Lasersvärd i ett stökigt ungkarlskök,
Du fotograferar oss.
Jag har ett rött svärd,
Du ett blått som slocknat.
:::
Du,
Jag somnade bredvid dig
Under ett vattentätt tak
Och någon missbildad avbildning
Av en man vid namn Snoppkropp.
Du,
Jag vaknade bredvid dig,
Spenderade en natt med dig.
Brydde mig inte om din vän i andra sovsäcken,
Jag var glad att vakna bredvid dig.
Du,
När jag skulle gå på morgonen
Höll du tag i min arm.
Tro mig, jag känner av greppet
Och dina fingertoppar än idag.
För du,
Jag minns fortfarande en bit av dig.
söndag 21 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Pokersöndag
En novell av Per Danielsson
Det är söndag idag. Dagen efter och det regnar ganska mycket ute. Jag tål inte regn, inte på hösten i alla fall. Bara på sommaren, då det luktar gott mot varm asfalt och då regndropparna kyler på rätt sätt. Men regn gör inte det på en höstsöndag. Det kyler för mycket och då är det verkligen inte alls välkommet. Bakfyllor tål inte heller regn. Huvudvärken förvärras liksom av det höga trycket. Eller om det är lågt tryck när det regnar. Jag har svårt att skilja på det där.
Jag går under ett paraply till min vän. Idag är det pokersöndag, som alla andra söndagar. Jag och killarna ska spela chicago. Vi spelar inte texas-hold-em. Vi spelar chicago för det kräver lite mer strategi och lite mindre lurendrejeri än det andra. Dessutom får man verkligen spela med sina kort. Successivt lägga ut dem på bordet och vinna stick, menar jag.
På pokersöndagarna brukar vi prata om helgen som gått. Det är ganska kul. Jag brukar inte ha så mycket att berätta, men idag går jag med snabba steg för jag har bråttom att berätta.
Jag har fått ligga denna helgen. Det är helt fantastiskt! Men man ska inte tro att jag är en player av något slag. Jag har svårt för att få någon i sängen, men i fredags lyckades jag och det var för en gångs skull bra. De andra gångerna har varit väldigt klåfingriga och nervösa. Jag har ganska svårt att föra mig i sängen, jag är så vilsen att det blir klyschigt. BH:n går inte att få av, jeansen fastnar vid anklarna, fingrarna är kalla och så vidare. Jag försöker ignorera att det blir så, men ibland vill jag bara sjunka genom marken.
Jag vill kalla det att jag inte har så mycket till erfarenhet av sex, helt enkelt.
Jag är en respektfull kille och det var hon som manade på och jag hängde bara med. Det blev som det blev. Det är så det brukar bli för mig, att jag bara hänger med om någon brud vill ha mig. Vill hon ha mig så kan hon få mig, fast bara om jag känner för att ge mig.
Jag skulle aldrig få för mig att gå ut en fredag med målet att få någon i säng. Det är inte min grej. Att hänga med i svängarna, det är min grej.
Jag ringer på dörren och några sekunder senare öppnas dörren av Jack Jönsson.
Jag har inte känt honom så länge, bara sedan vi började gymnasiet och vi klaffade ganska fort. Jag gillar Jack Jönsson. För det mesta verkar han klar i huvudet och ibland kan vi diskutera ganska djupa saker. Inte meningen med livet eller livet efter döden eller något sånt, för det står varken han eller jag ut med. Särskilt inte jag. Jag förstår inte varför människor måste veta allt. Jag och Jack brukar nöja oss med att fråga en jävla massa utan att ge några klara svar.
Det gillar jag med Jack Jönsson. Men även solen har sina fläckar.
Jack är lång och grov. Han är biffig och så, men ganska tjock. Jack är knappast någon deffad bodybuilder. Han envisas ändå med att stoltsera hur stor och stark han är, vilket bara är löjligt. Fysisk kraftmätning är det värsta jag vet. All form av det, speciellt i sport eller slagsmål. Eller båda samtidigt – kraftmätas i slagsmålssporter. Jag har aldrig slagits i hela mitt liv, om man bortser från alla saker jag slagit sönder. Senast slog jag sönder min taklampa för att jag tycker den är så jävla ful.
Jack brukar slåss på hockeymatcherna. Jag vet inte vad hans problem är, han har väl en massa hormoner som han inte kan kontrollera. Adrenalin eller vad det nu är.
Jack kan vara en skit ibland, speciellt på fyllan. Han super sig själv och sin omgivning under bordet varje fredag och lockar till sig tjejer som han bjudit på flera deciliter gin. Jag fattar inte ens att han klarar av att dricka gin.
Han har tvingat med sig fler och fler sovgäster hem till sig sedan han fick egen lägenhet. Jag vet inte hur många tjejer han haft med sig hem över fredagsnätterna. Kanske tjugo-trettio stycken eller fler.
