrar jag om du ens får en kork.
---
Jag vräker ur mig dikter
Som en biktande syndare.
Jag skriver fort
Som en blixt genom himlen.
Jag känner som en fåne
Utan mål eller medvetande.
För vem är jag för dig
När jag inte ens vet vad jag är för mig?
---
Veckan som gått har gett mig
En skitstorm av konsekvenser.
---
Kosmisk loge
Ljudet åker hur långt som helst, i alla fall med radiovågor.
Just nu kanske Rix FMs signaler befinner sig någonstans efter Uranus, påväg ut i deep space.
Just nu kanske en liten utomjording på Jupiter sitter och lyssnar på när Carola vann Schlager VM nittonhundrafrösihjäl.
Just nu sitter kanske en vacker varelse på Venus och gråter till en sorglig låt.
Just nu sitter en pojke på Jorden och lyssnar på att han var född att vara blå.
---
Monstret sitter i det mörka rummet
Och skrämmer dig
Ju mer han skriver.
Monstret dricker te så ljummet
Och skrämmer mig
Ju mer han sina murar river.
Monstret blundar med sina lock,
För han är trött
På att ständigt vara fri.
Monstret är inget farligt, dock.
Hans hjärta blöder rött
Och vill aldrig mer ensam bli.
---
Soldat, är du trött?
Ja, sir. Jag är helt slut i mina ben.
Det är nu du ska börja springa.
---
Det börjar falla samman.
Falla samman som en sönderskjuten mur.
Falla över mig och jag begravs i damm och gammal murbruk.
Tja, jag har i alla fall försökt.
Jag vet att för att vinna detta krig
Måste jag sluta slåss.
---
Du och jag är allierade
Mot framtidens krig.
Vi måste sluta slåss,
Sluta kämpa mot strömmen
Och se vart den leder oss.
Vi är vattnet.
---
Tittut.
Ett skotthål
Rakt igenom mitt bål.
Sätter en kikare i hålet,
Ser förbi
Den jag är.
---
Jag såg metall på stan idag.
Först såg jag inte om det var mässing
Eller om det var brons.
Metallen var rostig som tusan
Och jag kände inte igen henne.
Bakom hennes leende
Och hennes vardagliga småprat
Led hon av att se mig.
Bakom hennes solglasögon
Dolde hon
Hur hennes själ mådde.
Hon var en rostig bit järn.
---
Springa i djunglen
Dong dong dong daga.
Bakom mig hör jag små distinkta sus.
Inte sus i kronans blad eller kvistar.
Små sus:
Som att någon nyser ut en mygga ur näsan.
PSCH!
Jag är träffad.
Faller medvetslöst
Handlöst,
Till marken.
"Jag dör hellre än att ge dig kontroll."
Knivegg mot halsen. Kallt stål, varmt blod.
Jag är en krigsfånge med ärr över kroppen.
---
Jag får det jag förtjänar.
Kanske förtjänar jag inget gott.
---
Vi är vatten.
Jag är is.
Du är ånga.
Jag ligger lågt och stilla.
Du pyser av energi uppe i luften.
---
Vi har slagit våra kloka huvuden ihop igen, Malte. Kosmisk samtanke.
Du skrev om en djungel.
Och det gjorde jag med.
Jag läste om din först tio minuter efter att jag skrivit om min.
Är vi verkligen inte mer än vatten?
Är vi inte, i hemlighet, bröder?
---
Billion dollar bullshit
Having a laugh.
I see myself in the mirror
And I will never be rich
And I will never be famous
And thank fucking God
For that.
Billion dollar megalomania
Will never decay in scizofrenia.
One person will be rich
The other lives in a ditch.
One person to love
And one to be another's bitch.
One billion dollar
Will never be enough
To buy you love.
söndag 10 maj 2009
Det Perfekta Konstverket - Sista delen
Idag är det en ny dag och Johan kliver in i klassrummet.
”Nå, försenad som vanligt,” säger magistern och tittar på honom. ”Och vad har Lövheden i händerna?”
