God afton, trogna läsare. Denna måndag kommer ni att få ett smakprov av vad som kommer att bli en diktsvit på 21 dikter totalt. Dikterna rör tre olika ämnen som jag försökt koppla samman med ett tema.
Observera att detta är ett utkast och endast ett utkast. En redigerad och slutgiltig verision lär ni få se i början av Januari, så håll utkik.
Mycket nöje!
/Per Danielsson
---
Här börjar ÄMNE 1.
Förrymd.
Sprang utan att se mig om,
vände kappan efter vinden.
Jag trivdes inte, så jag stack.
Jag var upprörd, så jag stack.
Jag är ett förrymt barn,
slutade lita på människor.
De är bara lögnaktiga,
slingrar sig som ormar, stjäl som skator.
*
Djuriskt beteende.
När jag rymde grät jag,
tjutade som vargarna
och de lockades.
Jag blev tyst när de närmade sig,
sniffade på mig
och möttes av en ledare.
Han slickade på mig och ylade mig välkommen.
Därefter red jag på honom
genom natten
mot någonting nytt.
Jag lärde mig hierkin ganska fort,
jag är trotsallt ett barn av nyfikenhet.
Jag är ett barn av det vilda.
*
Vargflock.
Uppfostrad, uppvuxen, upplärd
av en vargflock.
Jag är fri från vad jag en gång var.
Här finns bara alfahannen att lyda.
Han har sundare förnuft
än alla andra av min sort.
Ett levande exempel
på att demokratin inte alltid är nödvändig.
*
På alla fyra.
Jag revolutionerar evolutionen,
ställer mig på alla fyra och ylar.
Jag är ett förvildat barn
som sätter flykt framför jakt.
Jag är ett bytesdjur,
någon att kunna exploatera, fånga, föda upp.
Men när jag är vild
är jag ett befriat barn.
Här slutar ÄMNE 1.
Här börjar ÄMNE 2.
Ensam Jägare.
Bland träden jagar jag,
halvapan flyr
mellan trädtopparna.
Jag är efter den.
Jag är brun,
smärt och smidig.
Jag har ögonen framåt,
morrhår och en lång svans.
Men jag är varken katt
eller skunk.
Jag är snarare overkligt olik
alla andra djur ni sett.
Mellan två trädtoppar
hugger jag tag i halvapan.
Den ger ifrån sig ett dödsskri
när jag sliter av dess pulsåder.
*
Exotisk.
Paradis,
jag tar med mitt byte
och visar det för
de Första Människorna.
Han erbjuder ett äpple av guld,
jag byteshandlar med ett stycke död.
Paradis,
Han frossar blod och mord,
Jag på girighet
och Hon på en misslyckad flykt.
*
Eftertraktad päls.
Han fick smak för köttet,
vill gärna smaka något nytt.
Han är ute efter mig nu.
Men jag flyr mellan grenarna,
klorna får bra fäste i barken.
Han har precis slutat vara apa.
Dessutom är det vinter i Paradiset,
Han är kall.
Allt mitt hår är eftertraktat.
*
Utrotningshotad.
Snubblar över en död broder,
fastbiten i metall.
En käke utan ansikte, läppar,
endast tänder.
Blodet smälter snön kring honom,
pulsådern har lämnat ett spår.
All värme som spillde ut över allt vitt.
All päls som snart bärs av någon annan.
Något lockade honom,
som också lockade mig.
Ett guldäpple, något gott,
en smak för rikedom.
En lust för girighet blev min broders död.
Här slutar ÄMNE 2.
Här börjar ÄMNE 3.
Sojasås.
Vi äter lunch på en kinarestaurang.
Du gillar egentligen inte kinamat, men vi saknar fantasi.
När mitt ris kommer in
dränker jag det med en deciliter sojasås.
Du undrar varför,
jag svarar att jag behöver sälta.
Du är snabb och säger
att jag borde flytta till Island.
Du hävdar att islänningar gillar sälta.
Gillar att äta fårhuvuden,
sälögon, islandsponnyer
och valspäck.