Förstår mig inte på hur Jack kan bjuda hem dem till sin våning. Han har det jävligt sjabbigt. På golvet brukar det vara intorkade rödvinsfläckar under hans aldrig tvättade mattor och i diskhon står det disk sedan några månader tillbaka. På ett par tallrikar växer det mögelfläckar. Står tjejerna verkligen ut? Vad vet jag, de är väl så fulla att de knappt kan se.
Värst är det på toaletten och i vardagsrummet efter en fredagskväll. Hela toaletten brukar lukta spyor. Ölburkarna kan stå framme i flera dagar innan han plockar undan, då brukar bananflugorna flockas. Halvdruckna rödvinsflaskor som blir vinäger, söndersmulade fyllemackor på mattan… You name it.
Ibland står jag inte ut hur han har det. Ibland står jag inte ut med att vi har våra pokersöndagar här. Hur fan kan man ha det så jävla skitigt? Å andra sidan, var ska vi annars sitta och spela? Vi brukar spela ute på somrarna, men nu är det höst.
Jack borde lära sig städa.
Hursomhelst.
Jag klampar in, hänger av mig min svarta rock och tar ur kortleken ur rockfickan. ”Tjenare, brorsan.”
Jack kramar om mig när jag glider ur skorna.
”Hallå Pelle!” svarar han och jag tappar nästan balansen av hans påhopp. Jag hatar när han kallar mig Pelle, men han envisas ändå. Jag får låta honom hållas för jag pallar inte gnälla om det.
”Hur är läget?” fortsätter han och kliar sig på magen under sitt vita linne.
”Jodå, det funkar,” säger jag. ”Hur har du det?”
”Helt okej, helt okej... Jag har riggat bordet i köket.”
Jag tror inte honom. ”Har du torkat av det? Du vet hur jag är med mina kort.”
Han vet att jag inte vill ha mina kort smutsiga och kletiga av dagsgammal intorkad öl och mosade ostbågar. Jag fattar inte varför folk äter ostbågar, det är skitäckligt.
Han går in i köket, det ligger direkt till vänster om hallen. ”Öh, jo. Det har jag. På sätt och vis. Kolla. Jag har lagt en duk över.”
Jag följer med in till köket och mycket riktigt har han lagt en duk över. Det ser ut som en duk från sjuttiotalet, som han ärvt av sin farmor eller mormor. Den är hemsk. Duken ser ut som något katten dragit in. En död ödla av något slag. Det är ett fult motiv av murgröna på den. Den har fläckar också. Rödvinsfläckar.
Jag sätter mig på köksbordet och tittar på duken. ”Fan, Jack. Du måste hålla koll på vilka du bjuder in. Varje gång jag kommer hit har du nya vinfläckar överallt i huset.”
Jack drar ut en av pinnstolarna som står runt bordet och sätter sig på den så det knakar. ”Måste du vara så jävla petig, Pelle?”
”Det är inte petigt att ha det någorlunda hyfsat hemma hos sig,” poängterar jag och går till diskhon. Jag slår på kranen och börjar diska några glas. Jack håller tyst.
Ibland känner jag mig som hans morsa. Speciellt när jag ställer mig och diskar samma glas varje söndag i samma förkläde. Men det är okej. Jag gör det hellre själv så jag vet att jag får rena glas, Jack är slarvig på att diska och flera gånger har glasen jag druckit ur luktat disktrasa.
När jag har diskat klart glasen kommer de andra. Jack rör inte på sig och skriker åt dem att komma in. Jag hör hur de klampar in och sparkar av sig skorna. Någon hälsar högljutt och en annan svär att det inte finns några galgar att hänga upp jackan på. De kommer in i köket och slår sig ner vid bordet. Alla tre är blöta i håret och jag tänker om jag är den enda vettiga i gänget som äger ett paraply.
Jag ställer fram de nydiskade glasen på bordet.
Jack höjer armarna. ”Let the game begin, bröder!” Ibland är han bara löjlig,. Speciellt när han ska prata engelska, för han bryter på skånska.
”Ge hit korten, Pelle,” beordrar han och knuffar på mig.
Jag slår mig ner bredvid honom och tar fram korten. ”Här, blanda.”
Ett par händer in i spelet kommer det äntligen fram. Egentligen borde jag ha berättat det innan de andra kom, för det som hände mig i helgen är ett känsligt ämne. Jag kan inte hålla tillbaka det.
”Killar, jag har fått ligga i helgen!” Fan vad skönt det var att få det ur sig. Känns som att hela världens vikt har hängt över ryggen på mig.
De applåderar. Alla utom Jack, det är hans tur att blanda igen.
”Bravo, Pelle,” säger han och skickar ett kort åt vänster. ”Vad för sorts hagga har du fått ligga med nu?” fortsätter han och delar ut tills vi alla har fem kort på handen.
”Käften, Jack. Hon var skitsnygg.”