Johan går fram med en vit tavla i sin vänsterhand och ett rött, välputsat äpple i sin högra. Han tittar på magistern, ursäktar att han är sen och ger honom äpplet.
”Smörar du för mig, ungjävel?” undrar magistern och kastar äpplet i golvet.
Johan ställer sig vid katedern med händerna på ryggen och lägger ner den tomma tavlan vid fötterna. ”Jag har något viktigt att säga till er, kära klass. Ni har utsatt mig för mycket dumt och idag ska ni få igen. Idag får jag min hämnd mot er och mot resten av världen. Idag ska jag skapa mitt perfekta, abstrakta konstverk och visa vem som är kung.”
Johan tar upp den vita duken och ställer den upp mot whiteboardtavlan. Han ställer sig framför och drar upp en pistol ur byxorna som var blöta av toalettvatten igår.
”Min dag är överstökad, mamma.”
Han faller ihop på golvet i en smäll.
Johan Lövheden pratade på lektionen idag. Han gav magistern ett rött äpple och oss ett perfekt, abstrakt konstverk.
”Nå, försenad som vanligt,” säger magistern och tittar på honom. ”Och vad har Lövheden i händerna?”
Johan går fram med en vit tavla i sin vänsterhand och ett rött, välputsat äpple i sin högra. Han tittar på magistern, ursäktar att han är sen och ger honom äpplet.
”Smörar du för mig, ungjävel?” undrar magistern och kastar äpplet i golvet.
Johan ställer sig vid katedern med händerna på ryggen och lägger ner den tomma tavlan vid fötterna. ”Jag har något viktigt att säga till er, kära klass. Ni har utsatt mig för mycket dumt och idag ska ni få igen. Idag får jag min hämnd mot er och mot resten av världen. Idag ska jag skapa mitt perfekta, abstrakta konstverk och visa vem som är kung.”
Johan tar upp den vita duken och ställer den upp mot whiteboardtavlan. Han ställer sig framför och drar upp en pistol ur byxorna som var blöta av toalettvatten igår.
”Min dag är överstökad, mamma.”
Han faller ihop på golvet i en smäll.
Johan Lövheden pratade på lektionen idag. Han gav magistern ett rött äpple och oss ett perfekt, abstrakt konstverk.
torsdag 7 maj 2009
Det Perfekta Konstverket - Del 3
Vi har nu ätit lunch och snart börjar matematiken. Johan struntade i att äta lunch. Han satt fortfarande kvar i klassrummet när jag kom fem minuter för tidigt till lektionen. Jag sitter framför honom, näst längst bak. Ibland hör jag hans tunga, lugna andetag. Det verkar som att han inte vill finnas här bland oss, som att han önskar sig bort, ut från skolan och upp på ett berg där han kan känna sig som en kung. Kung Johan Lövheden, härskare över världen som inte visar hänsyn till mobbare. Jag vänder mig bak.
”Varför åt du inte idag?” frågar jag och ser hur han blixtsnabbt räknar ut en uppgift om ekvationer.
Han svarar först när han räknat klart talet. ”Jag är inte hungrig,” säger han tyst, fortfarande med ansiktet ner mot matteboken. Hans penna verkar så liten i hans stora händer, lika liten som hans ord i hans mun.
”Okej,” säger jag snabbt och hör hur resten av klassen kommer i korridoren. Jag vänder mig mot tavlan och struntar sedan i Johan.
Halvvägs in i lektionen ryter magistern plötsligt till Johan och undrar varför han inte jobbar. Johan säger ingenting och tittar med trötta ögon på honom. Magistern, som är ett påstått matematiskt geni, går mot bänken längst bak, förbi mig, med hårda steg och stannar. Han tar upp Johans block, går fram till katedern och visar klassen ett abstrakt, svart konstverk längst bak i ett rutat kollegieblock.
”Det är såhär dårar och slöfockar jobbar,” säger han högt och tydligt till klassen.
”Det är såhär förlorare beter sig,” fortsätter han och river ut det abstrakta ur blocket. Han knycklar ihop pappret, kastar det på golvet, spottar och stampar på det med sina välputsade skor. Efteråt beordrar han strängt att Johan ska gå till rektorn och att resten av oss ska fortsätta lösa ekvationer.