Men du glömmer att jag är vegetarian
och du är förlåten.
Ibland minns jag dåligt själv.
Det är lätt att glömma vissa saker,
men jag minns alltid sojasåsens sälta
och din respons på min flytt.
*
Umami.
Smaken vi inte trodde fanns
förrän tiden var inne
att förstå japanerna.
Smaken umami
fanns trotsallt
i alla soltorkade tomater.
Smaken vi inte trodde fanns,
fanns hela tiden
och den var god och färsk.
*
Japan.
Sticker bokstavligen ut ur mängden,
flera huvuden längre
och jag följer inga oskrivna regler.
De väser och spottar mot mig.
Tycker om maten,
till min lycka respekterar kockarna mig.
Utlänningar är svåra att tillfreda,
de bjuder mig på tre omgångar risvin.
Maten, smaken,
räddar mig från spottkobror.
Smaken är min vän.
*
Kockarna.
De bjuder in mig till köket
och visar hur man skär tonfisk.
De bjuder mig på risvin,
jag bjuder på genuint intresse.
De skrattar när jag ger det ett försök,
och jag skrattar med dem.
Kockar är snarare lyckosamma tanukier
än väsande spottkobror.
Man hyser stor respekt
för de som hanterar smakens poesi.
Här slutar ÄMNE 3.
måndag 14 december 2009
tisdag 8 december 2009
Kalla Rummet
Det är svinkallt i mitt rum. Jag bor i Svalöv, på Fridhems Folkhögskolas internat. De är jävligt snåla här på skolan. Snålar på det mesta. Internetuppkoppling, tvättstugorna, information och framförallt värme. Hela korridorer är iskalla. Efter vissa nätter har vattnet i min vattenflaska fått en tunn yta av is. Ibland är jag kall på näsan när jag vaknar på morgonen. Isvatten är ganska gott på sommaren.
Golvet är så kallt att det håller på att dra ihop sig. Ni vet, varmt expanderar, kallt dras ihop. Det är för att cellerna i materialet vidgar och krymper avståndet mellan varandra. Jag vet inte säkert, men jag antar det.
Hursomhelst är det stora vågor i mitt golv. Det kan liknas med en glaciär som sakta men säkert skaver över ett berg. Det är ganska fint och får mitt rum att kännas lite arktiskt.
Jag börjar vänja mig vid kylan. Brukar faktiskt hävda att kyla är behagligare än värme för att det är lättare att värma sig. Det går ju att ha på sig långkalsonger, som förövrigt är ett av världens bekvämaste plagg. De hjälper inte så mycket nu. Istället för att vara iskall från tårna upp till anklarna är jag nu kall upp till knäna.
Likväl är mina händer kalla, hela vägen till armvecket. Det går ju inte att ha på sig handskar när man sitter vid datorn.
Det är tur att jag inte är pianist eller någon annan instrumentalist. Jag hade haft grova problem att ta ett barréackord på gitarren med mina kalla händer. Hela ensemblen hade väl haft problem. Alltsammans hade säkert låtit skit.
Hursomhelst.
Jag har inte sagt till vaktmästaren om att hela korridoren är iskall. Det ryktas om att han är ganska bitter av sig. En gång hade boende i Villan på Brandmannagatan visst klagat på att vattnet for från övervåningens dusch ner till undervåningens kök. Då blev vaktmästaren rasande och skällde ut de boende för att ha misskött sitt hem. De fick rätt och vaktmästaren pluggade igen läckan. Sedan dess har det sprutat brunt vatten ur kranarna i hela huset.
Kroppen behöver koppar, tror jag. Jag menar, om kroppen behöver järn så måste den ju behöva koppar också.
De får snart flytta till Sydhem som troligen blivit renoverat av samma svartbyggare från Polen, eller Balkan, som renoverade hela Nordhem.
Deras duschrum kommer väl inte heller ha något lutande golv så att vattnet rinner ut i själva rummet istället. Kanske till och med köket, ifall de har otur.