Det är hon, verkligen. Hon är brunett, lång och smal men har ändå former. Hon är smart också, annars hade jag låtit bli henne. Man kan inte bara gå på utseendet, det måste finnas en balans. Jag tål inte tjejer utan hjärna.
Patricia. Det är Jacks ex-flickvän. Jag fattar inte hur hon kunde vara tillsammans med Jack och det fattar inte hon heller. Hon erkände igår att hon tyckte han var lite av ett svin.
Vad ska man säga? Man blir lätt blind av kärleken.
Hon röker mentolcigaretter. Fattar inte varför alla ogillar mentol, jag tycker det är fräscht och det smakar mindre rök när man kysser en som rökt mentol. Jag tycker om tjejer som röker mentol, de står ute i rökrutan cool lugnt och slipper ge bort alla sina cigg till de där kåta killarna som använder sig av ”får jag bomma en cigg av dig, darling” när de ska ragga. Sådana killar är bara löjliga. Killar som antingen frågar något sjuhelvetes korkat eller öppnar med en raggningsreplik. Det finns liksom inget ärligt i det.
”Säkert, Pelle. Säkert… Med tanke på de du legat med innan.” Han hånler åt mig och tittar på sina kort. Jag vet inte riktigt om det är för att håna mig för tjejen eller om det är för att han har fyrtal i ess.
”Ja, helt säkert, Jack. Hon var helt och hållet en tjej i min stil,” säger jag och tittar på mina kort. Jag har urusla kort. Par i tvåor. Helst av allt vill jag lägga mig, men det går inte i chicago. Inte med våra regler i alla fall.
”Vad hette hon då? Minns du det eller var du så jävla full?” frågar Jack. Han lägger ner tre kort på bordet som han vill byta ut.
”Patricia.” Jag lägger ner två kort, sparar på paret och ett ess.
”Patricia?” Jack ser upprörd ut, han får något galet i blicken. ”Precis som mitt ex. Pelle, för fan. Var det mitt ex du låg med?!” Jack har lagt ner korten på bordet och ställt sig upp.
”Hur fan ska jag kunna veta det? Jag har aldrig träffat henne förut.”
Han ryter åt mig och blir alldeles röd i huvudet. ”För helvete, Pelle. Du ljuger, jag ser det på dig. Du kan fan inte göra så. Det är en oskriven regel att inte ta sina kompisars ex.”
Jag skiter i oskrivna regler. Det är inte lönt att följa dem, det visar bara att man tillåter sig kontrolleras. Och de som säger så är dumma i huvudet och kan inte låta andra ha en fri vilja.
”Shit, Jack. Hon förförde mig och jag hängde på, helt enkelt. Vi klickade på något sätt,” sa jag och satt lugnt och stilla kvar på pinnstolen och blängde honom rakt i ögonen. Till och med hans ögonvitor var röda nu.
Jag har aldrig sett Jack såhär arg. Bara när jag brottade ner honom en gång förra året och nästan gjorde honom medvetslös med ett halsgrepp. Han ville så jävla gärna ha en brottningsmatch och han fick det. Han ville väl visa sin löjliga styrka.
Matchen varade i trettio minuter och jag var hela tiden i underläge. Till sist fick jag nog och avslutade det. Jag tror han blev arg för att jag, lille Pelle, hade brottat ner honom från ett underläge och därmed tagit från honom all hans värdighet inför de andra.
”Hur fan kan du göra så? Vad är du för en jävla kompis?” ryter Jack Jönsson och pekar mot mig med sitt pekfinger rakt framför näsan på mig. ”Man ligger fan inte med sina kompisars ex, det fattar du väl?”
Jag sitter kvar på pinnstolen, helt och hållet oberörd av hans utbrott. ”Ta det lugnt, Jack, för helvete. Ta det jävligt lugnt och lyssna på mig. Förlåt, Jack, för fan. Vi dansade och det ena ledde till det andra. Hon ville ha mig och jag gick med på det. Än sen?”
Jack har inte lugnat ner sig för fem öre, det har snarare gått åt motsatt håll. ”Du är en jävla skit, vet du det? Vad fan hände med bros before hoes?”
”Skitsamma, Jack,” klämmer jag fram efter ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och jag vill ärligt talat inte ställa till med något bråk här. Jag hatar att bråka med folk.
De andra sitter som förlamade på sina pinnstolar när det börjar eskalera.
Han tar mig i kragen och lyfter upp mig ur min stol. ”Nä, det är fan inte skitsamma, Pelle. Detta ska jag fan komma ihåg.”
”Släpp mig,” säger jag iskallt och stirrar honom rakt i ögonen. De är fortfarande röda. Han lyssnar inte. ”Släpp mig, Jack, för fan. Ser du inte hur du bär dig åt?”
Jag vet inte vad som händer, men helt plötsligt blir det blackout. Jag tror jag ligger på golvet och att de andra har ställt sig upp för att hindra Jack från att ge mig en omgång till. Om de inte hindrar honom vet jag att han sparkar mig när jag ligger här på golvet. Det är sådan han är. Han hade kunnat sparka på vem som helst som låg ner, känner jag nu. Och så känner jag att blodet rinner från näsan men ingenting gör ont.