För Johan spelar det ingen roll om han missar halva lektionen, han vet redan vad ett plus ett blir och hur man löser andragradsekvationer.
På nästa lektion kommer Johan en kvart för sent. Han kliver in under frökens genomgång om Pablo Picasso och säger att han varit hos rektorn. Han släpar sig längst bak i klassen och lyssnar på resten av genomgången. När hon är klar har vi fått i uppgift att måla vad vi känner för.
Alla rusar mot färgerna, penslarna och papperna. Alla utom Johan Lövheden, som tyst sitter kvar på sin plats och läser på tavlan där fröken antecknat. Det är först när alla andra har satt sig ner för att börja slabba med akryl, akvarell och kritor som Johan reser sig upp och hämtar det han känner för. Han går till skåpen och rotar längst in efter färg. Ingen lägger märke till honom när han satt sig ner på sin plats igen och hällt ut rosa färg mitt på sitt stora, tjocka pappersark. Han hugger ner penseln i arket med en smäll som får oss att hoppa till och fröken råkar välta sitt glas med vatten.
När vi tittar mot honom rör han häftigt på sin högerarm. Johan är en konstnär nu. Han rör armen i en stor hjärtformad rörelse. På arket bildas ett fyrkantigt, rosa hjärta. Något abstrakt, precis som det han ritade längst bak i sitt rutade kollegieblock. Det är något mjukare än det matematikläraren tidigare stampat på en timme tidigare. Alla brister ut i skratt och någon kastar papper på honom.
”Kolla vad Johan gör!”
”Detta är en killskola, inte en tjejskola. Jävla bög.”
Glåporden attackerar Johan som nu är alldeles röd av ilska. Han sitter nästan och skakar, som en vulkan redo att få sitt största utbrott någonsin. Rörelserna i hans arm är tydlig och obekväm. Bertil säger åt mig att kyla ner honom med lite svart färg i hans snaggade hår. De andra tycker som Bertil och jag tvekar.
”Kom igen, Anders. Ta färgen och häll ut det i hans hår. Du blir en hjälte,” skriker de. Jag faller till slut för grupptrycket och smyger bakom Johans rygg, vänder upp och ner på färgburken och trycker ut all färg i hans hår.
Den svarta akrylfärgen droppar ner på hans hjärta från hans ansikte. Svarta fläckar lägger sig på arket och smutsar ner något fint. Svarta fläckar lägger sig genast i mitt samvete och jag säger förlåt. Johan vänder sig sakta om och möter min blick. Hans bruna ögon brinner och han säger ingenting.
Lika plötsligt som en droppe akryl faller till golvet ligger jag omedveten på bildateljéns golv.
”Varför åt du inte idag?” frågar jag och ser hur han blixtsnabbt räknar ut en uppgift om ekvationer.
Han svarar först när han räknat klart talet. ”Jag är inte hungrig,” säger han tyst, fortfarande med ansiktet ner mot matteboken. Hans penna verkar så liten i hans stora händer, lika liten som hans ord i hans mun.
”Okej,” säger jag snabbt och hör hur resten av klassen kommer i korridoren. Jag vänder mig mot tavlan och struntar sedan i Johan.
Halvvägs in i lektionen ryter magistern plötsligt till Johan och undrar varför han inte jobbar. Johan säger ingenting och tittar med trötta ögon på honom. Magistern, som är ett påstått matematiskt geni, går mot bänken längst bak, förbi mig, med hårda steg och stannar. Han tar upp Johans block, går fram till katedern och visar klassen ett abstrakt, svart konstverk längst bak i ett rutat kollegieblock.
”Det är såhär dårar och slöfockar jobbar,” säger han högt och tydligt till klassen.
”Det är såhär förlorare beter sig,” fortsätter han och river ut det abstrakta ur blocket. Han knycklar ihop pappret, kastar det på golvet, spottar och stampar på det med sina välputsade skor. Efteråt beordrar han strängt att Johan ska gå till rektorn och att resten av oss ska fortsätta lösa ekvationer.