Kvällarna och nätterna är värst. Nu när det är vinter sjunker temperaturen till 25 minusgrader. Vet inte riktigt hur kallt det är i rummet. Tätningen i fönstren har dragits ihop, precis som golvet, och det drar nu mellan fönstret och dörren.
Jag har halsduk på mig inomhus, vilket jag inte brukar ha såvida det inte är under fem minusgrader.
Har dessutom börjat äta fetare mat. Har börjat importera valspäck från Grönland. Det smakar skit, men jag måste ju hålla värmen på något sätt. Måste bygga upp underhudsfettet. Måste åtminstone nå runt 20 i BMI för att klara mig hyfsat bra här i kylan.
Försöker ha min värmefläkt igång så mycket som det går också. Den hjälper inte särskilt mycket. Den agerar mer som en stabilisator, vilket inte är mycket att hurra för.
Har försökt prata med mina grannar om kylan, men ingen verkar vara hemma. Knackar på deras dörrar och hör inte ett ljud inifrån deras rum. Får väl försöka en annan dag. Vi måste faktiskt gå enade till vaktmästaren om att det ska bli någon ändring.
Jag menar, den franska revolutionen hade ju inte fungerat om det bara var en som ställde sig mot den franska monarken. Å andra sidan funkade det ju för Che Guevara på Kuba. Fast han kanske inte var någon revoltör. Han kanske var som Stalin; massmördare. De båda var ju kommunister, trotsallt. Kuba är väl inte så tättbefolkat?
Det är natt igen. Klockan är snart ett på natten och om sju timmar ska jag till skolan. Lektionerna är dock oftast inställda på grund av frånvaron av alla de andra eleverna. Det är bara jag och två andra från Malmö som har kommit på tre veckor. Ändå blir lärarna inte glada när jag kommer i tid. De vet väl inte hur det är att sova i ett iskallt rum. Jag har försökt förklara, men de vägrar att lyssna.
Vi brukar få sitta kvar i klassrummet och skriva eller surfa på datorerna. Det finns en hyfsat bra Internetuppkoppling i klassrummet, men ibland vill Youtube-klippen bara ladda in 40 sekunder. Så är det i alla fall efter klockan 16:00. Då blir det också mörkt därutanför.
Ska nog försöka knacka på hos mina grannar imorgon bittiigen. Se om någon av dem vaknar till liv denna gång.
God natt.
Golvet är så kallt att det håller på att dra ihop sig. Ni vet, varmt expanderar, kallt dras ihop. Det är för att cellerna i materialet vidgar och krymper avståndet mellan varandra. Jag vet inte säkert, men jag antar det.
Hursomhelst är det stora vågor i mitt golv. Det kan liknas med en glaciär som sakta men säkert skaver över ett berg. Det är ganska fint och får mitt rum att kännas lite arktiskt.
Jag börjar vänja mig vid kylan. Brukar faktiskt hävda att kyla är behagligare än värme för att det är lättare att värma sig. Det går ju att ha på sig långkalsonger, som förövrigt är ett av världens bekvämaste plagg. De hjälper inte så mycket nu. Istället för att vara iskall från tårna upp till anklarna är jag nu kall upp till knäna.
Likväl är mina händer kalla, hela vägen till armvecket. Det går ju inte att ha på sig handskar när man sitter vid datorn.
Det är tur att jag inte är pianist eller någon annan instrumentalist. Jag hade haft grova problem att ta ett barréackord på gitarren med mina kalla händer. Hela ensemblen hade väl haft problem. Alltsammans hade säkert låtit skit.
Hursomhelst.
Jag har inte sagt till vaktmästaren om att hela korridoren är iskall. Det ryktas om att han är ganska bitter av sig. En gång hade boende i Villan på Brandmannagatan visst klagat på att vattnet for från övervåningens dusch ner till undervåningens kök. Då blev vaktmästaren rasande och skällde ut de boende för att ha misskött sitt hem. De fick rätt och vaktmästaren pluggade igen läckan. Sedan dess har det sprutat brunt vatten ur kranarna i hela huset.
Kroppen behöver koppar, tror jag. Jag menar, om kroppen behöver järn så måste den ju behöva koppar också.