Blackouten lägger sig. Jag försöker ställa mig upp men känner att jag är groggy. Benen ger vika och jag får ta tag i diskbänken.
”Jag ska fan döda dig!” skriker Jack och gör ett utfall. De andra håller fast honom och han kommer ingenstans.
”Shit, Jack. Du är ju sinnessjuk, för helvete,” kvider jag några sekunder senare och slår på kranen.
Han lugnar ner sig och de andra släpper honom. ”Du förtjänade det, din jävla skit.”
Jag sköljer min näsa och ser hur vattnet färgas rött och rinner ner i slasken. Jag blöder från munnen också och känner hur en tand fattas. En framtand fattas och nu ser jag säkert ut som en av Jacks hockeykompisar.
Nu börjar jag känna smärtan och jag är rädd att han har brutit näsbenet på mig. Jag vågar inte känna efter, vill helst inte veta hur pass stor skada han har orsakat.
Jag stänger av vattnet och tittar rakt på honom, utan att säga ett ord. Det står en helt oanvänd hushållsrulle på diskbänken och jag drar åt mig en stor bit för att hålla under näsan tills det slutar blöda.
Sedan tar jag min kortlek, klär på mig och går ut i regnet för att aldrig mer komma tillbaka.
Det är söndag idag. Dagen efter och det regnar ganska mycket ute. Jag tål inte regn, inte på hösten i alla fall. Bara på sommaren, då det luktar gott mot varm asfalt och då regndropparna kyler på rätt sätt. Men regn gör inte det på en höstsöndag. Det kyler för mycket och då är det verkligen inte alls välkommet. Bakfyllor tål inte heller regn. Huvudvärken förvärras liksom av det höga trycket. Eller om det är lågt tryck när det regnar. Jag har svårt att skilja på det där.
Jag går under ett paraply till min vän. Idag är det pokersöndag, som alla andra söndagar. Jag och killarna ska spela chicago. Vi spelar inte texas-hold-em. Vi spelar chicago för det kräver lite mer strategi och lite mindre lurendrejeri än det andra. Dessutom får man verkligen spela med sina kort. Successivt lägga ut dem på bordet och vinna stick, menar jag.
På pokersöndagarna brukar vi prata om helgen som gått. Det är ganska kul. Jag brukar inte ha så mycket att berätta, men idag går jag med snabba steg för jag har bråttom att berätta.
Jag har fått ligga denna helgen. Det är helt fantastiskt! Men man ska inte tro att jag är en player av något slag. Jag har svårt för att få någon i sängen, men i fredags lyckades jag och det var för en gångs skull bra. De andra gångerna har varit väldigt klåfingriga och nervösa. Jag har ganska svårt att föra mig i sängen, jag är så vilsen att det blir klyschigt. BH:n går inte att få av, jeansen fastnar vid anklarna, fingrarna är kalla och så vidare. Jag försöker ignorera att det blir så, men ibland vill jag bara sjunka genom marken.
Jag vill kalla det att jag inte har så mycket till erfarenhet av sex, helt enkelt.
Jag är en respektfull kille och det var hon som manade på och jag hängde bara med. Det blev som det blev. Det är så det brukar bli för mig, att jag bara hänger med om någon brud vill ha mig. Vill hon ha mig så kan hon få mig, fast bara om jag känner för att ge mig.
Jag skulle aldrig få för mig att gå ut en fredag med målet att få någon i säng. Det är inte min grej. Att hänga med i svängarna, det är min grej.
Jag ringer på dörren och några sekunder senare öppnas dörren av Jack Jönsson.
Jag har inte känt honom så länge, bara sedan vi började gymnasiet och vi klaffade ganska fort. Jag gillar Jack Jönsson. För det mesta verkar han klar i huvudet och ibland kan vi diskutera ganska djupa saker. Inte meningen med livet eller livet efter döden eller något sånt, för det står varken han eller jag ut med. Särskilt inte jag. Jag förstår inte varför människor måste veta allt. Jag och Jack brukar nöja oss med att fråga en jävla massa utan att ge några klara svar.
Det gillar jag med Jack Jönsson. Men även solen har sina fläckar.
Jack är lång och grov. Han är biffig och så, men ganska tjock. Jack är knappast någon deffad bodybuilder. Han envisas ändå med att stoltsera hur stor och stark han är, vilket bara är löjligt. Fysisk kraftmätning är det värsta jag vet. All form av det, speciellt i sport eller slagsmål. Eller båda samtidigt – kraftmätas i slagsmålssporter. Jag har aldrig slagits i hela mitt liv, om man bortser från alla saker jag slagit sönder. Senast slog jag sönder min taklampa för att jag tycker den är så jävla ful.