För Johan spelar det ingen roll om han missar halva lektionen, han vet redan vad ett plus ett blir och hur man löser andragradsekvationer.
På nästa lektion kommer Johan en kvart för sent. Han kliver in under frökens genomgång om Pablo Picasso och säger att han varit hos rektorn. Han släpar sig längst bak i klassen och lyssnar på resten av genomgången. När hon är klar har vi fått i uppgift att måla vad vi känner för.
Alla rusar mot färgerna, penslarna och papperna. Alla utom Johan Lövheden, som tyst sitter kvar på sin plats och läser på tavlan där fröken antecknat. Det är först när alla andra har satt sig ner för att börja slabba med akryl, akvarell och kritor som Johan reser sig upp och hämtar det han känner för. Han går till skåpen och rotar längst in efter färg. Ingen lägger märke till honom när han satt sig ner på sin plats igen och hällt ut rosa färg mitt på sitt stora, tjocka pappersark. Han hugger ner penseln i arket med en smäll som får oss att hoppa till och fröken råkar välta sitt glas med vatten.
När vi tittar mot honom rör han häftigt på sin högerarm. Johan är en konstnär nu. Han rör armen i en stor hjärtformad rörelse. På arket bildas ett fyrkantigt, rosa hjärta. Något abstrakt, precis som det han ritade längst bak i sitt rutade kollegieblock. Det är något mjukare än det matematikläraren tidigare stampat på en timme tidigare. Alla brister ut i skratt och någon kastar papper på honom.
”Kolla vad Johan gör!”
”Detta är en killskola, inte en tjejskola. Jävla bög.”
Glåporden attackerar Johan som nu är alldeles röd av ilska. Han sitter nästan och skakar, som en vulkan redo att få sitt största utbrott någonsin. Rörelserna i hans arm är tydlig och obekväm. Bertil säger åt mig att kyla ner honom med lite svart färg i hans snaggade hår. De andra tycker som Bertil och jag tvekar.
”Kom igen, Anders. Ta färgen och häll ut det i hans hår. Du blir en hjälte,” skriker de. Jag faller till slut för grupptrycket och smyger bakom Johans rygg, vänder upp och ner på färgburken och trycker ut all färg i hans hår.
Den svarta akrylfärgen droppar ner på hans hjärta från hans ansikte. Svarta fläckar lägger sig på arket och smutsar ner något fint. Svarta fläckar lägger sig genast i mitt samvete och jag säger förlåt. Johan vänder sig sakta om och möter min blick. Hans bruna ögon brinner och han säger ingenting.
Lika plötsligt som en droppe akryl faller till golvet ligger jag omedveten på bildateljéns golv.
tisdag 5 maj 2009
Texter om dig, mig och allt (forts. 7)
Jag har oro i hela kroppen.
---
Hennes dröm blev smutsig förra kvällen.
Nu ligger den i blöt i en hink med tvättmedel i.
Hennes hjärta blev sårat,
Strax efter att hennes dröm blev smutsig.
Hennes öra hörde något hon helst sluppit höra.
Imorgon mår hennes dröm bra.
Imorgon mår hennes hjärta inte som det ska.
---
Jag fick en stjärna av dig och du ett träd av mig.
Kom och klättra en bit upp mot himlen, vi kan äta en smörgås på vägen upp.
---
Vissa människor är som ihåliga stenar.
Det enda man bör göra med dem är att sätta in en dynamitgubbe i deras hålighet och sedan tända på och ta skydd.
---
Tror du att jag kan skriva en låt?
Jag menar, jag kan ju varken skriva, sjunga eller spela.
Som att få en apa att åka till rymden.
Fast vänta nu lite...
Försökte men misslyckades.
---
Å andra sidan pågår det alltid ett krig i hennes hjärta.
Lyckosam är han som får äran att skapa fred.
---
Doktor Ensam har en säng så grön.
Grön av avund.
Avundas andra sängar
Som inte står halvtomma.
---
Helvete.
Tabbade på första jävla grejen som har med min framtid att göra.
Ångest!
Avböjd.
Lycka till i framtiden,
Per Danielssonononsnsonson.