De får snart flytta till Sydhem som troligen blivit renoverat av samma svartbyggare från Polen, eller Balkan, som renoverade hela Nordhem.
Deras duschrum kommer väl inte heller ha något lutande golv så att vattnet rinner ut i själva rummet istället. Kanske till och med köket, ifall de har otur.
Kvällarna och nätterna är värst. Nu när det är vinter sjunker temperaturen till 25 minusgrader. Vet inte riktigt hur kallt det är i rummet. Tätningen i fönstren har dragits ihop, precis som golvet, och det drar nu mellan fönstret och dörren.
Jag har halsduk på mig inomhus, vilket jag inte brukar ha såvida det inte är under fem minusgrader.
Har dessutom börjat äta fetare mat. Har börjat importera valspäck från Grönland. Det smakar skit, men jag måste ju hålla värmen på något sätt. Måste bygga upp underhudsfettet. Måste åtminstone nå runt 20 i BMI för att klara mig hyfsat bra här i kylan.
Försöker ha min värmefläkt igång så mycket som det går också. Den hjälper inte särskilt mycket. Den agerar mer som en stabilisator, vilket inte är mycket att hurra för.
Har försökt prata med mina grannar om kylan, men ingen verkar vara hemma. Knackar på deras dörrar och hör inte ett ljud inifrån deras rum. Får väl försöka en annan dag. Vi måste faktiskt gå enade till vaktmästaren om att det ska bli någon ändring.
Jag menar, den franska revolutionen hade ju inte fungerat om det bara var en som ställde sig mot den franska monarken. Å andra sidan funkade det ju för Che Guevara på Kuba. Fast han kanske inte var någon revoltör. Han kanske var som Stalin; massmördare. De båda var ju kommunister, trotsallt. Kuba är väl inte så tättbefolkat?
Det är natt igen. Klockan är snart ett på natten och om sju timmar ska jag till skolan. Lektionerna är dock oftast inställda på grund av frånvaron av alla de andra eleverna. Det är bara jag och två andra från Malmö som har kommit på tre veckor. Ändå blir lärarna inte glada när jag kommer i tid. De vet väl inte hur det är att sova i ett iskallt rum. Jag har försökt förklara, men de vägrar att lyssna.
Vi brukar få sitta kvar i klassrummet och skriva eller surfa på datorerna. Det finns en hyfsat bra Internetuppkoppling i klassrummet, men ibland vill Youtube-klippen bara ladda in 40 sekunder. Så är det i alla fall efter klockan 16:00. Då blir det också mörkt därutanför.
Ska nog försöka knacka på hos mina grannar imorgon bittiigen. Se om någon av dem vaknar till liv denna gång.
God natt.
tisdag 1 december 2009
Allt Intui Är Kärlek - Epok Sexton
Evig jakt.
Musik spelas upp
som en jakt i mitt huvud.
Som en flykt
ger jag mig in i musik.
Jag tänker
att det inte finns någon
som kan se mig jaga här.
Jag skriver en låttext
om hur det känns
att fly.
:::
Fingertopsssmärta.
Mina nagelband är slitna
efter allt tuggande
på lektionerna.
När jag inte lyssnar
tuggar jag,
ibland så att det börjar blöda.
När lärarna äntligen släpper
för oss att arbeta
läker de.
Och jag skriver.
:::
Hallucination.
Mitt rum vrider sig
ett kvarts varv
och jag befinner mig
mellan vägg och fönster.
De blir golv och vägg.
Det lyser
utifrån
och bländar mig,
exponerar.
Rummet blir gult av skynket.
Det rör sig
i mitt skynke.
Tribalmotiv som fladdrar,
lever sitt eget liv.
Sätts i svängning.
Jag sover
och när jag vaknar
sover jag fortfarande.
Jag är som Alice,
vaken i en dröm.
Det är inte en
kort hallucination
från ingenstans.
Det är en påhittad
verklighet.
:::
Djävulen i vitt
står och ser mig,
kamouflerad
bakom molnen.