Jack brukar slåss på hockeymatcherna. Jag vet inte vad hans problem är, han har väl en massa hormoner som han inte kan kontrollera. Adrenalin eller vad det nu är.
Jack kan vara en skit ibland, speciellt på fyllan. Han super sig själv och sin omgivning under bordet varje fredag och lockar till sig tjejer som han bjudit på flera deciliter gin. Jag fattar inte ens att han klarar av att dricka gin.
Han har tvingat med sig fler och fler sovgäster hem till sig sedan han fick egen lägenhet. Jag vet inte hur många tjejer han haft med sig hem över fredagsnätterna. Kanske tjugo-trettio stycken eller fler.
Förstår mig inte på hur Jack kan bjuda hem dem till sin våning. Han har det jävligt sjabbigt. På golvet brukar det vara intorkade rödvinsfläckar under hans aldrig tvättade mattor och i diskhon står det disk sedan några månader tillbaka. På ett par tallrikar växer det mögelfläckar. Står tjejerna verkligen ut? Vad vet jag, de är väl så fulla att de knappt kan se.
Värst är det på toaletten och i vardagsrummet efter en fredagskväll. Hela toaletten brukar lukta spyor. Ölburkarna kan stå framme i flera dagar innan han plockar undan, då brukar bananflugorna flockas. Halvdruckna rödvinsflaskor som blir vinäger, söndersmulade fyllemackor på mattan… You name it.
Ibland står jag inte ut hur han har det. Ibland står jag inte ut med att vi har våra pokersöndagar här. Hur fan kan man ha det så jävla skitigt? Å andra sidan, var ska vi annars sitta och spela? Vi brukar spela ute på somrarna, men nu är det höst.
Jack borde lära sig städa.
Hursomhelst.
Jag klampar in, hänger av mig min svarta rock och tar ur kortleken ur rockfickan. ”Tjenare, brorsan.”
Jack kramar om mig när jag glider ur skorna.
”Hallå Pelle!” svarar han och jag tappar nästan balansen av hans påhopp. Jag hatar när han kallar mig Pelle, men han envisas ändå. Jag får låta honom hållas för jag pallar inte gnälla om det.
”Hur är läget?” fortsätter han och kliar sig på magen under sitt vita linne.
”Jodå, det funkar,” säger jag. ”Hur har du det?”
”Helt okej, helt okej... Jag har riggat bordet i köket.”
Jag tror inte honom. ”Har du torkat av det? Du vet hur jag är med mina kort.”
Han vet att jag inte vill ha mina kort smutsiga och kletiga av dagsgammal intorkad öl och mosade ostbågar. Jag fattar inte varför folk äter ostbågar, det är skitäckligt.
Han går in i köket, det ligger direkt till vänster om hallen. ”Öh, jo. Det har jag. På sätt och vis. Kolla. Jag har lagt en duk över.”
Jag följer med in till köket och mycket riktigt har han lagt en duk över. Det ser ut som en duk från sjuttiotalet, som han ärvt av sin farmor eller mormor. Den är hemsk. Duken ser ut som något katten dragit in. En död ödla av något slag. Det är ett fult motiv av murgröna på den. Den har fläckar också. Rödvinsfläckar.
Jag sätter mig på köksbordet och tittar på duken. ”Fan, Jack. Du måste hålla koll på vilka du bjuder in. Varje gång jag kommer hit har du nya vinfläckar överallt i huset.”
Jack drar ut en av pinnstolarna som står runt bordet och sätter sig på den så det knakar. ”Måste du vara så jävla petig, Pelle?”
”Det är inte petigt att ha det någorlunda hyfsat hemma hos sig,” poängterar jag och går till diskhon. Jag slår på kranen och börjar diska några glas. Jack håller tyst.
Ibland känner jag mig som hans morsa. Speciellt när jag ställer mig och diskar samma glas varje söndag i samma förkläde. Men det är okej. Jag gör det hellre själv så jag vet att jag får rena glas, Jack är slarvig på att diska och flera gånger har glasen jag druckit ur luktat disktrasa.
När jag har diskat klart glasen kommer de andra. Jack rör inte på sig och skriker åt dem att komma in. Jag hör hur de klampar in och sparkar av sig skorna. Någon hälsar högljutt och en annan svär att det inte finns några galgar att hänga upp jackan på. De kommer in i köket och slår sig ner vid bordet. Alla tre är blöta i håret och jag tänker om jag är den enda vettiga i gänget som äger ett paraply.
Jag ställer fram de nydiskade glasen på bordet.
Jack höjer armarna. ”Let the game begin, bröder!” Ibland är han bara löjlig,. Speciellt när han ska prata engelska, för han bryter på skånska.
”Ge hit korten, Pelle,” beordrar han och knuffar på mig.
Jag slår mig ner bredvid honom och tar fram korten. ”Här, blanda.”
Ett par händer in i spelet kommer det äntligen fram. Egentligen borde jag ha berättat det innan de andra kom, för det som hände mig i helgen är ett känsligt ämne. Jag kan inte hålla tillbaka det.