---
Morgonen är guld och kvällen är röd.
Morgonen lever när kvällen är död.
Morgonen är glad när kvällen bär en skuld.
Morgonen är det natten mig bjöd.
Morgonen fick mig att sluta tro på att kärlekens färg är röd.
Kärlekens färg är guld.
Kärlekens tid är morgon.
---
En tyst människa
Är en tänkande människa.
---
Att vara annorlunda är lika svårt som för en skådespelare att vara ifred.
---
Vissa längtar efter ensamhet medan andra doktorerar i det.
"God afton. Mitt namn är Per Danielsson, men ni kan kalla mig för Dr. Ensam."
---
När måsar börjar gå på marken vet vi
Att världen är på väg åt helvete.
---
Mina naglar är smutsiga av människor jag aldrig velat träffa.
---
Han vill inte ha något.
Han vill ha allt.
---
Vi är hjältar som skiter i vilket.
---
Doktor i ensamhet?
Gör mig bara bra.
Då slipper jag cykla en halv mil varje dag.
Doktor i ensamhet?
Får mig att önska mig sextio mil bort.
---
Idag var jag ett steg närmre dig.
Ett steg närmre sanning.
---
Mitt liv är långt ifrån min
Framtid.
Men vem fan bryr sig? Inte ens jag vill se mig själv lyckas.
---
Vilken är
Ensamhetens färg?
Blå?
Lila?
Gul?
Genomskinlig.
---
I mitt högra öra hör jag mitt fängelse.
I mitt vänstra min framtid.
I mitten sitter jag kluven.
---
Nej! Shotta lättmjölk bakom mig.
---
Mitt yrke blev inte lättare.
Jag blev nyss befodrad till överdoktor Ensamhet.
---
Syrener är till dig
Syrener har nektar så god
Syrener visar var jag bor
Syrener ger bina sin honung
Syrener bar du runt halsen
Syrener mister aldrig glansen
Syrenen är du
---
Hennes dröm blev smutsig förra kvällen.
Nu ligger den i blöt i en hink med tvättmedel i.
Hennes hjärta blev sårat,
Strax efter att hennes dröm blev smutsig.
Hennes öra hörde något hon helst sluppit höra.
Imorgon mår hennes dröm bra.
Imorgon mår hennes hjärta inte som det ska.
---
Jag fick en stjärna av dig och du ett träd av mig.
Kom och klättra en bit upp mot himlen, vi kan äta en smörgås på vägen upp.
---
Vissa människor är som ihåliga stenar.
Det enda man bör göra med dem är att sätta in en dynamitgubbe i deras hålighet och sedan tända på och ta skydd.
---
Tror du att jag kan skriva en låt?
Jag menar, jag kan ju varken skriva, sjunga eller spela.
Som att få en apa att åka till rymden.
Fast vänta nu lite...
Försökte men misslyckades.
---
Å andra sidan pågår det alltid ett krig i hennes hjärta.
Lyckosam är han som får äran att skapa fred.
---
Doktor Ensam har en säng så grön.
Grön av avund.
Avundas andra sängar
Som inte står halvtomma.
---
Helvete.
Tabbade på första jävla grejen som har med min framtid att göra.
Ångest!
Avböjd.
Lycka till i framtiden,
Per Danielssonononsnsonson.
---
Morgonen är guld och kvällen är röd.
Morgonen lever när kvällen är död.
Morgonen är glad när kvällen bär en skuld.
Morgonen är det natten mig bjöd.
Morgonen fick mig att sluta tro på att kärlekens färg är röd.
Kärlekens färg är guld.
Kärlekens tid är morgon.
---
En tyst människa
Är en tänkande människa.
---
Att vara annorlunda är lika svårt som för en skådespelare att vara ifred.
---
Vissa längtar efter ensamhet medan andra doktorerar i det.
"God afton. Mitt namn är Per Danielsson, men ni kan kalla mig för Dr. Ensam."
---
När måsar börjar gå på marken vet vi
Att världen är på väg åt helvete.
---
Mina naglar är smutsiga av människor jag aldrig velat träffa.