Han njuter
av sitt eget verk.
En värld av smuts, förruttnelse,
långt ifrån honom själv.
Hånler mot mig
och pratar med rysk brytning.
”Hur känns det
att bo i ett helvete?”
Jag svarar honom,
drar i en av mina lockar.
”Underbart, comrade.
En gång var jag som du.”
Jag har fler polare.
De är änglar.
Jag har en flickvän.
Hon är en ärkeängel.
:::
Fader Inspiration,
Moder Kreativitet,
Mormor Generositet,
Morfar Ordning,
Farfar Nervositet,
Farmor Sarkasm.
Skapandets Son.
:::
Pang, du är död.
Små ben och en banan.
Jag lekte krig med en frukt.
Siktade på en vän och sa:
”Pang, du är död.”
Ingenting hände.
Benen växte och bananerna blev äckliga.
Jag lekte krig med en frukt.
Siktade på en bror och sa:
”Pang, du är död.”
Hans hjärna la av.
Benen växte mer och bananerna blev vanliga.
Jag lekte krig med en frukt.
Riktade den mot min tinning.
”Pang, du är död.”
Bananen blev mos.
:::
Viadukt.
En stad torkar ur,
regn har slutat falla.
Hon föll för en
som ej fångade upp henne.
Hon fäller tårar
som fyller viadukter.
Hennes sorg
är välkomnad.
En stad översvämmas
via
en viadukt.
Ej längre antik.
Musik spelas upp
som en jakt i mitt huvud.
Som en flykt
ger jag mig in i musik.
Jag tänker
att det inte finns någon
som kan se mig jaga här.
Jag skriver en låttext
om hur det känns
att fly.
:::
Fingertopsssmärta.
Mina nagelband är slitna
efter allt tuggande
på lektionerna.
När jag inte lyssnar
tuggar jag,
ibland så att det börjar blöda.
När lärarna äntligen släpper
för oss att arbeta
läker de.
Och jag skriver.
:::
Hallucination.
Mitt rum vrider sig
ett kvarts varv
och jag befinner mig
mellan vägg och fönster.
De blir golv och vägg.
Det lyser
utifrån
och bländar mig,
exponerar.
Rummet blir gult av skynket.
Det rör sig
i mitt skynke.
Tribalmotiv som fladdrar,
lever sitt eget liv.
Sätts i svängning.
Jag sover
och när jag vaknar
sover jag fortfarande.
Jag är som Alice,
vaken i en dröm.
Det är inte en
kort hallucination
från ingenstans.
Det är en påhittad
verklighet.
:::
Djävulen i vitt
står och ser mig,
kamouflerad
bakom molnen.
Han njuter
av sitt eget verk.
En värld av smuts, förruttnelse,
långt ifrån honom själv.
Hånler mot mig
och pratar med rysk brytning.
”Hur känns det
att bo i ett helvete?”
Jag svarar honom,
drar i en av mina lockar.
”Underbart, comrade.
En gång var jag som du.”
Jag har fler polare.
De är änglar.
Jag har en flickvän.
Hon är en ärkeängel.
:::
Fader Inspiration,
Moder Kreativitet,
Mormor Generositet,
Morfar Ordning,
Farfar Nervositet,
Farmor Sarkasm.
Skapandets Son.
:::
Pang, du är död.
Små ben och en banan.
Jag lekte krig med en frukt.
Siktade på en vän och sa:
”Pang, du är död.”
Ingenting hände.
Benen växte och bananerna blev äckliga.
Jag lekte krig med en frukt.
Siktade på en bror och sa:
”Pang, du är död.”
Hans hjärna la av.
Benen växte mer och bananerna blev vanliga.
Jag lekte krig med en frukt.
Riktade den mot min tinning.
”Pang, du är död.”
Bananen blev mos.
:::
Viadukt.
En stad torkar ur,
regn har slutat falla.
Hon föll för en
som ej fångade upp henne.
Hon fäller tårar
som fyller viadukter.
Hennes sorg
är välkomnad.
En stad översvämmas
via
en viadukt.
Ej längre antik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)