”Killar, jag har fått ligga i helgen!” Fan vad skönt det var att få det ur sig. Känns som att hela världens vikt har hängt över ryggen på mig.
De applåderar. Alla utom Jack, det är hans tur att blanda igen.
”Bravo, Pelle,” säger han och skickar ett kort åt vänster. ”Vad för sorts hagga har du fått ligga med nu?” fortsätter han och delar ut tills vi alla har fem kort på handen.
”Käften, Jack. Hon var skitsnygg.”
Det är hon, verkligen. Hon är brunett, lång och smal men har ändå former. Hon är smart också, annars hade jag låtit bli henne. Man kan inte bara gå på utseendet, det måste finnas en balans. Jag tål inte tjejer utan hjärna.
Patricia. Det är Jacks ex-flickvän. Jag fattar inte hur hon kunde vara tillsammans med Jack och det fattar inte hon heller. Hon erkände igår att hon tyckte han var lite av ett svin.
Vad ska man säga? Man blir lätt blind av kärleken.
Hon röker mentolcigaretter. Fattar inte varför alla ogillar mentol, jag tycker det är fräscht och det smakar mindre rök när man kysser en som rökt mentol. Jag tycker om tjejer som röker mentol, de står ute i rökrutan cool lugnt och slipper ge bort alla sina cigg till de där kåta killarna som använder sig av ”får jag bomma en cigg av dig, darling” när de ska ragga. Sådana killar är bara löjliga. Killar som antingen frågar något sjuhelvetes korkat eller öppnar med en raggningsreplik. Det finns liksom inget ärligt i det.
”Säkert, Pelle. Säkert… Med tanke på de du legat med innan.” Han hånler åt mig och tittar på sina kort. Jag vet inte riktigt om det är för att håna mig för tjejen eller om det är för att han har fyrtal i ess.
”Ja, helt säkert, Jack. Hon var helt och hållet en tjej i min stil,” säger jag och tittar på mina kort. Jag har urusla kort. Par i tvåor. Helst av allt vill jag lägga mig, men det går inte i chicago. Inte med våra regler i alla fall.
”Vad hette hon då? Minns du det eller var du så jävla full?” frågar Jack. Han lägger ner tre kort på bordet som han vill byta ut.
”Patricia.” Jag lägger ner två kort, sparar på paret och ett ess.
”Patricia?” Jack ser upprörd ut, han får något galet i blicken. ”Precis som mitt ex. Pelle, för fan. Var det mitt ex du låg med?!” Jack har lagt ner korten på bordet och ställt sig upp.
”Hur fan ska jag kunna veta det? Jag har aldrig träffat henne förut.”
Han ryter åt mig och blir alldeles röd i huvudet. ”För helvete, Pelle. Du ljuger, jag ser det på dig. Du kan fan inte göra så. Det är en oskriven regel att inte ta sina kompisars ex.”
Jag skiter i oskrivna regler. Det är inte lönt att följa dem, det visar bara att man tillåter sig kontrolleras. Och de som säger så är dumma i huvudet och kan inte låta andra ha en fri vilja.
”Shit, Jack. Hon förförde mig och jag hängde på, helt enkelt. Vi klickade på något sätt,” sa jag och satt lugnt och stilla kvar på pinnstolen och blängde honom rakt i ögonen. Till och med hans ögonvitor var röda nu.
Jag har aldrig sett Jack såhär arg. Bara när jag brottade ner honom en gång förra året och nästan gjorde honom medvetslös med ett halsgrepp. Han ville så jävla gärna ha en brottningsmatch och han fick det. Han ville väl visa sin löjliga styrka.
Matchen varade i trettio minuter och jag var hela tiden i underläge. Till sist fick jag nog och avslutade det. Jag tror han blev arg för att jag, lille Pelle, hade brottat ner honom från ett underläge och därmed tagit från honom all hans värdighet inför de andra.
”Hur fan kan du göra så? Vad är du för en jävla kompis?” ryter Jack Jönsson och pekar mot mig med sitt pekfinger rakt framför näsan på mig. ”Man ligger fan inte med sina kompisars ex, det fattar du väl?”
Jag sitter kvar på pinnstolen, helt och hållet oberörd av hans utbrott. ”Ta det lugnt, Jack, för helvete. Ta det jävligt lugnt och lyssna på mig. Förlåt, Jack, för fan. Vi dansade och det ena ledde till det andra. Hon ville ha mig och jag gick med på det. Än sen?”
Jack har inte lugnat ner sig för fem öre, det har snarare gått åt motsatt håll. ”Du är en jävla skit, vet du det? Vad fan hände med bros before hoes?”
”Skitsamma, Jack,” klämmer jag fram efter ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och jag vill ärligt talat inte ställa till med något bråk här. Jag hatar att bråka med folk.