---
Han vill inte ha något.
Han vill ha allt.
---
Vi är hjältar som skiter i vilket.
---
Doktor i ensamhet?
Gör mig bara bra.
Då slipper jag cykla en halv mil varje dag.
Doktor i ensamhet?
Får mig att önska mig sextio mil bort.
---
Idag var jag ett steg närmre dig.
Ett steg närmre sanning.
---
Mitt liv är långt ifrån min
Framtid.
Men vem fan bryr sig? Inte ens jag vill se mig själv lyckas.
---
Vilken är
Ensamhetens färg?
Blå?
Lila?
Gul?
Genomskinlig.
---
I mitt högra öra hör jag mitt fängelse.
I mitt vänstra min framtid.
I mitten sitter jag kluven.
---
Nej! Shotta lättmjölk bakom mig.
---
Mitt yrke blev inte lättare.
Jag blev nyss befodrad till överdoktor Ensamhet.
---
Syrener är till dig
Syrener har nektar så god
Syrener visar var jag bor
Syrener ger bina sin honung
Syrener bar du runt halsen
Syrener mister aldrig glansen
Syrenen är du
söndag 3 maj 2009
Det Perfekta Konstverket - Del 2
Vi går i samma klass, jag och Johan. Vi går i en skola endast för pojkar med rika och inflytelserika pappor. En privatskola för pojkar där vi får lära oss saker man inte får i vanliga skolor. Vi får lära oss allt, och lite till, förutom abstrakta målningar. Vi går i årskurs sex med tio andra pojkar och ingen av dem är Johans vän. Vi är pojkar och han är en ung man. Han är den enda av oss som fått hår mellan benen och fjun på överläppen. Han är den enda av oss som hamnat i målbrottet. Vi retar honom för det, hur annorlunda hans röst är jämfört med våra. Vi gör det tillsammans, för ensamma hade vi aldrig klarat av det. Han är för stor för att mobba ensam. Han är som en grizzlybjörn i jämförelse med oss små pojkar. Så stor, så stark och så vuxen.
Han är även tyst. Han gör sällan några ljud ifrån sig på lektionerna och briljerar aldrig när ingen i klassen inte kan svara på magisterns frågor. Jag känner på mig att han kan svaren, för han får MVG på alla uppgifter han lämnar in. Han vågar väl inte prata inför hela sin klass, rädd att vi ska skratta åt hans konstiga röst.
Idag är en fullspäckad dag. Vi börjar klockan åtta och enligt vårt schema har vi gymnastik, samhällskunskap, lunch, matematik och sist bild.
På gymnastiken ska vi spela fotboll och två av våra klasskompisar blir utsedda att välja lag. Det blir jämna lag, sex stycken mot sex. Jag blir vald bland de första och sedan bråkar lagen om vem som ska ha Johan i sitt. Vi bråkar livligt och länge tills vår stränga magister säger att det är bäst att han är med i lag nummer två, där även jag spelar, eftersom vi bara var fem. Vi svär och stampar i golvet, är besvikna på att vi skulle få ha skolans sämsta mittback i laget.
Johan gör inte mycket under matchens gång. Han står mest stilla som en gigant längst bak. Fast han bryr sig inte om det. Han skiter i matchen och släpper igenom anfallare efter anfallare. Varje gång gör de mål och vi förlorar matchen med tio mål. När matchen är slut svär vi åt honom i omklädningsrummet och kastar svettiga kalsonger på honom. Han bryr sig inte så mycket, kastar bort kalsongerna som landar på hans breda axlar och fortsätter med sitt. Han klär av sig och går in i duschen först av oss alla, för att få allt överstökat så fort som möjligt.
Medan han duschar spelar vi honom ett elakt spratt. Vi tar hans byxor, går in med dem till toaletten, öppnar locket och lägger byxorna i toalettskålen. Bertil trycker på knappen och dränker byxorna med sju liter vatten. De går inte ner i röret och toaletten svämmar över. Bertil skrattar högljutt och elakt.
Jag sticker in huvudet i duschrummet.
”Johan, vi spolade just ner dina byxor i toaletten. De var alldeles för stora så det blev stopp i den,” säger jag, skrattar hånfullt och smäller hårt igen dörren. Han får gå i sina fula byxor resten av dagen.
På samhällskunskapen sitter Johan i sina gymnastikbyxor och hans hår är torrt. Det är även det enda som inte är långt. Han var tvungen att raka av sig allt efter att hela klassen hade brottat ner honom på skolgården någon vecka sedan och kletat häftmassa i hela hans långa, mörka och mjuka hår. Den dagen fick tre av mina klasskompisar blåtiror och en fick en utslagen tand. Det var mest Johan som fick skit hos rektorn den gången, förstås. Han var den enda som fysiskt skadat någon.
Han sitter tyst genom lektionen och bläddrar i läroboken. Tittar på bilder med somaliska små barn som svälter i kapitlet om U-länder och på rika krösusar, som hans egen pappa, i kapitlet om ekonomi. Jag hör hur han suckar till då och då, som att han bara vill att dagen ska vara överstökad.
Han är även tyst. Han gör sällan några ljud ifrån sig på lektionerna och briljerar aldrig när ingen i klassen inte kan svara på magisterns frågor. Jag känner på mig att han kan svaren, för han får MVG på alla uppgifter han lämnar in. Han vågar väl inte prata inför hela sin klass, rädd att vi ska skratta åt hans konstiga röst.
Idag är en fullspäckad dag. Vi börjar klockan åtta och enligt vårt schema har vi gymnastik, samhällskunskap, lunch, matematik och sist bild.
På gymnastiken ska vi spela fotboll och två av våra klasskompisar blir utsedda att välja lag. Det blir jämna lag, sex stycken mot sex. Jag blir vald bland de första och sedan bråkar lagen om vem som ska ha Johan i sitt. Vi bråkar livligt och länge tills vår stränga magister säger att det är bäst att han är med i lag nummer två, där även jag spelar, eftersom vi bara var fem. Vi svär och stampar i golvet, är besvikna på att vi skulle få ha skolans sämsta mittback i laget.
Johan gör inte mycket under matchens gång. Han står mest stilla som en gigant längst bak. Fast han bryr sig inte om det. Han skiter i matchen och släpper igenom anfallare efter anfallare. Varje gång gör de mål och vi förlorar matchen med tio mål. När matchen är slut svär vi åt honom i omklädningsrummet och kastar svettiga kalsonger på honom. Han bryr sig inte så mycket, kastar bort kalsongerna som landar på hans breda axlar och fortsätter med sitt. Han klär av sig och går in i duschen först av oss alla, för att få allt överstökat så fort som möjligt.
Medan han duschar spelar vi honom ett elakt spratt. Vi tar hans byxor, går in med dem till toaletten, öppnar locket och lägger byxorna i toalettskålen. Bertil trycker på knappen och dränker byxorna med sju liter vatten. De går inte ner i röret och toaletten svämmar över. Bertil skrattar högljutt och elakt.
Jag sticker in huvudet i duschrummet.
”Johan, vi spolade just ner dina byxor i toaletten. De var alldeles för stora så det blev stopp i den,” säger jag, skrattar hånfullt och smäller hårt igen dörren. Han får gå i sina fula byxor resten av dagen.
På samhällskunskapen sitter Johan i sina gymnastikbyxor och hans hår är torrt. Det är även det enda som inte är långt. Han var tvungen att raka av sig allt efter att hela klassen hade brottat ner honom på skolgården någon vecka sedan och kletat häftmassa i hela hans långa, mörka och mjuka hår. Den dagen fick tre av mina klasskompisar blåtiror och en fick en utslagen tand. Det var mest Johan som fick skit hos rektorn den gången, förstås. Han var den enda som fysiskt skadat någon.
Han sitter tyst genom lektionen och bläddrar i läroboken. Tittar på bilder med somaliska små barn som svälter i kapitlet om U-länder och på rika krösusar, som hans egen pappa, i kapitlet om ekonomi. Jag hör hur han suckar till då och då, som att han bara vill att dagen ska vara överstökad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)