De andra sitter som förlamade på sina pinnstolar när det börjar eskalera.
Han tar mig i kragen och lyfter upp mig ur min stol. ”Nä, det är fan inte skitsamma, Pelle. Detta ska jag fan komma ihåg.”
”Släpp mig,” säger jag iskallt och stirrar honom rakt i ögonen. De är fortfarande röda. Han lyssnar inte. ”Släpp mig, Jack, för fan. Ser du inte hur du bär dig åt?”
Jag vet inte vad som händer, men helt plötsligt blir det blackout. Jag tror jag ligger på golvet och att de andra har ställt sig upp för att hindra Jack från att ge mig en omgång till. Om de inte hindrar honom vet jag att han sparkar mig när jag ligger här på golvet. Det är sådan han är. Han hade kunnat sparka på vem som helst som låg ner, känner jag nu. Och så känner jag att blodet rinner från näsan men ingenting gör ont.
Blackouten lägger sig. Jag försöker ställa mig upp men känner att jag är groggy. Benen ger vika och jag får ta tag i diskbänken.
”Jag ska fan döda dig!” skriker Jack och gör ett utfall. De andra håller fast honom och han kommer ingenstans.
”Shit, Jack. Du är ju sinnessjuk, för helvete,” kvider jag några sekunder senare och slår på kranen.
Han lugnar ner sig och de andra släpper honom. ”Du förtjänade det, din jävla skit.”
Jag sköljer min näsa och ser hur vattnet färgas rött och rinner ner i slasken. Jag blöder från munnen också och känner hur en tand fattas. En framtand fattas och nu ser jag säkert ut som en av Jacks hockeykompisar.
Nu börjar jag känna smärtan och jag är rädd att han har brutit näsbenet på mig. Jag vågar inte känna efter, vill helst inte veta hur pass stor skada han har orsakat.
Jag stänger av vattnet och tittar rakt på honom, utan att säga ett ord. Det står en helt oanvänd hushållsrulle på diskbänken och jag drar åt mig en stor bit för att hålla under näsan tills det slutar blöda.
Sedan tar jag min kortlek, klär på mig och går ut i regnet för att aldrig mer komma tillbaka.
Du är bara ett nummer
Du är bara ett nummer i min telefon.
Det är sant.
Det jobbiga är att det är ett så jävla lätt nummer.
Jag kan inte få det ur mitt huvud.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Jag vet inte varför, men jag fick bara lust att radera ditt namn ur kontaktlistan.
Men det är ditt jävla nummer som är så lätt.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Vissa nummer ligger ine ens sparade någonstans.
Till exempel det till räddningstjänsten
och det till presidenten.
Du är bara ett nummer i min telefon.
På sin höjd en bild utan namn.
Kanske en enstaka, för minnets skull.
Men jag har för mig att jag tog bort de i samma svep.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Du har inte längre ett namn.
Jag har inga direkta förklaringar till varför.
Jag kände för det.
Jag är bara en skugga i natten.
Egentligen hade jag inga förklaringar till det heller.
Jag bara kände för det.
Kände för att lämna några fotspår efter mig.
Det är sant.
Det jobbiga är att det är ett så jävla lätt nummer.
Jag kan inte få det ur mitt huvud.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Jag vet inte varför, men jag fick bara lust att radera ditt namn ur kontaktlistan.
Men det är ditt jävla nummer som är så lätt.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Vissa nummer ligger ine ens sparade någonstans.
Till exempel det till räddningstjänsten
och det till presidenten.
Du är bara ett nummer i min telefon.
På sin höjd en bild utan namn.
Kanske en enstaka, för minnets skull.
Men jag har för mig att jag tog bort de i samma svep.
Du är bara ett nummer i min telefon.
Du har inte längre ett namn.
Jag har inga direkta förklaringar till varför.
Jag kände för det.
Jag är bara en skugga i natten.
Egentligen hade jag inga förklaringar till det heller.
Jag bara kände för det.
Kände för att lämna några fotspår efter mig.
måndag 8 februari 2010
Allt Inuti Är Kärlek - Epok Arton
Det finns inte en chans
att någon nyckelpiga överlever denna vintern.
Jag var illa tvungen
och jag har dåligt samvete
för att ha lämnat en i sticket.
Jag tror den klarar sig bäst på egen hand
och jag känner mig tappad.
:::
Sju månader historia.
Tittar igenom vad som skrivits
i min lilla bruna bok.
Inga sidor är särskilt slitna,
möjligen juli-sidorna,
de från de båda festivalerna.
:::
Lite i taget.
Jag hatar att säga det,
men det blir tufft att gå.
Fortfarande måste jag veta lite
om vad du gör på dagarna.
Det sista jag vill vara är en snok,
jag borde kanske radera mig.
För det minsta lilla
gör mig ont.
Jag lämnar dig
lite i taget.
Egentligen borde jag bara
radera mig.
:::
Sjönöd.
Jag lättade ankar
utan någon jungfrufärd.
Det fick bära eller brista.
Vad är det värsta som kan hända?
Sjönöd
och en översvämmad förarkabin.
:::
Have no fear.
Jag känner inte igen mig.
Alls.
Vem försöker jag lura
att jag kan vara bättre
än vad jag är?
Bra kan man vara på många sätt,
men jag är kass
på att vara någon
jag inte är.
Jag må vara osäker och ha dåligt självförtroende.
Än sen?
Jag flyr och tänker mig inte för,
istället blir jag tankfull i efterhand.
Än sen?
Jag sköter inte det jag ska
och fattar inte alltid att jag misslyckas.
Än sen?
Sorgen faller i efterhand,
sjunker in en vecka senare.
Än sen?
Jag vill och tänker inte lura mig själv
för jag är inte perfekt,
men än sen?
Vem försöker jag lura?
Jag är faktiskt jävligt bra för det mesta.
Du måste radera dig,
för om du inte gör det
blöder dina tankar.
Du måste radera dig
och aldrig glömma mig.
:::
Vargarop, ett anrop.
”Värme, det är kallt.”
Omsvept av dun.
att någon nyckelpiga överlever denna vintern.
Jag var illa tvungen
och jag har dåligt samvete
för att ha lämnat en i sticket.
Jag tror den klarar sig bäst på egen hand
och jag känner mig tappad.
:::
Sju månader historia.
Tittar igenom vad som skrivits
i min lilla bruna bok.
Inga sidor är särskilt slitna,
möjligen juli-sidorna,
de från de båda festivalerna.
:::
Lite i taget.
Jag hatar att säga det,
men det blir tufft att gå.
Fortfarande måste jag veta lite
om vad du gör på dagarna.
Det sista jag vill vara är en snok,
jag borde kanske radera mig.
För det minsta lilla
gör mig ont.
Jag lämnar dig
lite i taget.
Egentligen borde jag bara
radera mig.
:::
Sjönöd.
Jag lättade ankar
utan någon jungfrufärd.
Det fick bära eller brista.
Vad är det värsta som kan hända?
Sjönöd
och en översvämmad förarkabin.
:::
Have no fear.
Jag känner inte igen mig.
Alls.
Vem försöker jag lura
att jag kan vara bättre
än vad jag är?
Bra kan man vara på många sätt,
men jag är kass
på att vara någon
jag inte är.
Jag må vara osäker och ha dåligt självförtroende.
Än sen?
Jag flyr och tänker mig inte för,
istället blir jag tankfull i efterhand.
Än sen?
Jag sköter inte det jag ska
och fattar inte alltid att jag misslyckas.
Än sen?
Sorgen faller i efterhand,
sjunker in en vecka senare.
Än sen?
Jag vill och tänker inte lura mig själv
för jag är inte perfekt,
men än sen?
Vem försöker jag lura?
Jag är faktiskt jävligt bra för det mesta.
Du måste radera dig,
för om du inte gör det
blöder dina tankar.
Du måste radera dig
och aldrig glömma mig.
:::
Vargarop, ett anrop.
”Värme, det är kallt.”
Omsvept av dun.
torsdag 4 februari 2010
Perrong åtta
Väntande, de väntar på
tåget för att komma hem.
Väntar, jag väntar med en cigarett.
Jag vet inte varför eller hur,
men den bara hamnade där mellan läpparna.
Jag känner mig mindre ofulländad
med en röd Lucky att kyssa.
Tåget ger ifrån sig ett gällt skri,
det bromsar in
och stannar på spår åtta.
Tar några djupa bloss och ser de gå på,
dörrarna stängs och tåget åker utan mig.
Jag tänder en till.
tåget för att komma hem.
Väntar, jag väntar med en cigarett.
Jag vet inte varför eller hur,
men den bara hamnade där mellan läpparna.
Jag känner mig mindre ofulländad
med en röd Lucky att kyssa.
Tåget ger ifrån sig ett gällt skri,
det bromsar in
och stannar på spår åtta.
Tar några djupa bloss och ser de gå på,
dörrarna stängs och tåget åker utan mig.
Jag tänder en till.
måndag 1 februari 2010
Hyllning
Min skugga springer med mig
och i mitt kött ligger ny kunskap
som jag alltid kommer att bära med mig.
Min skugga ligger vid mig
och i min själ
något återuppväckt jag inte märkt av på länge.
Långa nätter,
i min säng ligger skuggan bredvid mig.
Den ler och hyllar mig.
Långa nätter,
min skugga är min själ,
och i mitt kött minns jag för evigt.
och i mitt kött ligger ny kunskap
som jag alltid kommer att bära med mig.
Min skugga ligger vid mig
och i min själ
något återuppväckt jag inte märkt av på länge.
Långa nätter,
i min säng ligger skuggan bredvid mig.
Den ler och hyllar mig.
Långa nätter,
min skugga är min själ,
och i mitt kött minns jag för evigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)